MUMINLIV

Martin är ursprungligen från England - han flyttade till Wales kring år 2000. Han har studerat svenska på egen hand i över ett år nu. Några gånger i veckan läser vi Muminpappans Memoarer på svenska. Jag vet inte om det är den bästa boken att börja med eftersom den innehåller en hel del svårförklarliga idiomatiska uttryck, men jag ville att han skulle få smak för finlandssvenska eftersom språkprogrammet han använder är rikssvenskt. Dessutom läser jag med förtjusning de böcker jag älskade när jag var barn... de håller fortfarande måttet och i själva verket är det intressant att läsa riktigt långsamt och smaka på nyanserna. Det påminner mig också om mitt eget språk, som vill falla i glömska då jag lever och har levt en så stor del av mitt liv på engelska. Jag älskar engelska sen jag var barn, det är mitt hjärtespråk, och jag är tacksam över att få använda det i mitt vardagliga liv. Men jag älskar också svenska helt enkelt för att det är ett väldigt uttrycksfullt språk och det är mitt eget. I vardagligt tal brukar jag skämtsamt översätta uttryck som det inte finns någon direkt motsvarighet till, t.ex "det är inget att hänga i julgranen", m.a.o. "it's not worth hanging in the Christmas tree". Att kunna talesätt på olika språk är berikande. Många gånger finns det uttryck på svenska som inte existerar på engelska, och det känns ibland som att vi kanske har ett rikare förråd med intressanta talesätt. Det är en slutsats jag kommit till därför att Martin är rena rama encyklopedin och minns såväl moderna som gammalmodiga brittiska talesätt.

Min personliga, symboliska tolkning:
 mitt muminhus, kanske en symbol för det trygga livet,
 har översvämmats för länge sedan...
 vatten är en stark symbol för känslor. 

För övrigt tror jag att Martin också har fallit för muminvärldens charm trots att det tar länge för oss att traggla oss igenom alla uttryck som jag har svårt att förklara.

De flesta britter känner till Muminböckerna fast det ibland kan vara svårt att avläsa deras uttal. Jag stötte på en ung engelsman och konstnär på ett seminarium, vi skulle hitta på en mening eller fråga och ge den en melodi. Han frågade mig, "Do you know Tove Jansson?". Då vi sedan sjöng frågan med korrekt uttal tittade alla andra väldigt underligt på oss. Martin minns att han läste någon mindre intressant muminbok i skolan.

Den kulturella bakgrund jag kommer ifrån är nästan identisk med Tove Janssons - socioekonomiskt, språkligt, kulturellt, och miljömässigt. Jag är också finlandssvensk helsingforsare som tillbringade barndomssomrarna långt ute i skärgården. Det är lite lustigt att inse hur mycket man i själva verket känner igen sig själv i sättet att tala, tänka och se omgivningen - på många sätt lever vi ett muminliv i enlighet med janssonska värderingar. Jag vet att det är en riktig klyscha men Martin tycker jag är en verklig Lilla My (jag är nog snarast en finländsk Lilla My  - arketpyp tror jag) eftersom jag är så "pikku liten" och kan bli väldigt rasande och stampa med foten i golvet över orättvisor och maskiner som inte fungerar eller grejer som är i min väg.

Redan som riktigt liten tyckte jag det var otroligt fint och stämningsfullt med enkla svartvita teckningar. När jag tänker efter hade jag endel starka estetiska åsikter redan som barn.

Tavlan i bakgrunden på bilden har Martin köpt i Peru, den är en i en serie av tre som är kopior av änglar ur katolska kyrkor och katedraler. Den som föreställer skyddsängeln har jag lite svårt att tåla, jag tycker det lilla barnet är ganska äckligt och ögonen ser tomma ut. Den m.a.o. som tavlor av skyddsänglar brukar vara. Jag tycker inte jag har någon orsak att ha bilder av barn på väggarna. Men de bildar en helhet och statement i vårt vardagsrum och dessutom hade Martin gjort sig av med nästan hela sitt hushåll ett par år innan vi träffades så han upplevde att han åtminstone borde få ha sina tavlor på väggarna. Det var svårt för mig att acceptera eftersom val av konst är en privatsak, men man får lov att jämka. Tur för mig fanns det plats för mina möbler i huset. Martin målade det ockerbrunt innan vi träffades, han tänkte skapa en indisk stil (dessvärre är färgen inte så bra i dagsljus så kanske vi målar om en dag)..

Soffan han sitter på är ett loppisfynd, en härligt vimsig design som man nog bara kan hitta här i Wales. En soffa som skulle passa i muminhuset. Den är skön att inta morgon te på. Den måste kläs om något tag men för tillfället använder Beatrice sig av den som klösbräda så det är lika så bra att tyget inte är dyrbart.