HUR LINEÄRT TÄNKANDE KAN GE UPPHOV TILL FALSKA IDEAL

"I maskarnas rike", copyright 1998

Eftersom vårt tänkande är bundet till vår uppfattning om tiden, har vi en tendens att se vårt liv och vårt varande som en lineär process. Jag har deppat ganska mycket över gången framgång och sörjt det jag förlorat. Mina känslor har varit djupa och jag har också sett hur tillfällig, slumpmässig och efemär popularitet är. Berömmelse eller popularitet är en händelse som är bunden till en viss plats och tid. Den illusion som alla andliga ledare talar om är något jag har stirrat in i under de senaste åren... Å ena sidan har jag velat ha tillbaka den popularitet jag åtnjöt i det förflutna (det faktum att jag ställde ut i en huvudstad sporrade givetvis åtgången), men samtidigt har jag blivit cynisk och tycker egentligen inte att framgång är något att ha. Dessutom är det verkligen tungt att i det här skedet då jag inte har den järnvilja jag hade förr i tiden försöka bygga upp ett nytt anseende i en ny kultur. Vad är det värt?

Jo, ofta behöver man feedback och uppskattning för att orka skapa, det är helt klart. Om man är konstnär på allvar lever man inte i ett vacuum. Man är beroende av en publik. Jag måste erkänna att jag har varit mycket beroende av publiken därför att jag har upplevt det som en slags plikt att skapa för andra. En nobel livsuppgift osv. Det jag plötsligt insåg var att jag kanske måste gå vidare från den publikcentrerade kreativiteten och hitta fram till en kreativitet som är till för min egen skull, åtminstone i första hand. Och kanske t.om. för sin egen skull. Kanske det inte är någon tillfällighet att jag för första gången har börjat göra självporträtt (jag inkorporerar alltså foton eller teckningar på mig själv i mina kollage). Jag har redan gjort ett par och har ett par till i åtanke. Jag märker att jag måste omdefiniera mig själv genom min konst. Så även om jag känner hopplöshet p.g.a. att jag inte just nu ser ett så stort intresse för min konst så känner jag inte att jag ska sluta upp med att göra konst.

"Livets träd", copyright 1999

Det finns m.a.o. en tendens hos oss att se tillbaka på vårt förflutna och antingen idealisera det eller katastrofalisera det. Det värsta är dock att vi ofta tycker att framtiden borde se ut som det förflutna. För att vi inte har en förmåga att se in i framtiden och har svårt att föreställa oss hurudana vi kommer att vara framöver, tenderar vi att önska oss det som vi tycker var bra i det förflutna. Som sagt idealiserar vi oftast det som var bra. Det vi inte alla gånger inser är att vi har utvecklats och förändrats, och att ingenting någonsin mera kan likna det förflutna. Det som det förflutna representerar är i allmänhet mera omoget och mindre utvecklat. I mitt fall är det visserligen sant att min konst var djupt meningsfull, men i något avseende som kanske inte ännu är så klart för mig måste den ha varit mindre mänsklig och mogen. Det är inte fråga om att värdera olika utvecklingsnivåer, så omogen betyder inte sämre. I själva verket är den lite omognare konsten ofta bättre än den mognare helt enkelt för att olika ideal och känsloströmningar som behövde uttryckas var lättare att beskriva. Jag vet inte... jag skapade inte glitsig new age konst men kanske det fanns en lätthet eller enkelhet i allt det djupa som var lättare för folk att ta till sig. Marknaden har visserligen förändrats, men det har också jag. Jag är betydligt mer känslomässigt komplicerad och mina andliga synpunkter är just nu lite knepiga och svåra att uttrycka. Det måste jag acceptera. Jag har ofta känt mig överväldigad av allt detta, vid sidan om allt annat omvälvande som hänt i mitt liv. Det är inte lätt att utvinna det som är viktigt mitt i allt kaos.

Att stampa på stället en längre tid är onaturligt även om många är så rädda för förändring att de inte kommer vidare. Det var bra ett tag... sedan gick vi förhoppningsvis vidare och fick nya utmaningar. Om vi synar utmaningarna märker vi att de är mera komplicerade än utmaningarna var i det förflutna. Det är också ofta så att vi lever ett relativt ordnat liv ett tag och sedan kastas in ett kaos. Det är i förändringens natur att kaos följer på ordning och vice versa. Livet är inte menat att vara jämntjockt. Och då vi är inne i den mera kaotiska perioden vet vi inte vart vi är på väg och kan göra misstaget att gråta över det vi förlorat.

En skiss över mina tankegångar...

Ett bättre sätt att tänka på vår resa genom livet är att inse att vi obönhörligen förflyttar oss från ett stadium till ett annat (ibland långsammare, ibland snabbare). Det är en process som rör sig framåt och "uppåt". Vårt liv är inte som ett streck eller en cirkel, utan som en spiral, och det rör sig från nivå till nivå. Det är därför inte värt att önska sig tillbaka till det förflutnas framgång och popularitet. Det finns något nytt som väntar i framtiden om vi är förmågna att gå med flödet. Vi vet alla att vi borde leva i nuet för att det är det enda som existerar. Men det är också i nuet som vi rätt så ovetandes förbereder framtiden. Det kan kännas osäkert medan vi trevar oss fram i ett relativt mörker... Vi är sista slutligen så lite medvetna om allt som är och vi kan inte betvinga framtiden.

Jag insåg att jag måste genomleva alla svåra känslor, acceptera dem och försöka fokusera på de uttryck för min kreativitet som just nu känns viktiga. Framtiden kan erbjuda framgång eller så gör den det inte. Det är förstås viktigt att vi får det bättre ställt och kommer ur fattigdomsfällan, så det är normalt att det finns en oro. Men i ärlighetens namn kan vi inte göra så mycket mer än det som kommer sig naturligt just nu. Framtiden ligger på sätt och vis i våra händer, men inte om vi klämmer om för hårt. Att hålla sig lugn, samlad och fokuserad i nuet, samt lita på intuitionen, är det bästa vi kan göra för vår egen skull.

Post Scriptum: Tankarna och insikterna ovan är mina egna. Jämför med Ken Wilbers teorier om det individuella och kollektiva medvetandets utveckling, som är en kreativ process. Lyssna här på engelska.