KONSTNÄRLIGT SAMARBETE INOM FÖRHÅLLANDET

Vi har talat mycket om att samarbeta med konstärliga projekt men vi har inte haft tid att förverkliga de mer utstuderade idéerna. Ett sätt på vilket vi dock hela tiden idkar samarbete är genom att vara varandras kritiker och mentorer. Oftast handlar det om att läsa igenom varandras artiklar och konstnärsutlåtanden. Martin har jobbat mycket på ett stort projekt som drivs av British Airways inför olympiaden i London 2012. Ett av deras plan ska dekoreras. Oberoende om han väljs eller inte så har projektet gett honom nya fördigheter och något att visa upp. Jag har pressat honom på vad han egentligen vill säga med sin konst och det har blivit en intressant tankegång om syntesen mellan den materiella och immateriella sfären (fysiska och andliga) som kan tillämpas på tävlingens tema. Fördelen med att ha en konstnärlig partner är att man när som helst kan sätta igång en diskussion om konst och de egna intentionerna. Det gäller att uppmuntra den andra, men också pressa på en smula där man ser att den andra kan göra ännu bättre ifrån sig. Det är ingen idé att bara klappa varandra på axeln med ett lamt "jo det är jätte fint älskling".Det här är ytterst viktigt när det gäller konst eftersom det handlar om att nå andra människor via så tydlig kommunikation som möjligt. Ingen orkar höra eller se på något obestämt och urvattnat.

Vi filmade presentationsvideon (som är en del av "arbetsintervjun") med min enkla Nikon D90 kamera, och Martin har pusslat ihop allting i Windows. I jämförelse med många andra av konstnärerna i videorna (många väldigt babbliga) tycker jag att Martin är just så rakt på sak som det behövs, samtidigt som han håller sig till de frågor som arbetsgivarna ställde.

Kanske det faktum att jag går omkring med min kamera och ofta fotar Martin har gjort honom mera ledig inför kameran. Han var mycket stelare i början. Martin är en "andra generationens konstnär", och vi hoppas att han inte ska utsättas för åldersdiskriminering. Det finns en tendens inom konstvärlden att uppmuntra unga begåvningar men jag hoppas att Martin ska sälla sig till de "starka 50-talisterna".

JAGETS ESSENS - MER OM ATT IDENTIFIERA SIG SJÄLV

Självporträtt efter hjärtesorg 2009. Är detta jag eller en pastich?
Jag tänkte på porträtt av min glamourösa mormor då jag tog detta,
det var inte en medveten efterapning, utan ett försök att komma bort från
mitt typiska (stereotypa) sätt att ställa mig framför kameran och uttrycka något djupare.

JAG SPINNER IDAG VIDARE PÅ FUNDERINGAR KRING SJÄLVBIOGRAFI I TEXT OCH BILD, SAMT MITT SETT ATT SE PÅ SJÄLVET OCH HUR VI IDENTIFIERAR VÅRT JAG. KAN EN BILD ELLER EN TEXT VARA HELT SANNINGSENLIG ELLER ÄR DE ALLTID RELATIVA?

Att utforska jaget är min konstnärliga uppgift. I slutänden handlar det om att konstruera och dekonstruera sig själv, att ta vara på det som känns autentiskt från en subjektiv synvikel, men också se på det jag jag uttrycker utåt med en viss objektivitet och se hur jag kanske kan gå utöver mina typiska gränser. Det kan vara hälsosamt att ifrågasätta sin egen identitet och se var man kanske kan ingripa och mera aktivt styra den egna utvecklingen i mera konstruktiva riktningar. Vad i mitt liv och mitt konstnärliga uttryck fungerarar väl och var haltar det?

Det finns inget beständigt jag. Då jag började skriva dagbok för många år sedan föresatte jag mig att försöka fånga mig själv i det flyende ögonblicket, i bästa fall en gång om dagen. En dag motsvarar den tidsmässiga konstruktion som ingen kan undfly. Det enda vi säkert vet är att dagen börjar och slutar med 24 timmars mellanrum. Inom ramarna för denna tidsperiod försöker vi klämma in allt det med hjälp av vilket vi kan identifiera oss själva. Hur vi sover, hur vi äter, hur vi arbetar, hur vi organiserar vår miljö, hur vi älskar, hur vi hatar, hur vi är glada, hur vi är deprimerade, hur vi distraherar oss själva, osv. Endel människor avskyr sig själva, andra förhärligar sig själva. Att ha en riktigt sund självkänsla är ovanligt. Och om detta inte är tillräckligt med gungfly, måste vi också försöka relatera till andra människor som har felaktiga föreställningar om sig själva, och söka identifiera oss själva på basen av hur vi förhåller oss till dessa människor. Hur får vi någonsin fatt på vem vi egentligen är? Utmaningen att dokumentera den jag "verkligen är" åtminstone för en kort tidsperiod var massiv och det är inte underligt att jag blev trött... Jag visste också att jag skulle tvingas göra kompromisser, bl.a. fylla ut vissa hål i historien med hjälp av vaga minnen, och försöka att ärligt ta med bara det jag en gång för länge sedan inskärpt i medvetandet som en sann historia. Ändå är det meningen att vi ska vara sammankopplade med omgivningen. Annars hade vi inte haft känslor. Känslor är en energi, nästan ett fluidum, som förmedlar information.

