NOSTALGI

Det är sommar och hett i Finland. Det är vått och kyligt i Wales och ingen vet säkert om det är sommar eller inte och de flesta har inget minne av en riktig sommar. "We don't do summer - we're British!".

Nåja det där hittade jag på. För det mesta känner man sig bara lurad, man går ut i solskenet och får hällregn över sig så snart man kommit över tröskeln. Blommorna vet inte om de ska skratta eller gråta. Jag har planterat lite blommor utanför huset för att det ska se respektablare ut (annat ärdet inomhus, argh), fuchsian kostade bara 6 pund. Men kommer de att överleva? Jag vet inte mycket om blommor men man tar seden dit man kommer och här gäller det att kunna påta i jord.

Jag köpte blommorna i en supermarket, målade om en gammal terrakottakruka
 med en djup svart färg som jag använder för tavelramar,
 samt  en metallkruka som var ganska äckligt dekorerad.
 Under den vita krukan satte jag dörrstoppare från Ikea för att hålla den rak på det sluttande fönsterbrädet.

Det känns lite obekvämt att skriva blogg på svenska. Min tillvaro på nätet har alltid varit engelskspråkig. Och nu är jag fru och bosatt i Storbritannien. Jag hamnade förstås inte i England som jag alltid trott. Wales är inte England. Man fick illa kvickt lära sig att det här stället inte heter Wales, annars had man nog fått något hårt i huvet.

Kanske det bara är en hållplats på vägen. Wales är väl okej på många sätt, men jag känner inte en direkt tillhörighet. Finns den ultimata hembygden? Kanske den är en illusion som jag jagar medan jag ägnar energi åt att motsätta mig allt det som känns främmande där jag är nu. Inte för att jag vet hur man inte skulle kunna leva i nuet då nuet är så påträngande. Ibland undrar jag om det bara är en bekväm teori, ståhejet kring nuets kraft,  ett till sätt att underhålla folk som hela tiden är på jakt efter förklaringar. Samtidigt idisslar folk mer eller mindre samma gamla ideer. Ibland blir man bara trött och orkar inte längre med förklaringar. Man ska sitta med sina negativa känslor men de tar för lång tid. De positiva känslorna är efemära. När blir det någonsin bra? Men jag har en andlig syn på livet och känner att allt har sin mening. Det kan kännas orättvist och konstigt, men i slutänden är allt så som det ska. Det är mörka och kaotiska tider, men individen kan inte undgå att bli påverkad av det som sker på det kollektiva planet.

Jag startar den här bloggen för att jag saknar Finland och inte har råd att åka och hälsa på. Det värsta är att det inte längre går billiga flyg från Manchester eller någon annan ort på mindre avstånd än London eller Edinburgh. Nu när det är som finast vid Östersjön, ute på klipporna, är det väl mest det jag saknar vid sidan om mina föräldrar. Det är också något namnlöst som har med vana och kanske t.o.m. rötter att göra även om jag alltid har känt mig rotlös.

Det är svårt att vara utan det jag är van vid. Somrarna var haltande men jag kunde vara ute vid vattnet när jag ville. Kanske jag inte alls borde skriva så här, kanske jag borde försöka glömma och koncentrera mig på vårt arbete. Martin och jag jobbar med att försöka få ett bättre liv, men på konstens villkor. Nåja det är inte att undra på att man blir trött på det också... det är massor med projekt och så lite tid, och vi har förstås tagit oss vatten över huvudet. Just nu känns det att ingen är intresserad av vad vi har att säga och jag är plötsligt en konstnär bland otal många andra konstnärer som kämpar om minimalt utrymme. Konsten ligger i låg kurs och folk här är otroligt begåvade. Det är dock mest bara yta som gäller, innehåll och vem man är som person har lite betydelse. Jag är tvungen att börja om. Ingen är intresserad av vad jag har gjort i ett annat land. Eller att jag egentligen inte har hälsan och krafter att följa ett så ädelt kall. På sätt och vis var det enklare då det bara var Martin och jag i Hangö, ute i skogen och utan mycket kontakt med omvärlden. Här måste man engagera sig och bli besviken.

Det blir en annorlunda blogg för mig. Får se hur det blir. Jag tyckte det kanske fanns rum för en story om vårt konstnärsliv med projekten, motgångarna, medgångarna och själens utveckling. Och mindre pretentiösa saker också.

Konstverk "Hon letar efter sig själv", copyright 2011. Det är jag i ett främmande landskap.