DEN NYA GLAMOUREN...

Det nya modet! Bär äkta päls utan samvetskval! Denna unika stola kommer att tjäna dig i många år i utbyte mot lite kattmat!

METAFYSISK FOTOGRAFI

"Förföriska skuggor", copyright 2011

Det är upptäckandets glädje som styr mitt fotograferande, och processen kan vara intensiv. Vid sidan om mina katter fotar jag "funna objekt" eller ytor för att vara exakt. Jag är van vid att stå framför eller bakom en kamera - det är ränder som aldrig går ut. Martin begriper sig inte direkt på mitt maniska behov av att alltid bära kameran med mig. Jag är tacksam att min pappa gav mig en Nikon D90 för ett och ett halvt år sedan, det har gjort stor skillnad för min konstnärliga process. Jag kan bara sukta efter något ännu bättre (bättre objektiv vore t.ex viktigt) och försöka göra det bästa jag kan med det jag har just nu. 

Det är min medfödda kärlek till de fundamentala elementen i vår verklighet - form, struktur och färg - som dirigerar min jakt efter spännande mönster på oväntade ställen. Jag har t.ex i år koncentrerat mig på skräp containers - skips. Jag är inte intresserad av vad som finns i dem utan hur de ser ut på utsidan. Jag vill inte i det här skedet säga mer om projektet... Det är också skönt med konst som är lite snabbare att processa, jag behöver ibland snabba resultat för att känna att jag åstadkommer något.

Jag kallar mina abstrakta fotografier metafysiska för att de transcenderar den verklighet som de fotograferade objekten representerar. Jag bearbetar bilderna i viss mån eftersom det inte är fråga om dokumentering, utan om visionen av en förhöjd verklighet. Jag vill inspirera människor att se omkring sig och upptäcka ovanliga och intressanta detaljer där man minst förväntar sig att finna något dylikt. Det är också viktigt för mig att publiken kan relatera till bilden på något vis, eftersom det inte finns något så tillfredsställande som då fantasin blir stimulerad.

Exempel på metafysiska fotografier från tidigare i år:

"Danse Macabre", copyright 2011

"Det överblivna hjärtat", copyright 2011

"Då jag vandrade ut i natten..." copyright 2011

Från måndagens vandring i Brecon Beacons nationalpark där vi bl.a. stötte på ett gammalt stenbrott som ännu är verksamt:

"Vägg blomma" copyright 2011

"Elda upp!" copyright 2011

Läs och se mer på min hemsida!

The act of discovery during one of my photo shoots is intense, and this is especially true of  my abstract photography. Interesting patterns and texture can be found in the things that people have thrown away or abandoned. It's my innate love of some of the basic elements of tangible reality – form, texture, colour – that becomes apparent in the compositions I create out of these. I aim to capture what I see and but then create a new whole out of the parts. This is not documentation; it is a process of altering what I've seen through the tools available for photographers to make it into something of heightened reality. Thus the discovery of beauty in the most unlikely places as well as the work that I do to an image after it has been captured are both crucial to the creative process. I hope this will  inspire  greater attention to the aesthetics that surround us.

The power of observation brings about a mindset apart from the normal attraction to that which is pleasant and beautiful. Paradoxically, by allowing oneself to look where beauty seems absent, one often makes interesting observations that can be transformed through the power of creativity into something intriguing and aesthetically pleasing.

I believe that one of the purposes of art is to awaken curiosity, and that feeling intrigued by a sense of recognition is fundamental to humans and therefore of the greatest importance. Out of this comes a sense of sharing, which builds bridges and supports us in our lonesome journey on Earth.

HUR LINEÄRT TÄNKANDE KAN GE UPPHOV TILL FALSKA IDEAL

"I maskarnas rike", copyright 1998

Eftersom vårt tänkande är bundet till vår uppfattning om tiden, har vi en tendens att se vårt liv och vårt varande som en lineär process. Jag har deppat ganska mycket över gången framgång och sörjt det jag förlorat. Mina känslor har varit djupa och jag har också sett hur tillfällig, slumpmässig och efemär popularitet är. Berömmelse eller popularitet är en händelse som är bunden till en viss plats och tid. Den illusion som alla andliga ledare talar om är något jag har stirrat in i under de senaste åren... Å ena sidan har jag velat ha tillbaka den popularitet jag åtnjöt i det förflutna (det faktum att jag ställde ut i en huvudstad sporrade givetvis åtgången), men samtidigt har jag blivit cynisk och tycker egentligen inte att framgång är något att ha. Dessutom är det verkligen tungt att i det här skedet då jag inte har den järnvilja jag hade förr i tiden försöka bygga upp ett nytt anseende i en ny kultur. Vad är det värt?

Jo, ofta behöver man feedback och uppskattning för att orka skapa, det är helt klart. Om man är konstnär på allvar lever man inte i ett vacuum. Man är beroende av en publik. Jag måste erkänna att jag har varit mycket beroende av publiken därför att jag har upplevt det som en slags plikt att skapa för andra. En nobel livsuppgift osv. Det jag plötsligt insåg var att jag kanske måste gå vidare från den publikcentrerade kreativiteten och hitta fram till en kreativitet som är till för min egen skull, åtminstone i första hand. Och kanske t.om. för sin egen skull. Kanske det inte är någon tillfällighet att jag för första gången har börjat göra självporträtt (jag inkorporerar alltså foton eller teckningar på mig själv i mina kollage). Jag har redan gjort ett par och har ett par till i åtanke. Jag märker att jag måste omdefiniera mig själv genom min konst. Så även om jag känner hopplöshet p.g.a. att jag inte just nu ser ett så stort intresse för min konst så känner jag inte att jag ska sluta upp med att göra konst.

