ATT ALDRIG HA SEMESTER ELLER FRITID

En ovanlig teckning av mig . Tintern Abbey i Wales, 1994

Som konstnär har man sällan ordentlig fritid eller semester. I princip har jag nästan aldrig haft semester sen jag gick i skolan. Som ung sommarjobbade jag. Sedan studerade jag i väldigt många år och som studerande har man ingen fritid. Jag brukade klämma in mig i min mammas lilla lägenhet i Hangö och vistades mycket på klipporna vid havet. Jag antar att det kan räknas som en slags semester, fast jag alltid jobbade hårt på min konst. När jag fick min filosofie magister på uni efter mycket träl, hamnade jag ganska snart under luppen för att jag inte var frisk. Jag blev testad på olika sätt och de kom fram till att jag inte var arbetsför. Jag hade ett år på mig att bevisa motsatsen. Sedan blev jag sjukpensionerad för livet. Eftersom jag inte har någon betydande arbetshistoria bakom mig lever jag nu på folkpension. I tiderna sålde jag mycket av den konst som jag skapade under mina "semestrar" i Hangö. 

Det blev dock ändring då min livssituation förändrades. Jag var ett par år i ett förhållande och tack vare ett litet arv kunde min partner och jag besöka Island under en vecka efter att han varit på konferens i Reykjavik. Jag var fri och lycklig - det var en fantastisk känsla att komma så långt bort från det vanliga livet och uppleva en så själfull plats. Vi besökte även Norge ett par gånger. 

Island är magiskt - och folktomt!

Då jag träffade Martin hade han små besparingar och dem använde vi till att besöka det lilla rum i Spanien som han bott i två år som husvakt (mitt emot det berömda danska buddistiska centret och stupan). Han ville också visa mig sitt hus här i Wales och eftersom vi skulle gifta oss fick vi lov att komma på besök två gånger - andra gången för att registrera det kommande bröllopet och mitt inträde i Storbritannien. Speciellt de två veckorna i den varma luften i trakten kring Malaga var välgörande på alla sätt. 

El Torcal

En by i bergstrakten i Malaga vid jultiden

Sedan flyttade vi hit, med mycket sjå och växande skulder och ett stort bröllop i augusti. Det var rena rama underverket att vi fick ett nytt huslån så att vi blev av med de mest trängande skulderna. Nu måste vi klara oss på ett absolut minimum så det blir inga resor hem till Finland eller någon annanstans heller för den delen. Jag hade äran att bli inbjuden till Produforum i Finland för att föreläsa om andlighet i konsten (jag talade om vissa centrala symboler och symboler i mina egna bilder) samt hålla en kort workshop om att göra mandalas. Resorna betalades i efterskott men det var knepigt för oss att lägga ut och vänta så länge innan pengarna kom. Dessvärre var det också en hetsig strapats (jag borde ha stannat längre) även om jag gav mig tid att promenera i höstrusket på stränderna i Hangö. Nu uppskattar jag och saknar Finland på ett helt annat sätt även om jag är på det klara med att det inte är bra för mig att vara bosatt där. Jag ville bort och jag fick ungefär det jag ville, men lätt har det inte varit och det känns inte som att jag kommit hem än. Det lär inte bli lätt att flytta till ett mera passande ställe som vi båda har valt. Det krävs nya underverk... men man fortsätter att jobba på saken.

Hangö i höstrusket, november 2010

För att komma bort från pressen att hela tiden åstadkomma något i konstnärlig väg är man helt enkelt tvungen att resa långt bort hemifrån. Vi försöker arbeta med våra projekt under dagen (tyvärr börjar jag sent för att jag är tvungen att sova så länge och måste ägna tid till kroppsträning m.m.) och ha någotslags fritid efter middagen. Det är inte lätt att sluta tänka på de konstnärliga projekten, blogg inlägg eller andra bekymmer som inte är begränsade till en viss tid eller plats. Det känns som att det inte finns tillräckligt med tid för att komma någon vart i livet just nu. Vi försöker dock komma in i en mer naturlig rutin som tillåter fritid, och givetvis hoppas vi kunna förtjäna tillräckligt för att också kunna ha semester. 

Att sitta fast i en liten stad året runt känns väldigt klaustrofobiskt trots korta resor till andra städer eller promenadvägar i trakten. Wales är mindre bebott än andra delar av Storbritannien, och många beundrar den fina naturen. För skandinavier är det emellertid inte så luftigt som vi är vana vid. Det mesta är uppodlat och gräset uppätet av alla får. Den är inte alla gånger så lätt att komma fram, man behöver karta och en man som förstår sig på alla hundra olika typer av grindar och deras låsmekanismer, och orkar öppna dem. Man är inte alltid välkommen att trampa på jordbrukarnas marker. Det är inte ofta man hittar en bit folktom kust och karavan parker tar upp mycket plats. I övrigt är det förstås mycket som är väldigt vackert och det är fint när det är kuperat. I ett annat inlägg kommer jag att publicera foton från Wales.

Jag har  tyvärr inte så lätt att ta till mig den här sorten av omgivning, kanske för att jag känner en viss press att höra till och inte ännu känner mig hemma. Jag är inte säker på att jag vill bo i Wales i framtiden. Det är svårt att förklara varför eftersom det handlar om djupa känslor. Kollaget i mitt första inlägg handlade om främlingsskapet.

Vårt hus i är tre-våningshuset i tegel

Jag har uppenbara problem med olika känslor av begränsning, det är något jag lidit av hela mitt liv. Kroppen känns begränsad, den dåliga ekonomin är begränsande, och livet känns trögt och begränsat i största allmänhet. Det här kommer ofta fram i min konst. Jag får ett trängade behov av att spränga gränser men på sätt och vis kan detta vara en begränsande attityd... som vanligt stöter jag på paradoxer då jag synar olika problem i sömmarna. Jag är fullt medveten om att det här är en sak jag måste ta itu med eftersom den kan ha negativa följder, men jag vet inte riktigt hur. Jag fortsätter att bearbeta de känslor som kommer upp - och de är nuförtiden många, svåra och komplicerade.

Just nu känns det som att jag inte klarar av ett helt år i den här lilla staden i det här lite mörka huset som är i desperat behov av en ordentlig renovering, utan någon semester överhuvudtaget. 

Martin knetar på för att få huset i bättre skick.
 Det är inte lätt att finna tid eller pengar för det.
Jag har tagit ut de hemska heltäckande mattorna
och nu gäller det att måla golvplankorna.
Det lönar sig inte att göra något mera fancy med dem.
Konstigt nog är hela det stora badrummet kaklat.
Helt i onödan, tycker jag. Men det är mycket i huset
som är irrationellt och som gör vårt arbete mycket svårare.