Folk frågar ofta vilka konstnärer som har påverkat din konst. Jag brukade alltid säga ingen. Jag kände att min konst kom från mig själv 100%. Förr i tiden fanns det ändå inte så många böcker och utställningar att få intryck ifrån ändå. Men det finns naturligtvis konstnärer som jag en speciell känsla av släktskap med, historiska personer som bland annat Giorgio De Chrico, Frida Kahlo, och Gustav Klimt. Jag har alltid tyckt att det var intressant att de alla råkar vara kräftor. Även om jag inte är alltför bekant med horoskop, så gjorde detta mig ändå väldigt nyfiken på kräftans karaktär. Inte minst som jag också råkar vara kräfta, och alltid har idkat självanalyser. Jag upptäckte att författarna jag gillade när fortfarande läste skönlitteratur (Hermann Hesse i synnerhet) var också var kräftor, och att folk jag kom speciellt väl överens med var kräftor de med ... Det föreföll mig som om det var något alla dessa människor förstod som ingen annan verkade kunna uttrycka. Något mycket djup om livets mysterium och våra känslor inom ramen för livet i sin helhet. Något mycket sinnligt, varmt, tröstande och väldigt tilldragande. De är moderliga och visar omsorg även när de inte har egna barn. Att veta att jag är en av dem är en mysig upplevelse. Och jag bör nog tillägga att frågor som andra stjärntecken fokuserar på oftast inte väcker samma respons i mig.
Giorgio De Chrico (bildtext senare)
Giorgio De Chrico (bildtext senare)
Gustav Klimt (bildtext senare)
Gustav Klimt (bildtext senare)
Jag tänkte på mitt nya intresse Tracey Emin konst och varför det gjorde intryck på mig. Det slog mig plötsligt, att endast en kräfta kunde göra den typen av konst. Jag var tvungen att gå och ta reda på - ja, mycket riktigt, hon är också en! Är detta märkliga eller vad? I hennes konst, det finns en subjektivitet, värme och ett samband mellan olika delar av livet och av att leva som känns meningsfullt för mig på ett djupare plan. Mina utforskningar återställde min tro på samtida, okonventionella konst. Det är sant att även om jag har varit intresserad av samtida konst och verkligen njutit av dokumentärer om konstnärer, har jag inte grävt särskilt djupt sedan slutet av 1980-talet.
En del av min upphetsning berodde nog på att jag såg mönster som kändes vettiga för mig. Det påminner mig om tider i mitt liv då jag har gjort en djupdykning i ett visst ämne som "bara kändes vettigt". Virginia Woolfs sätt att skriva i form av ström av medvetande (jämför detta med Tracye Emins ordströmmar) när jag gick i gymnasiet, eller det äggets symbolik i ursprungliga myter som förklarar enhet kontra dualism när jag gick i konstskola i Frankrike (och helt förstörde mina chanser på grund av en plötslig fascination för akademisk forskning). På en mer esoterisk nivå, fanns det upptäcktsfärder i karmats orsak och verkan och reinkarnationens logik, upptäcktsfärder i den mänskliga energisystemet och hur detta förhåller sig till resten av verkligheten, Ken Wilber noggrannt synliggjorda teorier om medvetandets utveckling, och min avhandling vid uni om kreativitet och de inre mönster som är bundna till vår kreativitet. Vad alla dessa saker har gemensamt är utforskandet av djupt rotade mönster som definierar verkligheten. Detta berör mig på ett sätt som inget annat gör!
De senaste tio åren har varit en tid av känslomässigt kaos, av att uppleva alla former av känslor och lära sig att förstå och hantera dem. Jag har varit utbränd många gånger, och min koncentrationsförmåga har blivit sämre. För ett par år sedan började jag vill läsa facklitteratur igen men det är långsamt och mödosamt. Men jag känner mig tvingad att ge näring åt min hjärna så att jag kan generera nya och stimulerande tankar ... Jag vill inte ge efter för min sjukdom.