"Livets träd", copyright 1999

Det finns m.a.o. en tendens hos oss att se tillbaka på vårt förflutna och antingen idealisera det eller katastrofalisera det. Det värsta är dock att vi ofta tycker att framtiden borde se ut som det förflutna. För att vi inte har en förmåga att se in i framtiden och har svårt att föreställa oss hurudana vi kommer att vara framöver, tenderar vi att önska oss det som vi tycker var bra i det förflutna. Som sagt idealiserar vi oftast det som var bra. Det vi inte alla gånger inser är att vi har utvecklats och förändrats, och att ingenting någonsin mera kan likna det förflutna. Det som det förflutna representerar är i allmänhet mera omoget och mindre utvecklat. I mitt fall är det visserligen sant att min konst var djupt meningsfull, men i något avseende som kanske inte ännu är så klart för mig måste den ha varit mindre mänsklig och mogen. Det är inte fråga om att värdera olika utvecklingsnivåer, så omogen betyder inte sämre. I själva verket är den lite omognare konsten ofta bättre än den mognare helt enkelt för att olika ideal och känsloströmningar som behövde uttryckas var lättare att beskriva. Jag vet inte... jag skapade inte glitsig new age konst men kanske det fanns en lätthet eller enkelhet i allt det djupa som var lättare för folk att ta till sig. Marknaden har visserligen förändrats, men det har också jag. Jag är betydligt mer känslomässigt komplicerad och mina andliga synpunkter är just nu lite knepiga och svåra att uttrycka. Det måste jag acceptera. Jag har ofta känt mig överväldigad av allt detta, vid sidan om allt annat omvälvande som hänt i mitt liv. Det är inte lätt att utvinna det som är viktigt mitt i allt kaos.

Att stampa på stället en längre tid är onaturligt även om många är så rädda för förändring att de inte kommer vidare. Det var bra ett tag... sedan gick vi förhoppningsvis vidare och fick nya utmaningar. Om vi synar utmaningarna märker vi att de är mera komplicerade än utmaningarna var i det förflutna. Det är också ofta så att vi lever ett relativt ordnat liv ett tag och sedan kastas in ett kaos. Det är i förändringens natur att kaos följer på ordning och vice versa. Livet är inte menat att vara jämntjockt. Och då vi är inne i den mera kaotiska perioden vet vi inte vart vi är på väg och kan göra misstaget att gråta över det vi förlorat.

En skiss över mina tankegångar...

Ett bättre sätt att tänka på vår resa genom livet är att inse att vi obönhörligen förflyttar oss från ett stadium till ett annat (ibland långsammare, ibland snabbare). Det är en process som rör sig framåt och "uppåt". Vårt liv är inte som ett streck eller en cirkel, utan som en spiral, och det rör sig från nivå till nivå. Det är därför inte värt att önska sig tillbaka till det förflutnas framgång och popularitet. Det finns något nytt som väntar i framtiden om vi är förmågna att gå med flödet. Vi vet alla att vi borde leva i nuet för att det är det enda som existerar. Men det är också i nuet som vi rätt så ovetandes förbereder framtiden. Det kan kännas osäkert medan vi trevar oss fram i ett relativt mörker... Vi är sista slutligen så lite medvetna om allt som är och vi kan inte betvinga framtiden.

Jag insåg att jag måste genomleva alla svåra känslor, acceptera dem och försöka fokusera på de uttryck för min kreativitet som just nu känns viktiga. Framtiden kan erbjuda framgång eller så gör den det inte. Det är förstås viktigt att vi får det bättre ställt och kommer ur fattigdomsfällan, så det är normalt att det finns en oro. Men i ärlighetens namn kan vi inte göra så mycket mer än det som kommer sig naturligt just nu. Framtiden ligger på sätt och vis i våra händer, men inte om vi klämmer om för hårt. Att hålla sig lugn, samlad och fokuserad i nuet, samt lita på intuitionen, är det bästa vi kan göra för vår egen skull.

Post Scriptum: Tankarna och insikterna ovan är mina egna. Jämför med Ken Wilbers teorier om det individuella och kollektiva medvetandets utveckling, som är en kreativ process. Lyssna här på engelska. 

EN UTVECKLING MOT EN DJUPARE KONST...

Efter min uställning i den organiska frissan ställde Martin ut tryckalster från tiden då han hade ett galleri i vår stad. Det är digitala verk, reproduktioner av oljemålningar, och ett par mindre original i olja. Martin var i tiderna intresserad av hednisk andlighet så som så många andra som flyttar till Wales. Vår stad är full av alternativa människor och därför var hans publik mest intresserade av new age tematik - ofta med kopplingar till keltisk mytologi och den väldigt brittiska "pagan" (hedniska) världsbilden (som förresten är matriarkalisk!). De köpte vad de kunde men sedan fanns det ingen mer marknad eftersom de flesta i den här delen av landet har det dåligt ställt. 

Martins digitala verk "I am for the Hare that Runs By Night" (copyright 2003) har varit en storsäljare.
Haren är en populär mytisk symbol här i Wales. Haren (och speciellt de tre harar som bildar en triangel) är en universell symbol som är kopplad till månen, kvinnlighet och intuition. Haren är ofta en budbärare för kvinnliga gudomer.

