ATT LEVA SIN KONST - TRACEY EMIN OCH HENNES LIVSVERK (SAMT VARFÖR DET ANGÅR MIG=

Tracy Emin: "Hur det känns", 1996
Ur en intervju där hon beskriver den svåra och misslyckade aborten.

Om du är studerande som letar efter material för en essä, vänligen märk att denna artikel har copyright så du kan inte använda den utan sakliga referenser!

Tracey Emin (f. 1963 i Margate) är en av världens mest kända kvinnliga konstnärer. Hon har dessutom lyckats skapa sig en förmögenhet på att göra självutlämnande konst. Jag kommer i det följande att beskriva mina intryck av utställningen men också tala om varför den känns angelägen för mig som kvinna och konstnär. Vi har flera gånger sett henne på internet TV under de senaste månaderna, troligen för att Hayward Gallery i London visar en retrospektiv utställning just nu. Vi hade båda en konstig känsla av att vi skulle ha något med henne att göra inom en kort framtid. Det var innan vi kände till tävlingen som vi båda kände att Martin skulle satsa på. Nu väntar vi med spänning på resultaten!

Dagen efter intervjun tillbringade vi på den väl sammanställda utställningen "Love is What You Want" som omfattar över 20 år av Tracey Emins konstnärliga produktion. Titeln pekar givetvis på det vi som människor vill mest av allt, det enda som betyder något. Det var ett enastående tillfälle att se varför hon blivit känd och vad hon egentligen går ut på. Verken har en tendens att fungera bättre som delar i en helhet än på egen hand. De verk som t.ex. var utställda på The Royal Academys sommarutställning kändes inte speciellt engagerande då de var lösryckta från ett större sammanhang. Traceys liv är hennes konst och antagligen också vice versa. Hon har varit totalt självutlämnande på ett sätt som gjort henne till en modern ikon - jag skulle påstå att den här typen av konfessionell konst ligger i tiden. Dessvärre, men också tidstypiskt, är det många som känner till hennes egenartade utseende och media profil som superkändis utan att veta så mycket om hennes konst.

Lyssna på den här intervjun med Tracey Emin
Det intressanta med henne är att hon erbjuder så många
 intima och personliga detaljer ur det egna livet,
och det gör att du upplever att du känner henne personligen.
Men det är en illusion, för ju mer du ser desto mer ser du också hålen,
all den information som saknas.
Det väcker intressanta frågor om balansen mellan det personliga
och det offentliga livet, och hur autentisk det är möjligt att vara
då man strävar att vara självutlämnande.
Vissa saker måste hållas gömda.
Det här är orsaken till att jag använder hennes förnamn,
 även om det inte är regel då man skriver en artikel.

Tracey utgår i sin konst från diverse traumatiska händelser under sitt liv. Det gäller framför allt en våldtäkt då hon var 13 och en svår abort senare i livet. Hon har levat ett rätt så härjat liv präglat av såväl råhet som sårbarhet, och det är det som präglar hennes konst. Hon har berättat att hon vaknade upp en dag 1998 och begrundade det fysiska kaos som omgärdade henne efter veckor av alkoholiserat leverne. Hon har sagt  att hon en dag insåg att hon behövde ta sig i kragen men också att hennes säng och allt som låg omkring henne (inklusive kondomer och blodiga tamponger) var mer konst än något hon någonsin skapat för hand, och "My Bed" blev också det konstverk som var genombrytande. Den hjälpte till att förändra vår syn på vad konst kan vara. Ett annat tidigare verk som också var avgörande var tältet med namnen på alla dem hon legat med (det har emellertid brunnit upp).

"My Bed" 1998 

Aborten är något hon länge processade i sin konst i form av handskriven dagbokstext, memorabilia och intervjuer. Genom att dela med sig av de mest intima detaljer ur sitt eget liv har hon danat en konstform som både är ganska femininistisk, självframhävande och fräck men också självbetvivlande, sårbar och uppriktig, och ofta en jakt på en kvinnlig identitet. Med feministisk menar jag mest en strävan att hävda kvinnors rätt att vara som de är och stå för a-patriarkaliska värderingar, och dessutom rätten att ha en vagina!