Vivi-Mari Carpelan: "My Secret Garden", copyright 1997
Som vanligt, efter en tid av modlöshet och till och med depression, har något fallit på plats i mitt undermedvetna och jag känner att något lockar mig i en viss riktning. Jag började äntligen på ett konstverk som jag har funderat på i månader. Vi skulle verkligen behöva lite pengar och jag skulle gärna sälja någon konst. Men jag kan inte förmå mig att tänka i kommersiella termer. Jag måste följa mitt hjärta. Och trots vissa farhågor, jag kan inte sluta tänka att jag behöver ta fasta på frågan om kronisk sjukdom med större pondus. Jag har övervägt hur jagska gå till väga på ett elegant sätt. Kanske Tracey Emin och hennes själv-avslöjande har hjälpt mig att känna mig mer bestämd angående det jag kanske bör göra. Endast tiden kan utvisa vad dentexakta inflytandet har varit. Konstigt nog kan jag den här gången ärligt säga att jag känner mig påverkad av en annan konstnär, men exakt på vilket sätt är inte klart för mig ännu. Att det är en nu levande konstnär är av betydelse i det här sammanhanget.
Detta är utgångspunkten för mitt nya arbete. Pappret är större än vanligt, det är A1. Under de senaste tio åren har jag enbart gjort små arbeten av många anledningar: 1) Jag kan scanna dem och få en bra utskrift utan större problem. 2) Jag hade bara råd att köpa små ramar från Ikea 3) jag inte hade någon att hjälpa mig så när jag behövde ta bilder till en utställning måste det vara hanterbart. Det fanns emellertid en nackdel, vilket är att jag inte kan teckna så mycket själv. Mina fin motoriska färdigheter har degenererat under årens lopp. Jag har nu beslutat att satsa på större bilder eftersom Martin kan hjälpa mig med de praktiska problemen. Jag vill att de ska ha mer inverkan på publiken. Jag hoppas också att jag kan inkorporera mer teckning i bilderna.
Vivi-Mari Carpelan: "Claude" 1993
Jag kommer att försöka använda de utskrifter på mig själv som syns på på bordet. Det kommer också att finnas en stor mängd upphovsrätt fria män i bilden, så jag måste göra en hel del skanning. Det är inte lätt att göra eftersom min gamla skanner inte är kompatibel med min nya dator, så jag måste göra det genom Martins Tablet PC som han behöver för att rita med. Han håller på med sitt spännande illustrations projekt för en bok.
Martin Herbert - Studie för ett bokprojekt,
copyright 2011
Den 15:e augusti infann vi oss på The Royal Academy of Art i London där Martin skulle delta i tävlingen "Great Britons" som går ut på att dekorera tolv av British Airways flygplan inför olympiaden i London 2012.
Bara tio personer fanns på urvalslistan, av allt att döma trevliga och intelligenta konstnärer. Vi väntade ett tag tillsammans innan tävlingsdeltagarna blev förda till en väntesal och jag gick ut och vandrade runt kvarteren. Jag kände mig väldigt priviligierad över att få vara med om en såpass ansenlig händelse inom konstvärlden på en prestige fylld plats i London.
Martin var väl förberedd och av allt att döma gick allting väl. Han skakade bl.a. hand med eminenta konstnärinnan Tracey Emin. Mer har jag inte lov att säga innan vinnaren har utsetts och offentliggjorts.
Läs mer om vad jag anser om Tracey Emins konst i mitt föregående inlägg!
Tracy Emin: "Hur det känns", 1996
Ur en intervju där hon beskriver den svåra och misslyckade aborten.
Om du är studerande som letar efter material för en essä, vänligen märk att denna artikel har copyright så du kan inte använda den utan sakliga referenser!
Tracey Emin (f. 1963 i Margate) är en av världens mest kända kvinnliga konstnärer. Hon har dessutom lyckats skapa sig en förmögenhet på att göra självutlämnande konst. Jag kommer i det följande att beskriva mina intryck av utställningen men också tala om varför den känns angelägen för mig som kvinna och konstnär. Vi har flera gånger sett henne på internet TV under de senaste månaderna, troligen för att Hayward Gallery i London visar en retrospektiv utställning just nu. Vi hade båda en konstig känsla av att vi skulle ha något med henne att göra inom en kort framtid. Det var innan vi kände till tävlingen som vi båda kände att Martin skulle satsa på. Nu väntar vi med spänning på resultaten!