Martin upplever att han har utvecklats och lämnat det new age aktiga bakom sig. Symboler kan användas på ett ytligt eller djupsinningt sätt. Jag måste erkänna att jag inte skulle känna så stor samhörighet med honom om han fortfarande ville gå den ytligare linjen. De ideer han vill verkställa nu är betydligt djupare och mer utvecklade, resultatet av den personutveckling han går igenom. Han har varit osäker på vilken marknad han borde rikta sig in på, och jag har försökt uppmuntra honom att tro på att det finns en marknad för mer symbolisk och i viss mening "mörkare" konst. Han är oroad över vår eknomomi så jämsides med tankar om hur han ska verkställa en symbolik som handlar om kopplingen mellan jorden och de andligare sfärerna tänker han också i mer kommersiella banor. Min åsikt är att man gör vad man gör utan att någonsin tänka på vad man får tillbaka. Det funkar helt enkelt inte om man vill få den slags erkänsla som är värd någonting.

En känd inspirationskälla åtminstone stilmässigt och färgmässigt är Odd Nerdrum, en modern norsk oljemälare som numera bor på Island.

Odd Nerdrum: "Sångarna"

Odd Nerdrum: "En kvinna dödar en skadad man"

Odd Nerdrum kallar sin egen konst kitsch och anser att den inte ska betraktas som konst. Bilderna präglas av en Hieronymous Bosch'k anda, men också av en mera påtaglig och inte så anekdotisk galenskap som känns obekväm. Jag ser inte heller någon symbolik i bilderna utan håller nog med Nerdrum om att man får leta efter ett budskap... Mörkret känns väldigt skandinaviskt på ett sätt som ger en krypningar. Nerdrums intentioner går stick i stäv med Martins tankegångar, dvs. att bli en mera utpräglad symbolist (där finns likheter med min egen konst). Jag kommer att tala mer om allt detta när Martin blir klar med sina nuvarande projekt och kan börja arbeta med alla de idéer han har huvudet fullt av. Jag kommer också att tala om moderna symbolister. Här följer ett par rättframma (inte symboliska) visioner av helvetet:

"Helvetet" (De jordiska välbehagens trädgård): Hieronymous Bosch (1450-1516)

Dante och Virgil i helvetet: W.A. Bouguereau (1825-1905)

Kort sagt tror jag att vi båda är överens om att det vi vill skapa är inte kopior av tidigare konstverk, och det är inte heller fråga om att återuppliva gamla historiska stilar. Vi vill göra vacker, visuellt fängslande konst med djup och mening. Kanske är det en strävan mot en helt ny visuell konststil?

Det kom en del folk till vernissaget (dock inga av våra bekanta) och de var väldigt köpglada. Dessvärre hade ingen råd att köpa dyrare verk trots att Martin sålde allt till halva priset. Mindre reproduktioner gick åt och inkomsterna täckte det vi lagt ut på våra vernissage under det år som gått.

Borgmästaren kom för att öppna Pamelas utvecklade företagside. 
Om vi har tur kommer bilden i tidningen.

Mina kläder var i vinröd sammet. Klänningen är från Indiska, hatten och smycket från Lindex.
Den här sommaren här i Wales känns det inte rätt att ha sommar kläder!

Det kändes jobbigt med ytterligare ett vernissage. Vi ger mycket av oss själva och får ganska lite tillbaka. Det  känns speciellt tungt för mig att det finns så lite intresse för min konst, jag måste börja om från början och bygga upp ett anseende, samt att möta så många nya människor som man måste smila upp sig för utan att få riktiga vänner (och börja om från början i det avseendet med). I nästa inlägg ska jag gå in på tankar om framgång och konstnärlig utveckling...

ATT HITTA TILLBAKA TILL DET INRE RUMMET...

"Välsignelsen", copyright 2008

Jag har deppat en hel del över känslan att det inte finns rum för min konst i den här världen. Av någon anledning har jag i flera omgångar blivit nonchalerad, ibland är jag inte mer än bara Martins fru. För ett år sedan agerade vi tillsammans jury för en sommarutställning i Hangö i Finland, men jag blev inte omnämnd. Det var mest för att föreningens ordförande Lauri är en skitstövel. Liknande situationer har uppkommit ett par gånger sedan dess. Jag har också märkt och blivit sagd att kvinnor blir sämre behandlade av andra kvinnor än män blir. Jag hoppas att det bara är en tillfällighet att jag ofta blir förbisedd. Martin hävdar att det tar länge att bli bekant för pressen här i Wales. Alla sociala fenomen tycks ta lång tid - det är inte riktigt vad jag är van vid. Hur som helst känns det konstigt att människor är så lite intresserade av en utländsk konstnär.

Jag drömmer ofta om olika bostäder som symboliserar det inre rummet. I den dröm jag hade senaste natt gick jag hem till mig i en lägenhet i ett äldre hus i en stad. Jag hade bara ett litet utrymme där jag inte vistats på länge, men insåg då jag steg in i bostaden att den egentligen var ganska stor. Problemet var att jag delade med en annan kvinna vars namn jag inte kunde komma ihåg. Jag insåg också att hon inte längre använde bostaden och att jag kanske kunde ta över (tydligen var inte pengar ett så stort problem i det här skedet). Jag försökte få tag på henne per telefon men hon hade inte samma namn som det som stod på dörren, och jag mindes det inte. Jag gick omkring i bostaden och upptäckte hur stor den var, med såväl stora som små rum att rumstrera om i. Min mamma frågade mig om utsikten var god. Det fanns rätt så stora fönster med små glaspaneler, och utsikten var inte så intressant. Jag tänkte att det inte gör så mycket om jag kan fixa upp lägenheten. Tapeterna kunde målas om och golven var plankgolv i gott skick. 