Man kan förstås inte vara säker på exakt hur ärlig hon egentligen är. T.ex. känns stavfelen kanske inte alltid helt äkta utan som en medveten strävan att återge tidigare mera spontana problem med rättstavning. Å andra sidan ger de upphov till nya associationer (masturbate blir masterbate, synd att det inte var masterbait! Det hade blivit herre+lockbete) och utan dem skulle verken inte te sig så råa och på något sätt grundläggande. Av allt att döma är det så hon ursprungligen skrivit ner sitt budskap, och charmen ligger kanske trots allt i att inte korrigera det egna uttrycket även när texten appliceras på en filt.

Tracey Emin: "I know I know I know" (neon)
 - en mera sofistikerad version av hennes
textbaserade konst där den mittersta meningen är överstruken som meningar i en dagbok eller i ett brev.
Neon ljusen för tankarna till en form av självutlämning som är typisk för vår tid och alla reality shower:
Ofta är folks innersta känslor upphängda och banaliserade,
och ligger som grund för sensationalism, persondyrkan, självhävdelse, individcentrerad PR och
kommersialism,
 men hur äkta och ärlig är hela scharaden egentligen?
Å andra sidan beror det mycket på var orden ursprungligen kommer ifrån.

När man ser ett genomsnitt av den processande konst hon skapat ända upp i medelåldern betvivlar man inte att hon strävat att vara autentisk. Hon är just så sollipsistisk och navelfixerad, och någongång (men mycket sällan) snuddden till självömkande, som folk i allmänhet är. Det är inte något man kan uttrycka konstnärligt utan ett stort mått av direkthet och självutlämning. Hon är tuff men inte hårdkokt - hon är intelligent nog för att uttrycka den hon är med en viss ironi och distans men tillräckligt sårbar för att inte kännas beräknande. Man får en känsla av att hon är tillräckligt stark för att inte gå under men eventuellt en aning för svag för att sluta upp med att älta och processa traumer ur det förgågna. Ältande och processande är dock en så otroligt kvinnlig tendens! Jag är glad att hon befrämjar kvinnors rätt till något som män ofta hånar. Fast jag nog får intrycket av att det skedet nu då hon närmar sig 50 är förbi, och många av de nyare konstverken känns något tomma i jämförelse med de blödande sår hon ropar ut i den tidigare konsten.

Tracey Emin: "Det tar alltid ont" 2005
Det finns något väldigt rent och nästan jungfruligt över detta verk.
Det beror antagligen närmast på att färgskalan är vit eller beige,
som ger upphov till en ganska märklig kontrastverkan
med broderiernas explicit sexuella budskap.
Det är som att säga, det är okay, sexuell våldsamhet 
är en del av livet, 
och man förnimmer att Tracey inte har blivit en bitter manshatare.

Tracey Emins konst gör ett stort intryck på mig därför att det finns likheter mellan henne och mig i det tvångsmässiga dokumenterandet av känslor och upplevelser i dagboksform och i viljan att vara självutlämnande för att ge upphov till en ärlig och mångfacetterad kommunikation med andra människor. Hennes lapptäcken (märk väl att hon på ett paradoxalt sätt sysslar med ett klassiskt feminint hantverk, kanske som en del av en strävan att förstärka sin kvinnliga identitet, vilket bidrar till en spänning mellan motsatta drifter i hennes liv) är ett slags kollage. Eller vänta... är hon snarare opretentiös än i avsaknad av sofistikering?Det som skiljer sig är att hon är så rå och mindre tillrättalag i sitt uttryck. Hon är betydligt tuffare än jag någonsin skulle kunna vara. Trots att vi båda gärna talar om traumer föreligger det en stor skillnad i vårt sätt att tala om dem. Jag kan inte förbigå en längtan efter ordning, harmoni och en sofistikerad livsstil, och är ganska programmerad att följa många sociala trender. Jag kommer från ett land med betydligt mindre konflikter angående klass skillnader och har ingen orsak att förneka det i min bakrgund som kulturellt sett var helt okej. Uppror och konflikt ligger till grund för en hel del brittisk konst av idag. Tracey förefaller emellertid att utnyttja en enkel härkomst och ett kaotiskt leverne för att kommunicera en modern och urban kvinnas konfliktfyllda livsupplevelse. (Där finns en feminitet som är tilltalande). Trots olika bakgrund tror jag vi har mer eller mindre samma agenda, vilket är att ta det som var bra och användbart och förkasta resten.