Varför kändes detta så viktigt? Jag ville känna att jag inte livt mitt liv förgäves, som ett frö i vinden, utan att göra någon skillnad. Det är krävande att leva - för mig finns det inte någon automatik att hänga på, utan allt kräver både eftertanke och ansträngning. Det är krävande att vara medveten om kroppen stretar emot, eller om livet inte fungerar som ett smort maskineri. Jag vill gärna hjälpa, men vem? Med vad? Jag måste acceptera ovetskap. Vissa saker beror på vem jag tror mig vara, andra på den jag verkligen är. Vid sidan om olika roller finns det ett jag som är relativt beständigt, en personlighet som ligger bakom yttre omständigheter. Men jag kan märka att jag rör mig som en kameleont i förhållande till omvärlden och vad som känns kosntruktivt. Det handlar kanske inte så mycket om vad jag får av andra som den lilla kontakt som uppstår när man träffar på en gemensam nämnare. Som Sartre påpekade blir man till i den andras ögon. När man är för sig själv finns det två alternativ: man kan distrahera sig själv så att man kommer bort från sig själv, eller så kan upplevelsen av jaget intensifieras genom tankar, känslor och beteende mönster. Sista slutligen finns det ingen som kan säga hur mycket av de historier man berättar för sig själv om sig själv i själva verket är fiktiva. Det känns inte sunt att ägna för mycket tid på egen hand, man förlorar något slags perspektiv på den man är i den "reella världen", dvs. den verklighet vi lever i som ett kollektiv och som vi är överens om på det kollektiva medvetande planet.

I slutänden kan man kanske säga med diverse esoteriska tänkesätt att allting är ett slags påhitt, ens eget liv är en skapelse skapad för att belysa olika idéer eller helt enkelt för att upplevleser har ett egenvärde. Överdriven självmedvetenhet (som de flesta dock går igenom under olika perioder av sitt liv) är negativt och ögonblick av lycka och självförglömmelse är positivt. "Sanningen" eller nyckeln till lycka lär inte befinna sig vid den ena eller andra polen utan någonstans på det gyllene snittet, i en syntetiserande paradox som omfattar subjektivitet och objektivitet, negativt och positivt, i en harmonisk balans.

Självporträtt som brud 2010

På frågan "hurudan person vill jag helst vara?" svarar jag "strålande", men väl medveten om att djupa underströmmar kan föra mig till den raka motsatsen och att det kan vara nästan omöjligt att emotstå frestelsen att vara en enfant terrible. "En bättre version av mig själv" är en annan önskan som kan te sig ganska omöjlig i praktiken då man inser hur fåfängligt det är att forcera inre förändring. Förändring har en tendens att gå i enlighet med naturens lagar - den mänskliga viljan kan bara vara en starmotor.

Man kan klä sig i vackra kläder och låtsas om att kroppen är frisk, att man är populär och att livet är framgångsrikt. Det kan vara trösterikt och upplyftande. Att försvinna i mängden är skrämmande för den som har börjat reflektera över den egna identiteten. Men är det jag? Kanske det är jag i den stund jag tänker att det är jag. Ändå, mitt i allt detta, är det uppenbart för mig att unikhet, autenticitet och en allt mer omfattande medvetenhet, vad det sen innebär, är självändamål, och hur vi gör för att nå dit är vår livsväg i den här verkligheten.

"Ceci n'est pas une pipe" (Magritte).
Det är inte jag. Det är inte mina vanliga kläder,
kroppen ser inte ut såhär,
och jag passar inte in i landskapet.
Det är bara ett foto.
Eller är det kanske jag just nu då jag tänker på det?
Livshistorien måste ha någotslags logik för att vi ska orka leva vidare.
Därför måste vi hänga fast oss vid olika trossystem om vem vi var, vem vi är och vem vi kan bli.

"Detta är inte en pipa", Renée Magritte 1928-29 (Bilders färrädiska natur)

MUSIKEN I "BRIGHT STAR"

"Bright Star" är en film av Jane Campion (filmer om starka kvinnor: "The Piano", "Portrait of a Lady", "Holy Smoke") från 2009 om romantikens stora poet John Keats (mer på engelska här) romans med en modemedveten ung kvinna, Fanny Brawne. Filmen innehåller en vacker melodi av Mozart sjungen två gånger, ena gången a cappella, och eftersom det inte verkar finnas något sätt att köpa dessa sånger i Europa postar jag dem här så att jag enkelt kan komma och njuta av dem då och då...