Dagen efter intervjun tillbringade vi på den väl sammanställda utställningen "Love is What You Want" som omfattar över 20 år av Tracey Emins konstnärliga produktion. Titeln pekar givetvis på det vi som människor vill mest av allt, det enda som betyder något. Det var ett enastående tillfälle att se varför hon blivit känd och vad hon egentligen går ut på. Verken har en tendens att fungera bättre som delar i en helhet än på egen hand. De verk som t.ex. var utställda på The Royal Academys sommarutställning kändes inte speciellt engagerande då de var lösryckta från ett större sammanhang. Traceys liv är hennes konst och antagligen också vice versa. Hon har varit totalt självutlämnande på ett sätt som gjort henne till en modern ikon - jag skulle påstå att den här typen av konfessionell konst ligger i tiden. Dessvärre, men också tidstypiskt, är det många som känner till hennes egenartade utseende och media profil som superkändis utan att veta så mycket om hennes konst.
Lyssna på den här intervjun med Tracey Emin Det intressanta med henne är att hon erbjuder så många intima och personliga detaljer ur det egna livet, och det gör att du upplever att du känner henne personligen. Men det är en illusion, för ju mer du ser desto mer ser du också hålen, all den information som saknas. Det väcker intressanta frågor om balansen mellan det personliga och det offentliga livet, och hur autentisk det är möjligt att vara då man strävar att vara självutlämnande. Vissa saker måste hållas gömda. Det här är orsaken till att jag använder hennes förnamn, även om det inte är regel då man skriver en artikel.
Tracey utgår i sin konst från diverse traumatiska händelser under sitt liv. Det gäller framför allt en våldtäkt då hon var 13 och en svår abort senare i livet. Hon har levat ett rätt så härjat liv präglat av såväl råhet som sårbarhet, och det är det som präglar hennes konst. Hon har berättat att hon vaknade upp en dag 1998 och begrundade det fysiska kaos som omgärdade henne efter veckor av alkoholiserat leverne. Hon har sagt att hon en dag insåg att hon behövde ta sig i kragen men också att hennes säng och allt som låg omkring henne (inklusive kondomer och blodiga tamponger) var mer konst än något hon någonsin skapat för hand, och "My Bed" blev också det konstverk som var genombrytande. Den hjälpte till att förändra vår syn på vad konst kan vara. Ett annat tidigare verk som också var avgörande var tältet med namnen på alla dem hon legat med (det har emellertid brunnit upp).
"My Bed" 1998
Aborten är något hon länge processade i sin konst i form av handskriven dagbokstext, memorabilia och intervjuer. Genom att dela med sig av de mest intima detaljer ur sitt eget liv har hon danat en konstform som både är ganska femininistisk, självframhävande och fräck men också självbetvivlande, sårbar och uppriktig, och ofta en jakt på en kvinnlig identitet. Med feministisk menar jag mest en strävan att hävda kvinnors rätt att vara som de är och stå för a-patriarkaliska värderingar, och dessutom rätten att ha en vagina!
Man kan förstås inte vara säker på exakt hur ärlig hon egentligen är. T.ex. känns stavfelen kanske inte alltid helt äkta utan som en medveten strävan att återge tidigare mera spontana problem med rättstavning. Å andra sidan ger de upphov till nya associationer (masturbate blir masterbate, synd att det inte var masterbait! Det hade blivit herre+lockbete) och utan dem skulle verken inte te sig så råa och på något sätt grundläggande. Av allt att döma är det så hon ursprungligen skrivit ner sitt budskap, och charmen ligger kanske trots allt i att inte korrigera det egna uttrycket även när texten appliceras på en filt.
Tracey Emin: "I know I know I know" (neon)
- en mera sofistikerad version av hennes
textbaserade konst där den mittersta meningen är överstruken som meningar i en dagbok eller i ett brev.
Neon ljusen för tankarna till en form av självutlämning som är typisk för vår tid och alla reality shower:
Ofta är folks innersta känslor upphängda och banaliserade,
och ligger som grund för sensationalism, persondyrkan, självhävdelse, individcentrerad PR och
kommersialism,
men hur äkta och ärlig är hela scharaden egentligen? Å andra sidan beror det mycket på var orden ursprungligen kommer ifrån.