Tracey Emin: "Galna Tracey från Margate - alla har varit där", 1997
Medvetandets ström, som en dagbok
Tracey Emin är har en förmåga att integrera text i sina konstverk,
och gör det med ett stort mått humor och kvickhet,
i sann brittisk tradition!

Det är intressant att många av hennes lapptäcken egentligen är väldigt vackra och i användandet av neonljus utnyttjar hon ju ett modernt och därför sofistikerat medium, så jag skulle säga att hon som kvinna ändå dras mot det estetiskt tilltalande hållet. Det är som om hon svävade vid gränserna för det ordnade och tillrättalagda utan att överskrida dem. Det väcker frågor om var gränsen för det brutala och råa egentligen går och hur man definierar skönhet och det "finslipat civilserade". Inom konsten kan man tala om att vara torrt akademisk eller mer ursprunglig, spontan och opåverkad av trender. Att luta mer åt det oakademiska hållet trots en konstnärlig utbildning och ett liv i en storstad är ovanligt och troligen Traceys triumfkort. Hon är definitivt en opretentiös konstnär.

På det stora hela är Tracey Emins konst dock mycket subjektiv, rakt på sak och i avsaknad av andliga, sociala eller politiska övertoner. Även om hon är intelligent och underbart sardonisk så föreligger det inte åtminstone av vad jag hittills har sett någon djupare tankegång om livets mening och upplevelsernas betydelse ur ett bredare perspektiv. Men jag är inte helt säker på det här, för ju mer jag vet om henne och hennes konst känner jag att det kanske finns outsagda tankgångar bakom hennes verk. (Hon har ju trots allt studerat filosofi och är uppebarligen en intelligent och utforskande person). Det är förstås lätt att missa det uppenbara, vilket är att hennes konst är av sin tid och därför en kraftfull kommentar om många tidsegna problem, inte minst hur kvinnor passar in i det moderna samhället. Det som är så stimulerande är att man upptäcker mer djup ju längre man begrundar alltihopa. Och det är heller ingen elitistisk konst, för Traceys konst är hon och hennes liv, och det är rakt på sak.

Tracey Emin: "Hårdare och bättre" 2007
Texten påminner om hennes handskrivna brev,
tyvärr finns det inga bilder tillgängliga av dem,
men de är trots det en viktig del av hennes verk.
Det fanns mycket att läsa, och det är ofta humoristiskt.

Man kan fråga sig om Tracey ser teckningarna som lika 
värdefulla som de tidsödande broderierna?

Det känns ändå som att jag kanske har något att lära av Traceys direkthet - eller kanske snarare att hon kan ge mig mer styrka att vara självutlämnande. Jag måste tänka på saken, kanske klarnar det med tiden. Jag undrar om det är ett tecken på utveckling och mognad att man blir mera tillbakadragen med åren. Jag har alltid velat visa allt, för att understöda en kollektiv process gentemot mer öppenhet människor emellan. Det finns emellertid en massa material jag inte ännu publicerat. Att dela med sig på ett ärligt sätt är ett sätt att understöda humanism. Numera föregår det dock en synbarligen olöslig inre konflikt mellan min önskan att vara öppen för att dela med mig och en plågsam rädsla att visa mig alltför sårbar. Kanske det gäller att finna nya sätt att uttrycka det jag vill föra ut i världen. Tracey kom in i min intressesfär precis i rätt ögonblick eftersom jag under senare tid har funderat väldigt mycket på mitt konstnärliga budskap och hur jag kan vara mera inskärpande. Självutlämnandet måste vara ovillkorligt för att vara sant! Det är något Tracey har påmint mig om.

Tracey Emin: "Jag förväntar mig inte", 2002
Jag skulle ha kunnat använda exakt samma ord (den första meningen).