(dubbat till franska, det är inte en fransk film - det var den bästa ljudkvaliteten jag fann)

Jämför...

A thing of beauty is a joy for ever:
Its loveliness increases; it will never
Pass into nothingness; but still will keep
A bower quiet for us, and a sleep
Full of sweet dreams, and health, and quiet breathing.
Therefore, on every morrow, are we wreathing
A flowery band to bind us to the earth,
Spite of despondence, of the inhuman dearth
Of noble natures, of the gloomy days,
Of all the unhealthy and o'er-darkened ways
Made for our searching: yes, in spite of all,
Some shape of beauty moves away the pall
From our dark spirits. Such the sun, the moon,
Trees old, and young, sprouting a shady boon
For simple sheep; and such are daffodils
With the green world they live in; and clear rills
That for themselves a cooling covert make
'Gainst the hot season; the mid-forest brake,
Rich with a sprinkling of fair musk-rose blooms:
And such too is the grandeur of the dooms
We have imagined for the mighty dead;
All lovely tales that we have heard or read:
An endless fountain of immortal drink,
Pouring unto us from the heaven's brink.

(etc.)

ATT TA ANSVAR OCH BIDRA TILL BALANS...

"Time is Come Next", fotografi copyright 2011

Ytterst är det ju dock så att ju mer man tar ansvar för sitt liv, desto mer bidrar man till en balanserad värld. Som jag ser det är allting förfärligt ur balans och en av orsakerna är att alla skyller på alla och att så många uppfattar sig som offer i förhållande till andra. Jag känner själv att jag får kämpa väldigt hårt för att inte falla in i offermentalitet eftersom jag inte har så mycket krafter att motstå det med. Samtidigt kan jag också se att det inte hjälper så mycket att motstå olika sinnestillstånd utan att man på något sätt måste genomleva dem och integrera det som är som det är just nu. Man kan bli så innerligt trött av alla de krav som kommer såväl utifrån som inifrån en själv. Man borde vara så perfekt men det klarar ingen av. Det finns så mycket som borde prioriteras! Inte minst meditation och annan vård av kropp och själ - när ska man hinna, när ska man orka... det är för mycket att överväga och besluta om, man blir vansinnig och trampar runt i en häxcirkel. 

"Hoppets starka och fragila natur", copyright 1998

T.ex är det speciellt tungt för de som lider av kroniska sjukdomar att upprätthålla någotslags balans i en värld där allting - socialt, ekonomiskt, fysiskt och psykiskt - är i gungning. Ett enkelt exempel är att sjukpensioner inte står i något som helst förhållande till matpriser, boendekostnader, inflation osv., och många som arbetar med att organisera ekonomin är fullständigt renons på empati och insiktsfullhet. Det är något jag verkligen fick känna av då jag flyttade till en småstad, Hangö i Finland, och tvingades söka social hjälp varje månad för att klara livhanken. Det blev en hemsk ruljans där jag kände mig kontrollerad av tjänstemän som inte ens var utbildade socionomer. Det är en sak att göra det temporärt, socialbidrag är ju skapt för tillfälliga behov. Det är en annan när man är dömd att göra det för resten av livet för att folkpensionen är för låg. Det var verkligen mycket lättare att överleva ännu på 90-talet. Jag kunde göra konst för att jag fick ett visst stöd från staten och samhället i övrigt, och ingen la sig i hur jag valde att leva mitt liv. Skapandet flyter inte så bra nu längre för att det är för mycket psykisk och ekonomisk press på. Vi får inga social bidrag så jag slapp den ruljansen men vi lever ändå under fattigdomsgränsen. Då jag gifte mig blev jag "bestraffad", den "symboliska" summan 68 euro per månad togs bort från min redan minimala pension. En summa som inte gör staten någon som helst skillnad men gör att jag inte har några som helst "fickpengar". Tillsammans försöker vi ta så mycket ansvar för våra liv som vi bara kan... men för mig är det inte lätt att hålla depressionen borta. Jag har inte så förfärligt många tips om hur man ska göra, det är väl bäst bara att hålla sig medveten om de egna motiven. Att ge upp en del militaristisk kontroll kan vara en bra idé, av vad jag kan se är det något de flesta har problem med. Förresten så skapar nog pengar lycka, det märker man nog när man inte har dem. Nu känner jag att den kollektiva galenskapen håller på att nå sin kulmen... man får se hur det går.

Läs mer om mina tankar kring andlighet på min engelskspråkiga blogg, The Current Spiritual Situation and All These Ascension Ideals..."