Drömmen symboliserar insikten att jag kan "skuffa ut" alla andra för mig "anonyma" konstnärer ur mitt sinne och försöka att bara göra det jag kan göra konstnärligt sett utan att bry mig så mycket om vad som händer utanför mig själv. Utsikten var inte så viktig - m.a.o. är det inte så viktigt vad som pågår utanför mig. Jag har gott om inre utrymme att arbeta i - det är ett rum fullt med möjligheter. Jag måste börja att åter vistas där på allvar. Och så stänger jag dörren om mig - hårt.

"Noli Me Tangere" (Rör mig inte), copyright 2008

Andlig synpunkt: I det inre rummet kan du i bästa fall finna den tomhet, det hav av kreativ potential som ligger som grund för vår tillvaro, ur vilket de kreativa ideerna stiger fram. Under den kreativa processen rör man sig mellan olika medvetandenivåer. I bästa fall handlar det inte bara om att fiska fram material från det undermedvetna, utan även att belysa processen från ett andligt perspektiv. Det är genom medvetenhet, mindfulness, som vi kan komma i kontakt med den kreativitet som gör skillnad.

MUMINLIV

Martin är ursprungligen från England - han flyttade till Wales kring år 2000. Han har studerat svenska på egen hand i över ett år nu. Några gånger i veckan läser vi Muminpappans Memoarer på svenska. Jag vet inte om det är den bästa boken att börja med eftersom den innehåller en hel del svårförklarliga idiomatiska uttryck, men jag ville att han skulle få smak för finlandssvenska eftersom språkprogrammet han använder är rikssvenskt. Dessutom läser jag med förtjusning de böcker jag älskade när jag var barn... de håller fortfarande måttet och i själva verket är det intressant att läsa riktigt långsamt och smaka på nyanserna. Det påminner mig också om mitt eget språk, som vill falla i glömska då jag lever och har levt en så stor del av mitt liv på engelska. Jag älskar engelska sen jag var barn, det är mitt hjärtespråk, och jag är tacksam över att få använda det i mitt vardagliga liv. Men jag älskar också svenska helt enkelt för att det är ett väldigt uttrycksfullt språk och det är mitt eget. I vardagligt tal brukar jag skämtsamt översätta uttryck som det inte finns någon direkt motsvarighet till, t.ex "det är inget att hänga i julgranen", m.a.o. "it's not worth hanging in the Christmas tree". Att kunna talesätt på olika språk är berikande. Många gånger finns det uttryck på svenska som inte existerar på engelska, och det känns ibland som att vi kanske har ett rikare förråd med intressanta talesätt. Det är en slutsats jag kommit till därför att Martin är rena rama encyklopedin och minns såväl moderna som gammalmodiga brittiska talesätt.

Min personliga, symboliska tolkning:
 mitt muminhus, kanske en symbol för det trygga livet,
 har översvämmats för länge sedan...
 vatten är en stark symbol för känslor. 

För övrigt tror jag att Martin också har fallit för muminvärldens charm trots att det tar länge för oss att traggla oss igenom alla uttryck som jag har svårt att förklara.

De flesta britter känner till Muminböckerna fast det ibland kan vara svårt att avläsa deras uttal. Jag stötte på en ung engelsman och konstnär på ett seminarium, vi skulle hitta på en mening eller fråga och ge den en melodi. Han frågade mig, "Do you know Tove Jansson?". Då vi sedan sjöng frågan med korrekt uttal tittade alla andra väldigt underligt på oss. Martin minns att han läste någon mindre intressant muminbok i skolan.

Den kulturella bakgrund jag kommer ifrån är nästan identisk med Tove Janssons - socioekonomiskt, språkligt, kulturellt, och miljömässigt. Jag är också finlandssvensk helsingforsare som tillbringade barndomssomrarna långt ute i skärgården. Det är lite lustigt att inse hur mycket man i själva verket känner igen sig själv i sättet att tala, tänka och se omgivningen - på många sätt lever vi ett muminliv i enlighet med janssonska värderingar. Jag vet att det är en riktig klyscha men Martin tycker jag är en verklig Lilla My (jag är nog snarast en finländsk Lilla My  - arketpyp tror jag) eftersom jag är så "pikku liten" och kan bli väldigt rasande och stampa med foten i golvet över orättvisor och maskiner som inte fungerar eller grejer som är i min väg.

Redan som riktigt liten tyckte jag det var otroligt fint och stämningsfullt med enkla svartvita teckningar. När jag tänker efter hade jag endel starka estetiska åsikter redan som barn.

Tavlan i bakgrunden på bilden har Martin köpt i Peru, den är en i en serie av tre som är kopior av änglar ur katolska kyrkor och katedraler. Den som föreställer skyddsängeln har jag lite svårt att tåla, jag tycker det lilla barnet är ganska äckligt och ögonen ser tomma ut. Den m.a.o. som tavlor av skyddsänglar brukar vara. Jag tycker inte jag har någon orsak att ha bilder av barn på väggarna. Men de bildar en helhet och statement i vårt vardagsrum och dessutom hade Martin gjort sig av med nästan hela sitt hushåll ett par år innan vi träffades så han upplevde att han åtminstone borde få ha sina tavlor på väggarna. Det var svårt för mig att acceptera eftersom val av konst är en privatsak, men man får lov att jämka. Tur för mig fanns det plats för mina möbler i huset. Martin målade det ockerbrunt innan vi träffades, han tänkte skapa en indisk stil (dessvärre är färgen inte så bra i dagsljus så kanske vi målar om en dag)..

