IDAG KOMMER JAG ATT TALA OM EN OMFATTANDE FOTO UTSTÄLLNING, ETT COOLT CAFÉ I INDUSTRIELL STIL, OCH LITE OM KONSTEN ATT HÄNGA KONST!
Shrewsbury är en stad med ett ett stort antal gamla korsvirkeshus på engelska sidan (vi bor i Wales som alltså inte är England!). Martin fann en utställnings möjlighet under en foto månad i augusti, och vi valde två av mina äldre abstrakta verk. Hade jag väntat lite längre kanske jag hade försökt få in nyare arbeten, men jag var mitt uppe i redigerandet av en ny sats abstrakta verk och vi trodde också att de enklare och mer färgstarka kompositionerna skulle göra sig bättre i en trång café miljö.
Caféet är relativt nytt och strävar att understöda konstnärlig verksamhet. Det är inrett i den industriella stil som är på modet just nu. Själv tycker jag det är charmigt med sliten metall, stora lampor i steam punk stil, glas från en gammal skola och tavelhängare som har varit en rad krokar i en gammal skola i ett tidigare liv.
Martin, jag och en av våra fotograf vänner Richard Booth for till vernissaget, men vi var tyvärr lite sena för att jag hade problem med att få en enkel broshyr gjord i tid. Det var något jag började fundera på... inget allvarligt än.
Det var kaos i det lilla utrymmet då vi anlände. 50 fotografer var representerade med 80 foton så juryn hade ett stort arbete (tidningsartikel här). Det var mycket att ta in.
Det är kanske någotslags policy i caféer i Storbritannien att man inte får något att äta under vernissage. Man fick bara ett litet glas vin, men det fanns inte något annat än drycker och chips påsar att köpa. I caféet i vår stad som också är menad att fungera som utrymme för konstevenemang måste arrangören stå för mat och dryck som caféet tillreder. Jag antar att det inte fanns pengar för något ätbart här i Shrewsbury (det kostade bara 6 pund att delta) men nog var det lite eländigt!
Jag tyckte också att upphängningen var något oprofessionell... Eftersom det är en tävling hade bilderna inga namn som eventuellt kunde påverka publiken, och kanske var det därför allt var upphängt huller om buller. Jag såg att det emellanåt verkade finnas någon halvhjärtad idé bakom upphängningen men som någon som själv har agerat jury för mig själv och för grupp utställningar måste jag säga att det kunde ha varit bättre. Att tänka i termer av helhet, kompletteing och rytmer är kanske inte så lätt. Bäst fungerade kanske gruppen med orange detaljer bakom de orange lamporna som var ett stycke bort från tavlorna. Värst för mig var naturligtvis att mina egna bilder, som jag valt enkom för att de skulle utmärka sig i mängden, var placerade i ett mörkt hörn i bottenvåningen. Den orange tuben under bilderna distraherar i det här fallet. Kanske tanken var att stora färgbilder skulle göra sig bättre än små svartvita foton? Ack! Det måste ha varit på slutet då arrangörerna redan jobbat i 17 timmar, säkert var de för trötta för att tänka klart.
Jag tyckte också att upphängningen var något oprofessionell... Eftersom det är en tävling hade bilderna inga namn som eventuellt kunde påverka publiken, och kanske var det därför allt var upphängt huller om buller. Jag såg att det emellanåt verkade finnas någon halvhjärtad idé bakom upphängningen men som någon som själv har agerat jury för mig själv och för grupp utställningar måste jag säga att det kunde ha varit bättre. Att tänka i termer av helhet, kompletteing och rytmer är kanske inte så lätt. Bäst fungerade kanske gruppen med orange detaljer bakom de orange lamporna som var ett stycke bort från tavlorna. Värst för mig var naturligtvis att mina egna bilder, som jag valt enkom för att de skulle utmärka sig i mängden, var placerade i ett mörkt hörn i bottenvåningen. Den orange tuben under bilderna distraherar i det här fallet. Kanske tanken var att stora färgbilder skulle göra sig bättre än små svartvita foton? Ack! Det måste ha varit på slutet då arrangörerna redan jobbat i 17 timmar, säkert var de för trötta för att tänka klart.
 |
| Den här bilden fick inget ljus och reflektioner från andra lampor gör att man inte kan se vad den föreställer. Man måste klänga på soffan för att se något - vem gör nu det. De lilla diagrammen går helt förlorade. Den röda tuben stör mig enormt eftersom den stör min mjuka och genomtänkta komposition med sin vassa aggressiva närvaro. |
 |
| Fotona var menade att komplettera varandra men hängde med en annan bild emellan. Vad är det för idé? Man ser ju att de är gjorda av samma person. De kunde åtminstone ha varit på helt olika platser. Kanske var det någon tanke bakom idén med att sätta mina bilder med orange ovanför en orange tub... I det här fallet blir nog tuben för dominerande.   |
På det stora hela var vi inte så imponerade på den konstnärliga nivån på fotografierna (tanken var att också blivande fotografer skulle få en chans att visa sina verk), och sista slutligen kunde jag ha bidragit med nästan vad som helst, men tycker nu att gamla digitala foton får vara för kvalitén vill inte riktigt hålla när de blir uppförstorade. Man blir inspirerad av att se vad andra gör. Lite besviken blir man ju på att ens bilder inte alls kom fram men sånt är livet! Det är i alla fall uppiggande med konstliv i lite större städer.
Det var trevligt att det togs ett grupp foto av fotograferna! Jag fick det här fotot av Richard Foot som organiserade utställningen och kommande evenemang under foto månaden.
In this photo: Paul Whittingham, Vivi-Mari Carpelan (photos · Remove tag), Sam Pooley, Danny Beath, James Risdon (photos), Christophe Dillinger, Richard Hammerton, Richard Foot (photos), Helen Foot, Daisy Pooley-Tolkien, Mike Ashton,Stephen D Harper, Pete White (photos), Nathalie Hildegarde Liege (photos), Ian Sheppard, Stefan Greco, Freddy Raybould
Shrewsbury Living, 4 augusti 2011
No comments:
Post a Comment