När man ser ett genomsnitt av den processande konst hon skapat ända upp i medelåldern betvivlar man inte att hon strävat att vara autentisk. Hon är just så sollipsistisk och navelfixerad, och någongång (men mycket sällan) snuddden till självömkande, som folk i allmänhet är. Det är inte något man kan uttrycka konstnärligt utan ett stort mått av direkthet och självutlämning. Hon är tuff men inte hårdkokt - hon är intelligent nog för att uttrycka den hon är med en viss ironi och distans men tillräckligt sårbar för att inte kännas beräknande. Man får en känsla av att hon är tillräckligt stark för att inte gå under men eventuellt en aning för svag för att sluta upp med att älta och processa traumer ur det förgågna. Ältande och processande är dock en så otroligt kvinnlig tendens! Jag är glad att hon befrämjar kvinnors rätt till något som män ofta hånar. Fast jag nog får intrycket av att det skedet nu då hon närmar sig 50 är förbi, och många av de nyare konstverken känns något tomma i jämförelse med de blödande sår hon ropar ut i den tidigare konsten.
Tracey Emin: "Det tar alltid ont" 2005 Det finns något väldigt rent och nästan jungfruligt över detta verk. Det beror antagligen närmast på att färgskalan är vit eller beige, som ger upphov till en ganska märklig kontrastverkan med broderiernas explicit sexuella budskap. Det är som att säga, det är okay, sexuell våldsamhet är en del av livet, och man förnimmer att Tracey inte har blivit en bitter manshatare.
Tracey Emins konst gör ett stort intryck på mig därför att det finns likheter mellan henne och mig i det tvångsmässiga dokumenterandet av känslor och upplevelser i dagboksform och i viljan att vara självutlämnande för att ge upphov till en ärlig och mångfacetterad kommunikation med andra människor. Hennes lapptäcken (märk väl att hon på ett paradoxalt sätt sysslar med ett klassiskt feminint hantverk, kanske som en del av en strävan att förstärka sin kvinnliga identitet, vilket bidrar till en spänning mellan motsatta drifter i hennes liv) är ett slags kollage. Eller vänta... är hon snarare opretentiös än i avsaknad av sofistikering?Det som skiljer sig är att hon är så rå och mindre tillrättalag i sitt uttryck. Hon är betydligt tuffare än jag någonsin skulle kunna vara. Trots att vi båda gärna talar om traumer föreligger det en stor skillnad i vårt sätt att tala om dem. Jag kan inte förbigå en längtan efter ordning, harmoni och en sofistikerad livsstil, och är ganska programmerad att följa många sociala trender. Jag kommer från ett land med betydligt mindre konflikter angående klass skillnader och har ingen orsak att förneka det i min bakrgund som kulturellt sett var helt okej. Uppror och konflikt ligger till grund för en hel del brittisk konst av idag. Tracey förefaller emellertid att utnyttja en enkel härkomst och ett kaotiskt leverne för att kommunicera en modern och urban kvinnas konfliktfyllda livsupplevelse. (Där finns en feminitet som är tilltalande). Trots olika bakgrund tror jag vi har mer eller mindre samma agenda, vilket är att ta det som var bra och användbart och förkasta resten.
Tracey Emin: "Galna Tracey från Margate - alla har varit där", 1997
Medvetandets ström, som en dagbok Tracey Emin är har en förmåga att integrera text i sina konstverk, och gör det med ett stort mått humor och kvickhet, i sann brittisk tradition!
Det är intressant att många av hennes lapptäcken egentligen är väldigt vackra och i användandet av neonljus utnyttjar hon ju ett modernt och därför sofistikerat medium, så jag skulle säga att hon som kvinna ändå dras mot det estetiskt tilltalande hållet. Det är som om hon svävade vid gränserna för det ordnade och tillrättalagda utan att överskrida dem. Det väcker frågor om var gränsen för det brutala och råa egentligen går och hur man definierar skönhet och det "finslipat civilserade". Inom konsten kan man tala om att vara torrt akademisk eller mer ursprunglig, spontan och opåverkad av trender. Att luta mer åt det oakademiska hållet trots en konstnärlig utbildning och ett liv i en storstad är ovanligt och troligen Traceys triumfkort. Hon är definitivt en opretentiös konstnär.