Soffan han sitter på är ett loppisfynd, en härligt vimsig design som man nog bara kan hitta här i Wales. En soffa som skulle passa i muminhuset. Den är skön att inta morgon te på. Den måste kläs om något tag men för tillfället använder Beatrice sig av den som klösbräda så det är lika så bra att tyget inte är dyrbart.

VIVI-MARIS KONST PÅ KEN WILBERS INTEGRALLIFE.COM: FROM DIALECTICS TO INTEGRATION

FROM DIALECTICS TO INTEGRATION

"While images express perceived reality in a most delightfully nuanced way that leaves room for individual interpretation, symbols tell a story in a more accurate way. It's in the combination of these that I have found my most potent form of self-expression. As I started to see that life is truly paradoxical, the idea of dualism and the equality of the two sides of a story crept into my artwork. Chronic illness and various other personal issues that needed to be solved gave rise to the expression of loss and despair, but these are always teamed with hope and faith that Spirit knows the way forward. Struggle and tension is thus resolved in higher understanding and a letting go of pretensions. It's a dialectic process, a seemingly never-ending roller coaster with endlessly varied viewpoints on my own development and relationship with the rest of the universe. Pride and humility are ingredients that need to be tried and tested during the journey. Theoretical knowledge is a good thing to carry in one's rucksack, but ultimately life has to be lived and emotions must fully develop for the experience to be complete. Who said it would be easy? While surrender to joy and experiences of pure consciousness are wonderful, it's in the encounter of darkness and in the uncovering of the shadow that life is often at its most interesting. By expressing this dualistic process as I know it in a visual form, I hope to help support greater acceptance of all that is painful in this reality, for everybody. This I wish to do without losing sight of the 'other' reality, the one that we all know in the depths of our hearts." (Vivi-Mari 2011)

Jag hade äran att bli vald som en av de konstnärer som får representera Ken Wilbers integrala filosofi på www.integrallife.com. Min presentation heter "From Dialectics to Integration". Under 1990-talet läste jag allt Wilber skrev och kände djup samhörighet med den andliga livsinställningen. Han talar inte bara om medvetandets utveckling och de olika stadier människan individuellt och kollektivt går igenom, utan också om den jungianska tanken om Skuggan. Skuggan är kort uttryckt det vi har samlat på oss i vårt undermedvetna. Läs mer i min essä "Do You Have To Suffer For Art". Jag har haft ett stökigt liv de senaste tio åren och har inte orkat engagera mig så mycket i Wilbers nyaste teorier, men har märkt att konsten har börjat bäras fram som en viktig del av mänsklighetens utveckling.

Michael Schwartz skrev en mini essä om min konst:

The Times of Memory

Collage—an art technique which blossomed during the twentieth-century—displays on a two dimensional surface images and texts from various sources, constructing these into a complex and dynamic whole, the component images retaining their own independence as recognizably distinct in style and origin.

Vivi-Mari Carpelan's contemporary collages are profoundly noteworthy. In their enactment of deep symbolic logics, they do nothing less than re-configure time.

Some of the source imagery comes from Hindu art, evoking an ancient and ongoing tradition. Other imagery originates in advertisements from past decades, evincing a nostalgia where loss can never quite be recovered or redeemed. Still other imagery comes from prints of Neo-Classical architecture, a building style that resurrects the antique past in producing stone monuments that defy the ravages of time. More haunting and playful are skeletal images of extinct species, tokens of the arising and perishing of all particular life forms within a vast and mysterious evolutionary unfolding. The esoteric and alchemical diagrams dispersed throughout key an anticipatory time proper to secreted promises yet to be revealed.

The space of these collages is thus the arena of a profound mode of Memory (an inflection of Consciousness itself)—a Memory that is prior to any given form or feel of time, and which accommodates all such forms, allowing them to reverberate with each other through the part/whole dynamic of the collage construction. This is an Art of Memory that is not simply retrospective and receptive, but powerfully and profoundly Creative: the interplay of the imagery sparking novel senses of time—transforming the Self-sense so tenderly and vulnerably at stake in these works.

Michael Schwartz
April 2011

Konstverk: "Så länge det finns hopp finns det liv", copyright 2008


Läs mer om integral teori:
Finland (på finska, med inlägg om min konst)
Sverige (på svenska)
Ken Wilbers hemsida (engelska)

MODLÖSHET, SAMT SJUKDOM I BILD

Det är inte lätt att hålla modet uppe. Jag har känt mig väldigt modfälld på sistone då jag upplever att min konst inte alls blir uppmärksammad. Jag är van vid lite mer än jag får nu...  Men det är inte allt - vi är på allvar oroliga över hur vi ska orka hålla vår konst i liv. Vi måste på något sätt leva på vår konst, men det är lågkonjunktur med en riktigt dålig konstmarknad. Dessutom finns det ett överflöd av konstnärer... jag tror folk inte orkar engagera sig och lättare faller för det som är ögonfägnad. På 90-talet kändes det tacksamt att vara konstnär, människor var entusiastiska över mina verk och köpte nästan allt jag skapade. Kanske var det för att jag var relativt ung - det finns en tendens bland folk att stöda unga konstnärer och vi känner definitivt av det faktum att vi är medelålders här i Storbritannien. Andlighet låg kanske också i högre kurs på den tiden, det fanns en iver som jag inte längre förnimmer vare sig i mig själv eller andra. Det kanske beror på att det kollektiva utvecklas mot mognare former av andlighet. Samtidigt finns det massvis med folk som dras till ofta rätt så ytliga uttryck för nyandlighet så som bilder av kristaller, mytiska djur, änglar och älvor. Enligt mitt sätt att se är det ytterligare ett sätt att distrahera sig och undvika de mörka djupen. Symboler kan användas på olika sätt, platt och bokstavligt eller dimensionellt med komplexa konnotationer. Det är skillnaden mellan glansbildsaktiga new age symboler och symbolisk konst som ifrågasätter attityder om verkligheten. Frågan är, vad man behöver bilder till? Något gulligt att titta på eller något som man kan identifiera sig med på ett djupare plan? Jag menar inte att det är fel att ha bilder på väggarna som försätter oss i en positiv sinnesstämning, men är det allt som konsten har att erbjuda?