KÄNSLOR I KONSTEN - EN TEMA UTSTÄLLNING

I DET HÄR INLÄGGET KOMMER JAG ATT TALA OM EN OMFATTANDE KONSTUTSTÄLLNING PÅ TEMAT "KÄNSLOR" OCH VILKA TANKAR OM KÄNSLOR I KONSTEN SOM DETTA VÄCKER HOS MIG. DET BLIR LITE HISTORIK OCH KRITIK AV DE KONSTVERK SOM VANN DEN TÄVLING SOM VAR UTSTÄLLNINGENS HUVUDNUMMER. TILL SIST EN KOMMENTAR OM BRITTISK MATKULTUR...

Såväl Martin och jag fick våra konstverk antagna till den årliga "MOMA (Museum of Modern Art) Tabernacle" utställning i Machyntlleth, Wales. "Vad är konst?" Ett citat av Leo Tolstoy var basen för temat och för prisutdelningen och han besvarar frågan sålunda: "Konsten är inte ett hantverk, utan förmedlingen av känslor konstnären har erfarit". Det är förstås ett uttalande som är typiskt för sin tid och inte en täckande förklaring på vad konst egentligen är (något som de ansvariga inte tog ställning till dessvidare).

Moma prisutdelning 2011

Hade vi varit uppmärksamma hade vi fått reda på temat för länge sedan och kunnat göra något enkom för utställningen så som många säkert gör. I efterskott, då man sett alla de andra konstverk som antagits, tänker man att något annat konstverk kanske hade gjort sig bättre. Nåja, så är det alltid. Vi fick inget pris men vi kom i alla fall med, av nästan 300 konstverk av lika många konstnärer var det en tredjedel som förkastades av juryn.

Mitt bidrag, kollaget "Vissa saker bör aldrig glömmas bort", copyright 2011
Hav och vatten symboliserar känslor och återkommer ofta i mina verk.
Vulkanen är en ganska uppenbar sinnebild för manlig aggression
och förträngda känslor.
Jag lämnar det till betraktaren men här finns mer än så på ett paradoxalt sätt,
det handlar också om en positiv upplevelse av manlighet och sexualitet.

Mitt kollage är lite inklämt i ett hörn...
många små verk var svåra att se för att de var hängda för lågt eller för högt.
I övrigt tycker jag det är skönt med stora utställningar och massor av konst att välja emellan.
Vi kommer nog att besöka den på nytt eftersom man är oförmögen att ens uppfatta alla verk.

En sträng walesare bakom mig..?

Martin med "I längtans hav",
han har också använt havet som symbol för känslor.
Bakgrunden är digital, figuren målad i olja och tempera.

Känslor är ett knepigt kapitel. Det är givetvis ett av de bredaste teman man kan tänka sig eftersom känslor så ofta är närvarande i det konstnärliga uttrycket. Det blir lätt att folk visar verk som är övertydliga och i avsaknad av nyanser. Det blir väldigt många porträtt med ansiktsuttyck och kroppar i olika ställningar.

Eugene Delacroix, "Friheten leder folket", 1813

Det var i början av 1800-talet som individens känslor började komma till uttryck inom konsten (det var romantikens tidevarv), men det är en trend som kommer och går i olika former. Förr i tiden ägnade man ju veckor och månader (ungefär som Martin gör med sin mischung teknik) på att skapa en tavla. Expressionismen, det spontana uttryckandet av känslor med hjälp av en mycket direkt, kortvarig och stark måleristil, är en konststil som var på modet för ungefär hundra år sedan. Även om det alltid finns de som i dagens läge vill måla expressionistiskt och gör så med bravur oavsett om det är figurativt eller abstrakt, så tenderar det att mest vara fråga om konstterapi. Vad symbolism gäller så är jag väl medveten om att symbolers mening är obekanta för de flesta. Allusioner till hav och vatten går därför oftast obemärkt, även om en påpasslig betraktare kan ha en intuitiv förståelse för dem. Symboler kan dock lätt bli ett självändamål och borde bara finnas som ett stöd eller en struktur för ett komplext innehåll. I min konst ser jag det som att helheten är mer än summan av sina delar.

Även om juryn med god vilja avsett att ta i beaktande de känslor som (anekdotiskt) har varit närvarande i skapandet av ett konstverk trots att själva innehållet kanske inte är känslomässigt, tror jag att dylika känslor sällan är så uppenbara att en jury med gott mod vågar säga att "det där var känslomässigt intressant". Det kräver mer tid, insikt och intuition än många har under en jurysättning (jag har själv agerat jury i mitt förflutna).  Det är också vanligt att känslor och teknik går stick i stäv eftersom teknisk skicklighet ofta fodrar en medveten kontroll som kan omöjliggöra ett känslomässigt innehåll om konstnären inte är mycket skicklig. Många av de lovordade verken var mera estetiskt tilltalande än känslomässigt uttrycksfulla.