På det stora hela är Tracey Emins konst dock mycket subjektiv, rakt på sak och i avsaknad av andliga, sociala eller politiska övertoner. Även om hon är intelligent och underbart sardonisk så föreligger det inte åtminstone av vad jag hittills har sett någon djupare tankegång om livets mening och upplevelsernas betydelse ur ett bredare perspektiv. Men jag är inte helt säker på det här, för ju mer jag vet om henne och hennes konst känner jag att det kanske finns outsagda tankgångar bakom hennes verk. (Hon har ju trots allt studerat filosofi och är uppebarligen en intelligent och utforskande person). Det är förstås lätt att missa det uppenbara, vilket är att hennes konst är av sin tid och därför en kraftfull kommentar om många tidsegna problem, inte minst hur kvinnor passar in i det moderna samhället. Det som är så stimulerande är att man upptäcker mer djup ju längre man begrundar alltihopa. Och det är heller ingen elitistisk konst, för Traceys konst är hon och hennes liv, och det är rakt på sak.
Tracey Emin: "Hårdare och bättre" 2007 Texten påminner om hennes handskrivna brev,
tyvärr finns det inga bilder tillgängliga av dem,
men de är trots det en viktig del av hennes verk.
Det fanns mycket att läsa, och det är ofta humoristiskt.
Man kan fråga sig om Tracey ser teckningarna som lika värdefulla som de tidsödande broderierna?
Det känns ändå som att jag kanske har något att lära av Traceys direkthet - eller kanske snarare att hon kan ge mig mer styrka att vara självutlämnande. Jag måste tänka på saken, kanske klarnar det med tiden. Jag undrar om det är ett tecken på utveckling och mognad att man blir mera tillbakadragen med åren. Jag har alltid velat visa allt, för att understöda en kollektiv process gentemot mer öppenhet människor emellan. Det finns emellertid en massa material jag inte ännu publicerat. Att dela med sig på ett ärligt sätt är ett sätt att understöda humanism. Numera föregår det dock en synbarligen olöslig inre konflikt mellan min önskan att vara öppen för att dela med mig och en plågsam rädsla att visa mig alltför sårbar. Kanske det gäller att finna nya sätt att uttrycka det jag vill föra ut i världen. Tracey kom in i min intressesfär precis i rätt ögonblick eftersom jag under senare tid har funderat väldigt mycket på mitt konstnärliga budskap och hur jag kan vara mera inskärpande. Självutlämnandet måste vara ovillkorligt för att vara sant! Det är något Tracey har påmint mig om.
Tracey Emin: "Jag förväntar mig inte", 2002 Jag skulle ha kunnat använda exakt samma ord (den första meningen).
Slutligen måste jag säga att det kanske är tidstypiskt att Tracey inte vill bli mor men har en förkärlek för katter. Däri föreligger det dessutom ytterligare en likhet mellan oss. Hennes styrka ligger i att finna andra utlopp för kreativitet än det typiska avlandet av barn och ett annat men också fertilt sätt att existera som kvinna i samhället, men jag undrar hur långt hon kan komma utan att näras av djupa emotionella sår. Det ser ut som ett typiskt exempel på hur man måste lida för sin konst. Jag menar förstås inte att konst måste vara så, men betvivlar ofta värdet på konst som inte föds ur kampen att överleva fysiskt och psykiskt.
Tracy Emin: "Något är fel", 2002
Ironiskt nog är det hennes vagina (som är central i hennes konst)
som har genererat en förmögenhet,
men inget liv - Tracey begrundar ofta detta i sin konst, hon är intresserad av vad det innebär att ge liv och hur de flesta behöver något litet och sött att ta hand om.