Slutligen måste jag säga att det kanske är tidstypiskt att Tracey inte vill bli mor men har en förkärlek för katter. Däri föreligger det dessutom ytterligare en likhet mellan oss. Hennes styrka ligger i att finna andra utlopp för kreativitet än det typiska avlandet av barn och ett annat men också fertilt sätt att existera som kvinna i samhället, men jag undrar hur långt hon kan komma utan att näras av djupa emotionella sår. Det ser ut som ett typiskt exempel på hur man måste lida för sin konst. Jag menar förstås inte att konst måste vara så, men betvivlar ofta värdet på konst som inte föds ur kampen att överleva fysiskt och psykiskt.

Tracy Emin: "Något är fel", 2002
Ironiskt nog är det hennes vagina (som är central i hennes konst)
som har genererat en förmögenhet,
men inget liv - Tracey begrundar ofta detta i sin konst,
hon är intresserad av vad det innebär att ge liv
och hur de flesta behöver något litet och sött att ta hand om.

Den typ av konst Tracey representerar känns angelägen, uppfriskande, och på något sätt av betydelse för mig själv. Även om jag i likhet med många andra har vissa förbehåll gällande många av de enstaka verkens konstnärliga kvalitet, tycker jag att hon är en modig och tuff personlighet som ihärdigt hållit fast vid sina konstnärliga ambitioner. Det finns något för envar men ändå bildar hennes livsverk en logisk helhet. Framför allt har hon vid sidan om att omdefiniera vår förståelse av vad konst är, bidragit till att avskaffa tabun och  främja större öppenhet - när man sett hennes konst kan man bara skratta åt att det fortfarande anses som dålig smak att visa nakna bröst i konstverk här i Wales. Jag tycker hon har gjort sig förtjänt av sin plats i konsthistorien. Och till sist är hon ju ett inspirerande exempel på att man kan försörja sig som okonventionell konstnär.

Ovan var mina egna tankar. Jag känner mig som en ivrig konsthistorie studerande om från början igen, med skillnaden att jag nu har medelålderns mognad som stöd. P.g.a. ångest över pengar tänkte jag inte på att köpa utställningskatalogen, men vi beställde den i efterskott och jag kommer säkert att ha mer att säga då jag plöjt igenom den.

Tracey Emin: "Katten vet", 2006 -katten ser på medan Tracey onanerar.
Utställningspubliken uppmuntrades att skriva kommentarer,
jag skrev "katten vet".
Det är något humoristiskt över katter då de sitter och begrundar
våra mänskliga sysselsättningar

Läs mer om vad kritiker anser om utställningen här och här. En svensk kritik om utställningen på Hayward Gallery på Svenska Dagbladet här och en svensk intervju här. Mer bildmaterial här. Jag skrev tidigare om Tracey i mitt inlägg om Frida Kahlo. Läs hennes tankar om likheterna mellan henne och Frida här. Det är inte så konstigt att det finns likheter mellan oss alla. Även om jag inte är säker på att jag skulle kalla Frida för masochist.

Se videon om livets mening och en uppmuntran för Great Britons tävlingsdeltagare.
Märk väl att hon talar om konst som något som kan ersätta religionen, 
och konstmuseer och gallerier är ställen där vi kan kontemplera vårt liv och livets mening.
Jag tycker det här är speciellt intressant och något jag själv har funderat på.

Vivi.Mari Carpelan: "Reningen", 1997

Vivi-Mari Carpelan: "Kallelsen" copyright 2008

Vivi-Mari Carpelan: "Det kvinnligas mysterium", 2008

Vivi-Mari Carpelan: "Sömnlöshet", 2011

Ord är viktiga för mig, men jag är medveten om risken i att använda dem på ett alltför medvetet sätt som del av ett konstverk.Tracey klarar det - det gör inte de flesta. Jag håller mig mest till subtila hänvisningar och till att understryka den betydelse verkens namn har (de kompletterar verken och jag skulle aldrig kalla ett verk "namlös"). De är ofta inspirerade namn (även om namnen ovan kanske inte är de bästa exemplen) och redan då jag levde i Finland kom namnen ofta till mig på engelska.

Texten: copyright Vivi-Mari Carpelan 2011