Jag har alltid trängt undan det faktum att jag har en sjukdom. Jag ville inte bli definierad av andra som den som har något fel, eller ge intrycket av att jag sökte sympati. Jag börjar emellanåt tycka att folk kanske borde undervisas i den typ av sjukdomar som drabbar så många kvinnor, och ett sätt som kanske inte är för påfluget är att visa det i bilder. Jag har själv en missbildad ryggrad sedan barndomen och har därför fibromyalgiska symptom. På det stora hela är fibromyalgi en stress sjukdom och kanske det är därför den verkar ha blivit allt vanligare. Smärta och trötthet är så allmänna nuförtiden att det börjar bli mera norm att vara sjuk än att vara frisk. Därför borde man kanske tala om det på ett mera allmännare plan. Det känns pinsamt att säga att jag vill beskriva hur det verkligen är... kanske för att man så lätt blir stigmatiserad och undanskuffad som någon som lever på skattemedel utan att bidra till samhället. Jag försöker bidra med min konst och mina dagböcker och bloggar. Jag är emellertid också rädd att bli stämplad som negativ. Jag skrev nyligen en artikel om lidandet och konsten. Den finns bl.a. att läsa här på min engelskspråkiga blogg A Spiritual Journey on Planet Earth.

"Hotet", copyright 1991.
 Jag hade i tiderna svåra magsmärtor och jobbade med att öppna mitt känsloliv

Jag har tidigare berört problemen i min konst, t.ex. i "Me Myself and I" (copyright 2008) - ryggproblemet är indikerat med svarta kors. "Insomnia" från i år är hoppeligen klar och tydlig i sitt budskap. Jag vill emellertid föra fram saken på ett tydligare sätt. Jag tror jag ska lämna datorn för ett tag och försöka komma igång med en bild som jag har tänkt på ett tag. När jag har ett par nya verk planerar jag att få till stånd en liten bok om det privata lidandet så som det är uttryckt i endel av mina kollage.

Texten ur en bilderbok från då jag var sådär 4 år gammal: "Här kan du rita och måla Pippis kappsäck som är full med gullpengar. Och kanske tjuvarna som vill komma och ta dem. Eller också någonting annat som du tycker är spännande". Jag ritade en ledsen Pippi...

”Me, Myself and I” från 2008, som är ett handgjort kollage, är ett nyare exempel på en uppdelning av verkligheten i två delar. Den lägre verkligheten är fysisk, mänsklig och präglad av bindningar och lidande, men det andliga jaget är lika mycket värt som det världsliga jaget. Den högre verkligheten är ljus och problemfri. Sinnenas värld är dock upplyft till en högre nivå, och många av konflikterna i den lägre verkligheten har accepterats och integrerats i psyket. De siamesiska tvillingarna representerar den obönhörliga dualism som vi i vårt normala liv inte kan undkomma, i det här fallet det omedvetna och det medvetna eller lite förenklat sagt ljuset och skuggan. 

"Sömnlöshet" copyright 2011

Läs mer om mina synpunkter på hälsa på min engelskspråkiga hälsoblogg The Alchemy of Health.

GARLAND OF FRESHLY CUT TEARS - MIN FÖRSTA UTSTÄLLNING I STORBRITANNIEN

KONSTNÄRSUTLÅTANDE 

VIVI-MARI CARPELAN

”Garland of Freshly Cut Tears”

Great Oak Café, Llanidloes 7^th December 2010 – 2^nd January 2011

I hope you will enjoy this collection of artwork from 1997-2009 that I’m showing for the first time in the UK. I’m originally from Finland, where I have been working as an artist since 1991.

Because it is really a debut, this exhibition doesn’t have a specific theme. It does, however, speak of the contemplation of the nature of reality as well as my experience of the human condition. The emotional moments and thoughts that have given rise to these pieces have come out of many a heartache, as well as the bittersweet pondering of the transitory and illusory nature of reality. Some tears are tears of sadness, some are tears of joy. These moments become a necklace or garland of tears that ultimately form the sequence of one individual’s life. But as we all know, water sustains life and so one could say that these tears also give rise to new seeds of experience and increased understanding of the world and the self. I do not create art only for myself, but also hope that I can communicate a shared experience or even give rise to an insight in someone else’s fertile ground.

Born into a family of professional photographers in Finland, images have always played an intimate role in my life. In 1991, while an art student in France, I started to do symbolic artwork as a result of a deepening interest in the interpretation of dreams and various esoteric worldviews (I later received a Master's degree in comparative religion). Ever since, my main focus has been that of capturing a sense of alienation and despair teamed with hope and a desire to create meaning out of suffering. I attempt to improve the connections between mind, body and spirit. I have a conviction of the power of spirit and its expression through human creativity and the deeper values of compassion, tolerance and honesty. I believe that it is important to think more in terms of both-and rather than either-or, and so deep paradoxes are usually embedded in my pieces of art.