Den typ av konst Tracey representerar känns angelägen, uppfriskande, och på något sätt av betydelse för mig själv. Även om jag i likhet med många andra har vissa förbehåll gällande många av de enstaka verkens konstnärliga kvalitet, tycker jag att hon är en modig och tuff personlighet som ihärdigt hållit fast vid sina konstnärliga ambitioner. Det finns något för envar men ändå bildar hennes livsverk en logisk helhet. Framför allt har hon vid sidan om att omdefiniera vår förståelse av vad konst är, bidragit till att avskaffa tabun och främja större öppenhet - när man sett hennes konst kan man bara skratta åt att det fortfarande anses som dålig smak att visa nakna bröst i konstverk här i Wales. Jag tycker hon har gjort sig förtjänt av sin plats i konsthistorien. Och till sist är hon ju ett inspirerande exempel på att man kan försörja sig som okonventionell konstnär.
Ovan var mina egna tankar. Jag känner mig som en ivrig konsthistorie studerande om från början igen, med skillnaden att jag nu har medelålderns mognad som stöd. P.g.a. ångest över pengar tänkte jag inte på att köpa utställningskatalogen, men vi beställde den i efterskott och jag kommer säkert att ha mer att säga då jag plöjt igenom den.
Tracey Emin: "Katten vet", 2006 -katten ser på medan Tracey onanerar.
Utställningspubliken uppmuntrades att skriva kommentarer,
jag skrev "katten vet".
Det är något humoristiskt över katter då de sitter och begrundar
våra mänskliga sysselsättningar
Läs mer om vad kritiker anser om utställningen här och här. En svensk kritik om utställningen på Hayward Gallery på Svenska Dagbladet här och en svensk intervju här. Mer bildmaterial här. Jag skrev tidigare om Tracey i mitt inlägg om Frida Kahlo. Läs hennes tankar om likheterna mellan henne och Frida här. Det är inte så konstigt att det finns likheter mellan oss alla. Även om jag inte är säker på att jag skulle kalla Frida för masochist.
Se videon om livets mening och en uppmuntran för Great Britons tävlingsdeltagare. Märk väl att hon talar om konst som något som kan ersätta religionen, och konstmuseer och gallerier är ställen där vi kan kontemplera vårt liv och livets mening. Jag tycker det här är speciellt intressant och något jag själv har funderat på.
Ord är viktiga för mig, men jag är medveten om risken i att använda dem på ett alltför medvetet sätt som del av ett konstverk.Tracey klarar det - det gör inte de flesta. Jag håller mig mest till subtila hänvisningar och till att understryka den betydelse verkens namn har (de kompletterar verken och jag skulle aldrig kalla ett verk "namlös"). De är ofta inspirerade namn (även om namnen ovan kanske inte är de bästa exemplen) och redan då jag levde i Finland kom namnen ofta till mig på engelska.
Några ord om inredning medan jag väntar på lov att berätta mer om den spännande tävling om att dekorera British Airways flygplan inför olympiaden 2012 som Martin igår blev antagen till!
Jag började samla på små skålar och assietter av glas redan i Finland. Jag har en känsla av att det är något som har haft dåligt rykte men snart kommer på modet igen. Här i Wales finns det väldigt mycket glas i välgörenhets affärerna, men det är snarare olika former av bonbonjärer och andra behållare som folk tydligen inte finner någon användning för och säkert tycker är fruktansvärt omoderna. En dam i en välgörenhets affär sade att te servicer och assietter snabbt går åt. Jag tycker att glaset passar in i vår bohemiska stil, kanske lite "brocante chic" - vintage, lite åt det shabby chica hållet kanske. Jag tycker om romantik vid sidan om dramatik, anspelningar på historiska stilar och faktiskt ganska mycket svart. Allt har sin plats och sista slutligen handlar det om balans och harmoni, inte om att göra allting likriktat. Allt på bilderna nedan är samlat över det år jag har bott här, från några pence till ett några pund per sak. De ska senare komma till användning som behållare för smycken och kanske krämer på mitt planerade toalettbord när vi har råd att köpa ett. Det blir speciellt bra när vi någon gång i framtiden ändrar på färgsättningen i sovrummet så att det skira har mera utrymme.
IDAG KOMMER JAG ATT TALA OM EN OMFATTANDE FOTO UTSTÄLLNING, ETT COOLT CAFÉ I INDUSTRIELL STIL, OCH LITE OM KONSTEN ATT HÄNGA KONST!