Som väntat var det vinnande verket ett expressivt porträtt med en starkt närvarande känsla, där vissa anatomiska problem med handen kompenserades av målningens spontana uttryck (fast jag måste erkänna att handen stör mig). I och för sig en intressant ambivalent, och inte övertydligt känslouttryck, som pekar på en komplex och kanske motstridig inre upplevelse som förefaller att stå utanför tid och rum. Färgsättningen är intresseväckande och tyder på inre konflikt - vi märkte att flertalet konstverk var murriga och vi tror att det har mer med Wales än med konstnärlig expressionism att göra.

Marcelle Hanselaar (foto MOMA)

Andra pris gick till ett annat porträtt i renessans stil som enligt juryn hade ett gåtfullt "Mona Lisa leende". Där tycker jag nog att det börjar låta som klichéer. Jag anser också att idén med att göra ansiktet detaljerat och kläderna slarvigt och dåligt målade är ett ofta sett stilgrepp som jag inte tycker är speciellt effektivt. Bilden känns lite "härledd" som Martin och jag brukar säga.

Serena Jones (foto MOMA)

Som tredje pris hade jag nog valt något annat än något som såg ut som att det var tecknat på 30-talet... Känslan tycks sitta mer i den expressiva kolteckningen än i innehållet. Nej, ingen stor konst i den här skissen, inte.

Jill Cope (foto MOMA)

Det är trevligt att barn uppmuntras till kreativitet inom ramarna för ett seriöst galleri. Jag har ingen som helst erfarenhet av barnkonst men det var ändå ganska uppenbart att vissa barn fått ganska mycket handledning av föräldrar eller andra vuxna. Ett annat problem är att det som ser intressant ut i vuxnas ögon ofta har kommit till av en händelse eftersom barn inte ser världen på samma sätt och i allmänhet skapar mycket mer omedvetet. 

Ayesha Woodwards (foto MOMA)

I det här verket av en 9-årig ser nog den dekorativa förgrunden ut som en slumpmässig företeelse. Martin och jag tyckte om en atmosfärisk bild av en regnig dag i Wales av en 14-åring som kändes äkta och spontan. 

Ytterligare ett pris delas ut och det är besökarnas val. Jag nominerade en installation av en BH med ambivalent text som jag tyckte var ganska stilig och ett mindre uppenbart val. Martin och jag nominerade båda samma tavla för klassen under 18 år av 14-åringen ovanför. 

På det stora hela måste jag säga att den konstnärliga nivån var ganska hög och inte fy skäms för ett provinsiellt galle, återigen ser jag att folk här i trakten i stort sätt är mycket konstnärligt begåvade. Det är väl alla vi fattiga stackare som vill göra konst men inte har råd att bo någon annanstans. (Kanske jag borde påpeka att Martin inte alltid har varit så här fattig, tvärtom. Men att göra det man verkligen trivs med är inte alltid lukrativt, det krävs nog mer än bara god vilja. Däremot kände jag att jag återigen hamnade i en tävlingsposition och det kändes lite obekvämt. Det är lätt att halka in på olika tankegångar om hur mycket bättre man borde vara eller att man borde skapa på ett annat sätt.

Till sist måste jag kommentera det små plock som gallerier ofta bjuder på här i Storbritannien. Det finns alltid vin. Vid lunch-tid är det ofta smörgås och chips. Tyvärr är det alltid samma klassiker: ost med rå lök (urk), ägg och gurka, tonfisk och olika former av kött som vi inte äter. Varför salladen läggs till köttet och inte de vegetariska alternativen är ett olösligt mysterium... 

VEM ÄR ÖPPEN FÖR KOMMUNIKATION? VILKEN ÄR KONSTNÄRENS ROLL IDAG?

I DET HÄR INLÄGGET BETVIVLAR JAG KONSTENS BETYDELSE FÖR EN MÄNSKLIGHET SOM PÅ DET STORA HELA INTE ÄR INTRESSERAD AV LIVETS DJUPARE LAGER... OCH OM ATT GE PLATS ÅT DE SOM HAR NÅGOT ATT SÄGA.

Det är numera populärt att bli konstnär, och vare sig man blir professionell eller inte kommer längre än till amatörstadiet, så kämpar alla om samma salighet. Man vill ju i allmänhet bli erkänd. Alla vill vi kommunicera och berätta om oss själva. Det är individualismens tidevarv - i själva verket har vi kanske redan nått toppen. Problemet är att alla har något att säga men är så upptagna av det att de inte har tid att lyssna på andra. Jag tror att folk blir mer och mer överväldigade av det aldrig sinande informationsflödet, det blir svårare och svårare t.om. för vanliga friska människor att sålla och göra beslut om vad det är värt att förkovra sig i. Det är en negativ stress.