Due to various challenges, I have experienced the social status of someone that society thinks of as second-rate. All in all, even though the themes may appear dark at times, my images are usually imbued with a desire to overcome adversity. Although I started out by drawing and painting on paper (mixed media, in other words), I resorted to the creation of collages due to physical difficulties. I am fascinated with the interaction between a particular feeling, state of being or social critique that enters my mind and the images that I discover and compile to match these visions. I enjoy the communication that takes place between me and the collective. I also add my own visual elements such as personal photos and drawings. My aim is to present my personal sphere of reference in relation to the rest of the world in symbolic terms, as I find symbols a powerful way of conveying a mixture of thoughts and feelings. My symbolic language is in parts universal, in parts personal. I feel affinity with artists such as Giorgio de Chirico, Gustav Klimt, Renée Magritte and Frida Kahlo. I say with Frida Kahlo that although my art may appear surreal, this is not quite true since I actually express my own reality and not a fabricated one.

Jag dekorerade cafeet juligt med julbordduk från Indiska och saker jag köpt på loppisar för vårt bröllop. Vi bjöd på mulled wine (glögg) och mince pies.

Ett litet urval konstverk som jag visade:

"Så länge det finns hopp finns det liv" copyright 2008

"Vissa saker bör aldrig glömmas bort", copyright 2008

"Det förflutna rasar samman", copyright 2008

     

Om inte Martin hängde mina tavlor skulle jag inte längre kunna hålla utställningar.

Läs mer om min utställning i blogginlägget "Musik i Wales".

MUSIK I WALES

Här sjunger jag "Gogo Shavtala" under ett uppträdande i Penstrowed Kapell,
det är en Georgisk sång som går ungefär såhär
"Ge mig denna kvinna eller ge mig tillbaka min kniv!"
Tydligen anses sången höra till min starka sida -
jag måste säga att jag gillar energin i den...

Wales har en stark musik kultur och är speciellt känd för sina starka manskörer. Ovan är en sång ur ett album om Wales av den i Finland kända Karl Jenkins vars rötter är just i Wales. Han har i tiderna använt många finländska sångare. Det här albumet var dock en besvikelse för att alla övriga sånger är traditionella och inte skrivna av honom själv. Jag tycker ändå att just det här stycket uttrycker något walesiskt även om den låter som melodierna ur Adiemus (Jenkins första album). Jag måste säga att även om jag respekterar walesarnas patriotism tycker jag att de är lite väl hätska gentemot engelsmännen. Det är liksom tid att komma över bitterheten över gamla orättvisor.

Körsång hör till en av de populäraste hobbyerna i hela Storbritannien. När jag var 15 blev jag intagen till Brages musikskola i Helsingfors, men p.g.a. problem med trötthet gick jag inte och har dessvärre ångrat mig bittert. Här i Wales har jag äntligen fått en möjlighet att åter ta upp sjungandet. Jag sjunger i en kör, The Angels, med folksångerskan Sue Harris. I allmänhet avskyr jag typisk körsång med det klassiskt såsiga ljudet. Den här typen av sång är däremot mycket mera distinkt. Det är ofta korta sånger som man lär sig inantill, och de är  från runtom i världen. Det är kraftfullt och svängigt. Det är en tacksam hobby därför att jag för en gångs skull känner mig uppskattad och välkommen i gruppen. Det var inte lätt att haka på, takten är hård och alla sånger är nya för mig, men nu börjar det kännas lättare och mycket roligare. Jag har också haft 7 flunssor inklusive besvär med halsen vilket är nytt för mig, halsflunssor är tydligen vanliga i det här klimatet. I september 2011 har vi ombetts att uppträda i ett kapell i närheten. (Post scritpum: bilder har lagts till efter uppträdandet)

Post scriptum: Här sjunger "The Wild Angels" i Penstrowed kapell
i september 2011
under ledning av Sue Harris,
Jag står i mitten.

Vivi-Mari sjunger "Min plats på jorden", Martin ackompanjerar

Jag har också sjungit ett par finlandssvenska sånger, bl.a. Sylvias Julvisa, Giv mig ej glans, Höstvisa samt House of the Rising sun på finska på puben The Mount under torsdagarnas jamsessionerna med folkmusik där Martin deltar med sin violin. Därutöver har Martin och jag uppträtt på vårt bröllop bl.a med Evert Taubes Nocturne, samt på mitt vernissage på The Great Oak Cafe i December senaste år med Leonard Cohens Take This Waltz. Jag kallade min utställning Garland of Freshly Cut Tears, vilket är taget ur Cohens surrealistiska sång. Orden är baserade på en dikt av Frederic Lorca. Jag ville absolut sjunga sången för att understryka den surrealistiska och kanske lite mörka atmosfär som jag ville uttrycka med min utställning. Mina konstverk var på sätt och vis som ett halsband av tårar, ofta skapade ur en viss sorg över livets villkor. Jag vet inte om grejen gick hem. Vi hade inte så många besökare, mest för att det var snöstorm ute. Det vimlar av musiker här i trakten - i själva verket musicerar nästan alla konstnärer - så man ska inte vänta sig någon större uppmärksamhet om man inte av någon anledning utmärker sig musikaliskt och verkligen skiljer sig från mängden. 

TAKE THIS WALTZ

Now in Vienna there are ten pretty women.
There's a shoulder where death comes to cry.
There's a lobby with nine hundred windows.
There's a tree where the doves go to die.
There's a piece that was torn from the morning,
and it hangs in the Gallery of Frost --Ay, ay ay ay
Take this waltz, take this waltz,
take this waltz with the clamp on its jaws.

