VEM ÄR ÖPPEN FÖR KOMMUNIKATION? VILKEN ÄR KONSTNÄRENS ROLL IDAG?

I DET HÄR INLÄGGET BETVIVLAR JAG KONSTENS BETYDELSE FÖR EN MÄNSKLIGHET SOM PÅ DET STORA HELA INTE ÄR INTRESSERAD AV LIVETS DJUPARE LAGER... OCH OM ATT GE PLATS ÅT DE SOM HAR NÅGOT ATT SÄGA.

Det är numera populärt att bli konstnär, och vare sig man blir professionell eller inte kommer längre än till amatörstadiet, så kämpar alla om samma salighet. Man vill ju i allmänhet bli erkänd. Alla vill vi kommunicera och berätta om oss själva. Det är individualismens tidevarv - i själva verket har vi kanske redan nått toppen. Problemet är att alla har något att säga men är så upptagna av det att de inte har tid att lyssna på andra. Jag tror att folk blir mer och mer överväldigade av det aldrig sinande informationsflödet, det blir svårare och svårare t.om. för vanliga friska människor att sålla och göra beslut om vad det är värt att förkovra sig i. Det är en negativ stress.

För att motverka detta tror jag inte att det finns någon annan lösning än att man tar sig en funderare och överväger sina prioriteringar. För det första kan det vara lönt att fråga sig om man vill vara självcentrerad och självisk eller empatisk och generös. Hur ska man gå till väga? Man måste besluta sig för hur man vill uttrycka den man är. Vad gäller konstnärligt uttryck kan det hända att man får försöka vara ärlig och se om man kanske ska nöja sig med att ha skapandet som hobby och inte tränga in sig på en redan överfull marknad. Det är generöst att ge plats åt dem som verkligen har något att säga och som har den behövliga begåvningen. Jag vet att det kan se ut som en omöjlig uppgift att ens besluta vem som är en god konstnär, men se det som ett tanke experiment. Om man inte vill bli navelfixerad måste man ju också kunna ta emot av andra, det är en viktig del av själens utveckling. Och då måste man kunna stöda och uppmuntra de som har något viktigt att ge. 

"Bla bla bla... I behov av en vilopaus", handgjort kollage 2008

Speciellt här i Storbritannien upplever jag att man inte blir tagen på allvar om man beblandar sig med amatörkonstnärer och ställer ut i gratis utrymmen. Man måste kunna uppvisa en lista på alla de kommersiella gallerier man ställt ut på, och så ska man helst ha ett socialt budskap och vara beredd att jobba med socialt inriktade projekt i skolor och vårdhem. Det är ganska mycket krävt av en konstnär och om man inte möter alla dessa yttre kriterier får man inga stipendiepengar heller. Till råga på allt måste man ha tid och krafter att marknadsföra sig själv (i praktiken är det många som armbågar sig fram och det blir de extroverta som kommer någon vart), och man blir lätt betraktad som arrogant om man inte är väldigt kommunikativ med alla man kommer i kontakt med. Om man använder sig av internet blir det i allmänhet så att man får uppmärksamhet enbart om man ger det åt andra (och i praktiken går det ofta energi till grupper för inbördes beundran eller menlösa kommentarer om bilder som är mer än mediokra - den här typen av utbyte är ofta helt värdelös). Det är inte alltid viljan som är problemet, utan att man helt fysiskt inte kan vara djupt kreativ och samtidigt hålla i alla dessa trådar. Det behövs hjälp, inte krav!

Hur begåvad man än är räcker det inte till om man inte har en massa pengar att lägga ned på utställningar på prominenta gallerier och ork och intresse att engagera kroppen i sociala projekt. Jag har varken pengar eller tillträckligt med hälsa och krafter. Min man upplever också att det inte finns plats för honom för att han "bara" vill måla tavlor. Ändå har vi mycket att säga. Det är som att vi står och ropar utan att någon hör. Jag menar inte att alla behövar gilla det vi gör, men vi är seriösa och tillräckligt tekniskt kunniga för att kunna uttrycka det vi har på hjärtat. Det borde automatiskt finnas plats för oss. Fast det finns förstås den möjligheten att det bara är vi som tycker att vårt budskap är av någon vikt. Om det är så så är det väl bara att sluta att försöka nå ut och nöja sig med att ha kreativeten som hobby. Mera senare...

Det är knappast någon idé att försöka kommunicera med yttervärlden om ingen vill höra på. Jag undrar vem som verkligen är tillräckligt samlad, centrerad och intresserad för att vara emottaglig för djup och meningsfull kommunikation? Vem är tillträckligt närvarande för att detta ska vara möjligt och inte splittrad och distraherad av den fatala kombinationen "stress och underhållning"? Vem har ens nyfikenhet som går utöver det gamla och invanda tänkandet? För närvarande är jag ganska desillusionerad. Jag inbjuder dock till diskussion om det finns någon därute som vill prata en stund om konstens och livets mening.

"Hallååå..?" copyright 1998