För att motverka detta tror jag inte att det finns någon annan lösning än att man tar sig en funderare och överväger sina prioriteringar. För det första kan det vara lönt att fråga sig om man vill vara självcentrerad och självisk eller empatisk och generös. Hur ska man gå till väga? Man måste besluta sig för hur man vill uttrycka den man är. Vad gäller konstnärligt uttryck kan det hända att man får försöka vara ärlig och se om man kanske ska nöja sig med att ha skapandet som hobby och inte tränga in sig på en redan överfull marknad. Det är generöst att ge plats åt dem som verkligen har något att säga och som har den behövliga begåvningen. Jag vet att det kan se ut som en omöjlig uppgift att ens besluta vem som är en god konstnär, men se det som ett tanke experiment. Om man inte vill bli navelfixerad måste man ju också kunna ta emot av andra, det är en viktig del av själens utveckling. Och då måste man kunna stöda och uppmuntra de som har något viktigt att ge. 

"Bla bla bla... I behov av en vilopaus", handgjort kollage 2008

Speciellt här i Storbritannien upplever jag att man inte blir tagen på allvar om man beblandar sig med amatörkonstnärer och ställer ut i gratis utrymmen. Man måste kunna uppvisa en lista på alla de kommersiella gallerier man ställt ut på, och så ska man helst ha ett socialt budskap och vara beredd att jobba med socialt inriktade projekt i skolor och vårdhem. Det är ganska mycket krävt av en konstnär och om man inte möter alla dessa yttre kriterier får man inga stipendiepengar heller. Till råga på allt måste man ha tid och krafter att marknadsföra sig själv (i praktiken är det många som armbågar sig fram och det blir de extroverta som kommer någon vart), och man blir lätt betraktad som arrogant om man inte är väldigt kommunikativ med alla man kommer i kontakt med. Om man använder sig av internet blir det i allmänhet så att man får uppmärksamhet enbart om man ger det åt andra (och i praktiken går det ofta energi till grupper för inbördes beundran eller menlösa kommentarer om bilder som är mer än mediokra - den här typen av utbyte är ofta helt värdelös). Det är inte alltid viljan som är problemet, utan att man helt fysiskt inte kan vara djupt kreativ och samtidigt hålla i alla dessa trådar. Det behövs hjälp, inte krav!

Hur begåvad man än är räcker det inte till om man inte har en massa pengar att lägga ned på utställningar på prominenta gallerier och ork och intresse att engagera kroppen i sociala projekt. Jag har varken pengar eller tillträckligt med hälsa och krafter. Min man upplever också att det inte finns plats för honom för att han "bara" vill måla tavlor. Ändå har vi mycket att säga. Det är som att vi står och ropar utan att någon hör. Jag menar inte att alla behövar gilla det vi gör, men vi är seriösa och tillräckligt tekniskt kunniga för att kunna uttrycka det vi har på hjärtat. Det borde automatiskt finnas plats för oss. Fast det finns förstås den möjligheten att det bara är vi som tycker att vårt budskap är av någon vikt. Om det är så så är det väl bara att sluta att försöka nå ut och nöja sig med att ha kreativeten som hobby. Mera senare...

Det är knappast någon idé att försöka kommunicera med yttervärlden om ingen vill höra på. Jag undrar vem som verkligen är tillräckligt samlad, centrerad och intresserad för att vara emottaglig för djup och meningsfull kommunikation? Vem är tillträckligt närvarande för att detta ska vara möjligt och inte splittrad och distraherad av den fatala kombinationen "stress och underhållning"? Vem har ens nyfikenhet som går utöver det gamla och invanda tänkandet? För närvarande är jag ganska desillusionerad. Jag inbjuder dock till diskussion om det finns någon därute som vill prata en stund om konstens och livets mening.

"Hallååå..?" copyright 1998

MORGONSTUND HAR GULD I MUND?

Morgonen sätter ofta tonen för hur dagen blir. Morgnar kan ha ha väldigt ljuvlig energi, tyvärr missar jag den i allmänhet för att jag måste sova så länge. I själva verket är morgnarna i allmänhet risiga när man har fibromyalgiska symptom. Det kan vara svårt att kommu upp ur sängen efter att ha legat där länge, och man känner sig stel, trög och gnällig åtminstone ett par timmar framåt. Speciellt när man lider av sömnlöshet. Det gäller att ta det lugnt och inte bli stressad av de göromål som tornar upp sig framför en medan klockvisaren obönhörligen rör sig framåt.


 "Morgon kollage" - ljusrött, rött, turkos och guld är en läcker kombination som känns livsbejakande och uppiggande. Det var det jag kände då jag drogs till muggen med samma färgsättning!