Oh I want you, I want you, I want you
on a chair with a dead magazine.
In the cave at the tip of the lily,
in some hallway where love's never been.
On a bed where the moon has been sweating,
in a cry filled with footsteps and sand --Ay, ay ay ay
Take this waltz, take this waltz,
take its broken waist in your hand.

This waltz, this waltz, this waltz, this waltz
with its very own breath
of brandy and death,
dragging its tail in the sea.

There's a concert hall in Vienna
where your mouth had a thousand reviews.
There's a bar where the boys have stopped talking,
they've been sentenced to death by the blues.
Ah, but who is it climbs to your picture
with a garland of freshly cut tears?Ay, ay ay ayTake this waltz, take this waltz,
take this waltz, it's been dying for years

This waltz, this waltz, this waltz, this waltz etc

There’s an attic where children are playing,

where I've got to lie down with you soon,
in a dream of Hungarian lanterns,
in the mist of some sweet afternoon.
And I'll see what you've chained to your sorrow,
all your sheep and your lilies of snow --Ay, ay ay ay
Take this waltz, take this waltz
with its "I'll never forget you, you know!"

This waltz, this waltz, this waltz, this waltz, etc

And I'll dance with you in Vienna,
I'll be wearing a river's disguise.
The hyacinth wild on my shoulder
my mouth on the dew of your thighs.
And I'll bury my soul in a scrapbook,
with the photographs there and the moss.
And I'll yield to the flood of your beauty,
my cheap violin and my cross.
And you'll carry me down on your dancing
to the pools that you lift on your wrist --O my love, O my love
Take this waltz, take this waltz,
it's yours now. It's all that there is.

Leonard Cohen sjunger "Take This Waltz"

Martin och jag skulle musicera mer tillsammans om hans gitarr inte vore sönder. En gång för länge sedan gick halsen av för att instrumentet blev sparkad av en oförsiktig musiker, och nu tycks träet ha buktat sig. Vi har inte råd att få gitarren reparerad så det gemensamma musicerandet får vänta. Martin har också en elektrisk gitarr som behöver repareras. Den ger ifrån sig ljud som låter som olika stränginstrument (tyvärr kan jag inte förklara det så väl). Martin spelar en special beställd elektrisk 5- strängsviolin på bilden, men den är jobbig att spela och passar inte alla gånger till vanliga sånger. Martin har flera violiner och spelar emellanåt i ett Ceilidh band (irländsk musik) eftersom det ibland ger en extra inkomst.

Mera om min utställning i följande blogg inlägg.

GLAMOUR OCH KONST...

Jag har haft utställning på en organisk frissa i en och en halv månad, och Martin kommer snart att ställa ut sina äldre verk (mest tryckalster har jag förstått) i samma utrymme. Vi tycker att det nyskapande. Det är dessutom inte vilken frissa som helst. Jag blev alldeles till mig av de fantastiska speglar Pamela har valt och tycker att det är underbart med en salong som har fördelaktiga priser men ändå stil. Pamela är intresserad av att hålla konstgalleri i salongen på allvar - jag tror hon redan har bytt namn till PH Salon & Gallery. Dessvärre vet jag inte om det finns tillräckligt med konstälskare i Newtown som visserligen har ett fint officicellt stadsgalleri men också är känt för att vara en stad mest för vanliga donare.

Martin skapade den här fina affischen som baserar sig på "Kvinnlighetens Mysterium" (2008)

Vi hade inte så många besökare på mitt vernissage även om de som kom var mycket intresserade. Vår egen stad ligger c. 20 km från Newtown så det kom inte folk från hemmaplan. Det beror mest på att den s.k. Llanidloes bubblan upplever att allt de behöver finns i Llanidloes och åker annanstans bara om de absolut måste. Och en konstuställning eller ens solidariska skäl tycks inte höra till nödvändigheterna. En av våra vänner hade kanske kommit om vi hade organiserat grupptransport. Vi börjar tycka att folk förväntar sig lite mycket av oss då vi redan har bjudit på en hel del fester och man skulle tro att det räcker. Man ska inte heller vänta sig att få blommor eller andra gåvor, det är som om folk här inte på allvar tog del i och firade ens prestationer (som ju faktiskt ofta är nästan övermänskliga när man organiserar en utställning). Annat var det förr i tiden i Finland!

Hur som helst så var det glamour som gällde och vid sidan om de 20 verk som Martin fick upp på väggarna hade jag 40 gamla verk i en ställning. Jag vill lufta skåpen, sätta gammalt i rörelse, bli av med bilder från det förflutna... så mina priser var löjligt låga. Jag sålde bara två verk. Det har nu gått upp för mig att ingen i Storbritannien tar en på allvar om man inte ställer ut i ett kommersiellt etablerat galleri. Det är kultursnobberi. Jag har också hört att tidningarna tycker att konstnärer kan betala för sin egen reklam... hallååååååååå!!! Vi gör väl ändå samhället en tjänst? Det kostar oss skjortan att ställa till med vernissage men vi känner att vi måste, just in case.

Martins härliga hängslen är en julklapp från mig -
de är från www.darcyclothing.co.uk  

Klänningen är i silke,
designad av Karl Lagerfeldt för H&M för flera år sedan
 - jag köpte den på rea för 40 euro

Engelsk mjöd är min favorit dryck för tillfället
Smycket är av rosenkvarts och tillhörde min mormor som var primaballerina

Ett litet urval av de konstverk jag visade:

"Cant Buy Me Love" Copyright 2008

"Det finns inget att frukta", copyright 2008

"Det som inte längre tjänar dig", copyright 2008