Shrewsbury är en stad med ett ett stort antal gamla korsvirkeshus på engelska sidan (vi bor i Wales som alltså inte är England!). Martin fann en utställnings möjlighet under en foto månad i augusti, och vi valde två av mina äldre abstrakta verk. Hade jag väntat lite längre kanske jag hade försökt få in nyare arbeten, men jag var mitt uppe i redigerandet av en ny sats abstrakta verk och vi trodde också att de enklare och mer färgstarka kompositionerna skulle göra sig bättre i en trång café miljö.
Caféet är relativt nytt och strävar att understöda konstnärlig verksamhet. Det är inrett i den industriella stil som är på modet just nu. Själv tycker jag det är charmigt med sliten metall, stora lampor i steam punk stil, glas från en gammal skola och tavelhängare som har varit en rad krokar i en gammal skola i ett tidigare liv.
Martin, jag och en av våra fotograf vänner Richard Booth for till vernissaget, men vi var tyvärr lite sena för att jag hade problem med att få en enkel broshyr gjord i tid. Det var något jag började fundera på... inget allvarligt än.
Det var kaos i det lilla utrymmet då vi anlände. 50 fotografer var representerade med 80 foton så juryn hade ett stort arbete (tidningsartikel här). Det var mycket att ta in.
Det är kanske någotslags policy i caféer i Storbritannien att man inte får något att äta under vernissage. Man fick bara ett litet glas vin, men det fanns inte något annat än drycker och chips påsar att köpa. I caféet i vår stad som också är menad att fungera som utrymme för konstevenemang måste arrangören stå för mat och dryck som caféet tillreder. Jag antar att det inte fanns pengar för något ätbart här i Shrewsbury (det kostade bara 6 pund att delta) men nog var det lite eländigt!
Jag tyckte också att upphängningen var något oprofessionell... Eftersom det är en tävling hade bilderna inga namn som eventuellt kunde påverka publiken, och kanske var det därför allt var upphängt huller om buller. Jag såg att det emellanåt verkade finnas någon halvhjärtad idé bakom upphängningen men som någon som själv har agerat jury för mig själv och för grupp utställningar måste jag säga att det kunde ha varit bättre. Att tänka i termer av helhet, kompletteing och rytmer är kanske inte så lätt. Bäst fungerade kanske gruppen med orange detaljer bakom de orange lamporna som var ett stycke bort från tavlorna. Värst för mig var naturligtvis att mina egna bilder, som jag valt enkom för att de skulle utmärka sig i mängden, var placerade i ett mörkt hörn i bottenvåningen. Den orange tuben under bilderna distraherar i det här fallet. Kanske tanken var att stora färgbilder skulle göra sig bättre än små svartvita foton? Ack! Det måste ha varit på slutet då arrangörerna redan jobbat i 17 timmar, säkert var de för trötta för att tänka klart.
Den här bilden fick inget ljus och reflektioner från andra lampor
gör att man inte kan se vad den föreställer. Man måste klänga på
soffan för att se något - vem gör nu det. De lilla diagrammen går helt förlorade. Den röda tuben stör mig
enormt eftersom den stör min mjuka och genomtänkta komposition
med sin vassa aggressiva närvaro.
Fotona var menade att komplettera varandra
men hängde med en annan bild emellan.
Vad är det för idé?
Man ser ju att de är gjorda av samma person.
De kunde åtminstone ha varit på helt olika platser. Kanske var det någon tanke bakom idén med att sätta mina bilder med orange ovanför en orange tub... I det här fallet blir nog tuben för dominerande.
"Kalkyleringens mysterium", 2007 - lägg märke till diagrammen
"Kurvornas magi", 2008
På det stora hela var vi inte så imponerade på den konstnärliga nivån på fotografierna (tanken var att också blivande fotografer skulle få en chans att visa sina verk), och sista slutligen kunde jag ha bidragit med nästan vad som helst, men tycker nu att gamla digitala foton får vara för kvalitén vill inte riktigt hålla när de blir uppförstorade. Man blir inspirerad av att se vad andra gör. Lite besviken blir man ju på att ens bilder inte alls kom fram men sånt är livet! Det är i alla fall uppiggande med konstliv i lite större städer.
Det var trevligt att det togs ett grupp foto av fotograferna! Jag fick det här fotot av Richard Foot som organiserade utställningen och kommande evenemang under foto månaden.