"Oskuldsfullheten återbesökt", copyright 2008

"Ode till kreativiten", copyright 2008

För många år sedan började jag dricka grönt jasmin té om morgnarna. Jag drack det starkt och i massor.  Det måste vara i lösvikt så jag brukar köpa det i asiatiska affärer. Det blir också mycket billigare om man får tag på stora påsar. Jag köpte dock ett väldigt billigt té under den sista raiden till Win Yip som smakar ganska jäkligt, nu måste jag dricka upp 2 kg... Hur som helst så känns det uppiggande (buddistiska munkar säger att grönt té lugnar och piggar upp på samma gång) och har blivit en ritual som åtminstone var en liten grej att se fram emot på morgonen. Det gäller att ha något positivt att se fram emot... det inte alla gånger så lätt när man har många sysslor att ta itu med. Då jag levde ensam lärde jag mig att inte stressa så mycket över dem, men nu då jag är i ett förhållande känner jag ett större ansvar att göra något med mitt liv och bidra till hushållet. Huset är lite väl stort och i sitt orenoverade tillstånd är det inte lättskött. 

Jag har inte ord för hur hemskt det här är
Melanin som efterapar trädådror och daskiga blom mönster från det hemska 80-talet.
Vi har dessutom väggpaneler av tall, jag kallar det för "the sauna effect"
Ingen förstår det i ett land där man sällan målar trä!
Att vi kommer att måla våra trägolv är sällan sätt i det här landet.

Jag brukade inta mitt té i köket, som ligger på bottenvåningen. Det är iskallt största delen av året. Det är i ett eländigt skick och jag såg ut över en liten fyrkantig gård. Det var efter tre veckor på en trötthets- och smärtklinik som jag insåg att gården var som en sinnebild för en riktigt skröplig kropp. Vi har nu hunnit städa upp lite och jag har planterat om de stackars små träd som kämpade för sitt liv, men det finns ännu mycket att göra för att få det ljusare. 

Trellisen ska ner och väggarna ska bli vita. Men det är ändå ganska mörkt.
Klematisen är död, den måste skäras bort från taket.

Då jag bodde på kliniken i ett eget rum brukade jag se till att jag hade minst 20 minuter tyst tid på morgonen då jag drack mitt té och tittade ut över den härliga gräsmattan. Det var kanske den mest helande delen av min vistelse! Vår fysioterapeut Gethin brukade säga under morgon tänjningarna, "What stories did you tell yourself when you woke up?"

Min utsikt på kliniken var "to die for". Accessoarerna är mina egna.
Jag tog med allt jag tyckte jag behövde för att göra det trivsamt.

Det var sinnebilden för det fräscha och vackra livet på landet... Tyvärr kan det ta ett tag innan jag får en liknande gräsmatta... men jag beslöt att flytta upp té drickandet till andra våningen, till den gamla soffan med utsikt över gamla byggnader och en metodistkyrka.

Jag har ofta sett en porslinsserie i butikerna som jag tyckte var ovanligt färgglad, och fann nyligen en mugg i samma serie. Det var klart att jag behövde en glad mugg för gladare morgnar. Det står "a happy mug for happy people" på bottnet. Nåja, man kan i alla fall försöka uppmuntra sig själv genom att omge sig med positiva ting... Om vi har blommor hemma brukar jag ställa dem på det lilla sybord vi köpte för en billig penning i höstas. Martin kommer också och dricker en kopp té. Våra kattor brukar komma och hålla oss sällskap. Kattorna gillar ritualer så morgonkramisar hör till saken.

Ibland är de mer energiska och fulla av leklust...

Vilket band som helst är bra - det här är mattes badrocks bälte

En favoritleksak från "Willow"

Marius är bra på att vara katt-atonisk...

Boys will be boys...

Jag har ett stort och fysiskt ganska påfrestande arbete framför mig (ett av många): jag måste gå igenom tusentals kattbilder för att få fram guldkornen. Jag vet dock att bara jag kommer in i en rutin så går det undan... Med tiden kommer jag att publicera mer här på bloggen. 

MITT TAI CHI FOTO I TIDNINGEN OCH ANNAT NYTT...

Svenska nedan!

In English: My photo was in the local newspaper County Times, but unfortunately our friend and teacher Alan Jefferies's Tai Chi class didn't get more space than this, and my photo was not credited. It was also cropped... How fortunate Alan chose this particular photo as one with smaller figures would have looked ridiculous in such a small space! Martin, my husband, was well dressed in black! We shall take part, hopefully the weather gods will be benevolent!


I'm also pleased that I have been chosen to partake in the Shrewsbury Photography Month in August, with two of my older abstracts hanging in The Shrewsbury Coffeehouse.

