ATT TA ANSVAR OCH BIDRA TILL BALANS...

"Time is Come Next", fotografi copyright 2011

Ytterst är det ju dock så att ju mer man tar ansvar för sitt liv, desto mer bidrar man till en balanserad värld. Som jag ser det är allting förfärligt ur balans och en av orsakerna är att alla skyller på alla och att så många uppfattar sig som offer i förhållande till andra. Jag känner själv att jag får kämpa väldigt hårt för att inte falla in i offermentalitet eftersom jag inte har så mycket krafter att motstå det med. Samtidigt kan jag också se att det inte hjälper så mycket att motstå olika sinnestillstånd utan att man på något sätt måste genomleva dem och integrera det som är som det är just nu. Man kan bli så innerligt trött av alla de krav som kommer såväl utifrån som inifrån en själv. Man borde vara så perfekt men det klarar ingen av. Det finns så mycket som borde prioriteras! Inte minst meditation och annan vård av kropp och själ - när ska man hinna, när ska man orka... det är för mycket att överväga och besluta om, man blir vansinnig och trampar runt i en häxcirkel. 

"Hoppets starka och fragila natur", copyright 1998

T.ex är det speciellt tungt för de som lider av kroniska sjukdomar att upprätthålla någotslags balans i en värld där allting - socialt, ekonomiskt, fysiskt och psykiskt - är i gungning. Ett enkelt exempel är att sjukpensioner inte står i något som helst förhållande till matpriser, boendekostnader, inflation osv., och många som arbetar med att organisera ekonomin är fullständigt renons på empati och insiktsfullhet. Det är något jag verkligen fick känna av då jag flyttade till en småstad, Hangö i Finland, och tvingades söka social hjälp varje månad för att klara livhanken. Det blev en hemsk ruljans där jag kände mig kontrollerad av tjänstemän som inte ens var utbildade socionomer. Det är en sak att göra det temporärt, socialbidrag är ju skapt för tillfälliga behov. Det är en annan när man är dömd att göra det för resten av livet för att folkpensionen är för låg. Det var verkligen mycket lättare att överleva ännu på 90-talet. Jag kunde göra konst för att jag fick ett visst stöd från staten och samhället i övrigt, och ingen la sig i hur jag valde att leva mitt liv. Skapandet flyter inte så bra nu längre för att det är för mycket psykisk och ekonomisk press på. Vi får inga social bidrag så jag slapp den ruljansen men vi lever ändå under fattigdomsgränsen. Då jag gifte mig blev jag "bestraffad", den "symboliska" summan 68 euro per månad togs bort från min redan minimala pension. En summa som inte gör staten någon som helst skillnad men gör att jag inte har några som helst "fickpengar". Tillsammans försöker vi ta så mycket ansvar för våra liv som vi bara kan... men för mig är det inte lätt att hålla depressionen borta. Jag har inte så förfärligt många tips om hur man ska göra, det är väl bäst bara att hålla sig medveten om de egna motiven. Att ge upp en del militaristisk kontroll kan vara en bra idé, av vad jag kan se är det något de flesta har problem med. Förresten så skapar nog pengar lycka, det märker man nog när man inte har dem. Nu känner jag att den kollektiva galenskapen håller på att nå sin kulmen... man får se hur det går.

Läs mer om mina tankar kring andlighet på min engelskspråkiga blogg, The Current Spiritual Situation and All These Ascension Ideals..."