På svenska: Mitt foto (se tidigare blogg inlägg med foton från foto sessionen) var i den lokala tidningen County Times men tyvärr fick vår vän och lärare Alan Jefferies inte mer plats i tidningen än så här och mitt foto krediterades inte. Det blev också avskuret... Tur att Alan valde just det här fotot, en bild med mindre figurer hade sett alldeles fånigt ut på ett så litet utrymme. Martin var bra klädd i svart. Vi kommer att delta, hoppas väder gudarna är välvilliga!

Idag fick jag veta att jag får delta i Shrewsburys foto månad i augusti. Två av mina äldre abstrakta bilder kommer att hänga i The Shrewsbury Coffee Hosue.

"Kurvornas magi", copyright 2008

"Kalkyleringens mysterium", copyright 2007

ATT HÅLLA FÖTTERNA PÅ JORDEN...

Jag tränar qigong på en strand i Hangö, 2009

När jag blir engagerad i mitt skrivande och foto redigering på datorn (eller ibland i kollage arbete) är det svårt för mig att pausa och tänka på annat. Jag lever i huvudet och har svårt att koppla till kroppen. Det är en temporär lycka för så snart jag blir medveten om hur stel och slö jag känner mig i kroppen är glädjen förbi... Slaggämnen samlas i kroppen och kan få mig att må alldeles pyton. Jag upplever det som väldigt svårt att finna en balans mellan huvudet och kroppsmedvetenhet. Och att ANDAS! Ja det är svårt när man är helfokuserad på det man sysslar med, speciellt om det är vid datorn.

Vi brukar gå på långpromenader men det har blivit lite dåligt med den saken på sistone för att vi känner oss stressade och har mycket att göra. Det är lätt att tappa intresset för uteliv när det är lite struligt att komma ut. Jag brukar forcera mig själv att gå på en aerobisk promenad upp på kullen nära vårt hus, men det blir lite trist i längden. För att verkligen komma ut måste vi ta bilen någonstans och ha karta med oss.

Vädret växlar hastigt i Wales.
Här är Martin och jag på promenad i nationalparken
The Brecon Beacons

Jag har också alltid gått på promenader med kattorna men det är lite trögt nu för att det ligger en bro mellan huset och kullen och Beatrice är rädd för att gå den vägen på dagen när det är trafik. De gillar inte heller så mycket att gå där det är öppna vidder.

Att vara kroppsmedveten och "mindful" är av ytterst stor betydelse för att man ska uppleva livskvalitet. På en smärt- och trötthetsklinik i Bronllys här i Wales i februari blev jag medvetandegjord om att jag trots all den vetskap jag besitter om hälsa och välmåga ändå har en tendens att "gå med huvudet före". Det är ett snabbt och lite osäkert sätt att röra sig, trots att det i viss mening har varit ett funktionellt gångsätt. Mina axlar har med tiden stelnat till ordentligt så jag går som en pinne fast jag alltid har försökt att tillämpa min rytmiska "funky walk". Jag lärde mig också att gå ordentligt i alla de uppförsbackar som finns där jag numera bor. Det gäller att gå långsamt och rytmiskt, och hålla ryggen rak. Det gör stor skillnad för hur ryggen känns efteråt, men också hur mycket jag egentligen njuter av promenaden. Läs mer om min upplevelse på Bronllys här.

Martin och jag har investerat i en timmes Tai Chi med Alan Jefferies en gång i veckan. Det blir dyrt men jag har börjat inse att jag kan känna en viss glädje av enkla, medvetna rörelser. Jag har alltid velat göra radikala saker som dans och Kung Fu, men aldrig kommit långt p.g.a. min rygg. Jag har nu blivit medveten om att jag måste sluta upp att tråna efter det som inte går att utföra och hitta annat i ställe. Vid sidant om min vanliga träning, alltså. Med fysioterapeuten på Bronllys har vi kommit fram till att jag borde stiga upp ur stolen en gång i timmen och göra någon njutbar kroppslig rörelse - med kroppsmedvetenhet, förstås. Det är märkligt hur svårt det är!

Jag fotade en serie bilder för Alan så att han skulle ha något att publicera i tidningen inför en kommande Tai Chi dag. Det hela var alldeles oplanerat, en a propos händelse, och jag vet nu att jag även vid spontana tillfällen måste vara mera bestämd och organisera folk för att få ett bättre resultat. Här är några av de bättre bilderna. De är alltså inte alls uppställda utan jag fotade medan folk utförde sina rörelser.

Alan Jefferies

Martin med damer i bakgrunden - Alan valde den här för tidningen

Martin har sysslat med Tai Chi i åratal - det märks

I Finland lärde jag mig grundformen för den typ av transformerande qigong som blev populär på 70-talet. Zhineng Qigong är väldigt populärt i skandinavien och gör man rörelse serien varje dag har den verkligen effekt på olika sjukdomstillstånd. Det gäller bara att få plats för det i dags schemat...