Vivi-Mari Carpelan och Martin Herbert som Frida Kahlo och Diego Rivera |
Numera hör man nästan alla konstintresserade kvinnor säga att de har Frida Kahlo (6 juli 1907 - 13 juli 1954) som förebild. Det börjar kännas som en kliché att erkänna färg och sälla sig till skarorna av beundrare. Själv upptäckte jag Frida i Paris 1991 ungefär tio år efter det att hon på nytt framförts som en stor konstnärinna. Det fanns en tid då jag på allvar började undra om jag hade någon direkt koppling till henne eftersom det fanns så många likheter mellan oss. Ett utdrag ur min dagbok från den tiden finns på slutet av det här inlägget. Liksom hon har jag stora besvär med min rygg och började tänka i termer av reinkarnation. Efter att jag funderat på saken ett tag kom jag emellertid fram till att kopplingen troligen var en tillfällighet.
Varför är hon så enormt populär? Själv kände jag igen mig i tragedin och estetiken, och det är ju nog ett faktum att vår konstnärliga stil bär likheter. Hon lär ha sagt att hon inte är surrealist eftersom hon målar sin egen verklighet, och det kan jag även gott säga om min egen konst. Hon har som som många andra berömda personer nått en mytisk status. Hon är en slags moderna arketyp i den lidande kvinnan som inte desto mindre bär sig själv och sitt öde med stolthet och karisma, och sedermera blir mera berömd som konstnär än sin i tiden mer berömda man. Jag tror att de flesta moderna kvinnor tycker sig känna igen något av sig själva i den här karaktären, eller önskar att de på något sätt personifierar en lika exotisk gestalt. För exotisk är hon givetvis tack vare sitt intresse för mexikanska dräkter och accessoarer och de stoiska men estetiskt så fängslande självporträtten.
Inte desto mindre fick jag lust att se om jag kunde återskapa hennes stil då det var tal om att delta i den berömda maskerad som går av stapeln varje år i vår stad. Jag råkade ha passande kläder och behövde bara köpa ett par accessoarer. Det var ett par till blommor för håret och en mörk ögonbrynspenna. Jag hade köpt ett par små skor för 1 pund på The Shakespear Companys utförsäljning och målade dem med en blå skofärg som jag egentligen tänkte använda på andra skor. Färgen var den dyraste biten och sprack tyvärr upp ganska snabbt för att skolädret var blankt. Idén att personifiera Frida var givetvis stärkt av det faktum att jag är ganska liten liksom Frida och dessutom gift med en relativt stor man. Dessutom är vi liksom Frida och hennes man Diego Rivera båda konstnärer så vad är inte lika naturligt som att gå som det berömda paret! Det var inte så lätt att hitta på lämpliga kläder för Martin och uppriktigt sagt tycker jag resultat nästan var för stiligt!
Det är lite speciellt att imitera en annan persons stil och själ, på något sätt känns det inte riktigt rätt eftersom det är som att stjäla något av denna persons unikhet. Samtidigt var det något jag helt enkelt måste få prova på. Jag planterade in oss i en av Fridas tavlor och hoppas att hon inte har något emot det!
20 november 2005
Jag har tänkt mycket på vilken förbluffande synkronitet som existerar mellan mitt och Frida Kahlos liv. Jag har flera gånger under veckan lyssnat på musiken till filmen om hennes liv, och undrar om det har något att göra med att jag nu bearbetar så svåra känslor av harm och grämelse. Tänk att mina svaga punkter på det kroppsliga planet är samma kroppsdelar som hon hade mest problem med, d.v.s. ryggraden och fötterna! Varför var det just min ryggrad som rasade, medan jag t.ex inte har luftvägsbesvär eller cancer?
Jag tycker också att det är anmärkningsvärt att flera av mina tidigare verk påminner om hennes – jag har för mig att jag inte hade sett hennes verk innan hon blev populär på nytt och jag stötte på hennes tavlor i Paris 1994. Och även om jag hade sett dem så verkar det osannolikt att jag skulle ha kopierat just hennes tavlor (varför inte lika gärna De Chirico eller Dali, t.ex?). Stilen, som är en blandning av naivism och realism, är väldigt lika (och den faller sig naturlig för mig). Vi har båda känsla för färger, och mina egna sydländska färgexplosioner har slagit mig själv med häpnad. Hon lär ha sagt om sina verk att de inte är surrealistiska, för hon beskriver i dem sin personliga verklighet. Jag känner detsamma om mina egna bilder. Jag upplever att de är realistiska, men på samma sätt som drömmar på ett exakt sätt avbildar vår verklighet. Det är alltså inte fråga om en förvrängd bild av verkligheten à la surrealismen, utan om en upplevelse av verkligheten som följer en helt klar och uttydbar logik. Ändå var jag som yngre dragen till surrealismen, som hon var personligen bekant med. Hon tyckte också om att inreda. Hennes far var fotograf precis som min (hennes far påminner f.ö. om O!). Jag skulle säkerligen klä mig som hon om jag hade ett lika lämpligt utseende - jag skulle trivas i klänningar och spännande håruppsättningar. Jag har alltid varit intresserad av självporträtt, men jag har känt ett motstånd mot att göra egna. I viss mån behövde hon antagligen hävda sin kvinnlighet, eftersom Diegos otrohet säkert utmanade hennes självkänsla som kvinna. Jag kan dock föreställa mig att hon också mitt i all fysisk smärta försökte skapa konturerna för den identitet som inte var bunden vid den brutna ryggen. Hon var fixerad vid sina ögonbryn, de blev hennes varumärke, något som bekräftade hennes identitet och egenart. Långt innan jag kände till henne började jag tidigt färga mina ögonbryn mörka för att jag tyckte att det gav mitt ansikte mera karaktär.. Hon tyckte också om regn – kanske hon också fann det lugnande.
Det är också märkligt att vi båda är kräftor och djupt engagerade i emotionella problem. Hon var troligtvis inte så intresserad av att vara mor, men hon var moderlig gentemot sitt livs kärlek och en empatisk lärare. Det påminner om mig själv. Hon hade många vänner men var ängslig över att inte bli ihågkommen och älskad (som jag). Hon var djupt lojal mot Diego men extremt frustrerad över hans otaliga kvinnohistorier. Hon måste ha erfarit ständig ilska och en känsla av vanmakt som hon utan tvivel måste ha burit med sig in i sitt följande liv. Skulle det kanske också kunna vara fråga om harm och grämelse..? Jag skulle kunna slå mig bet på att vi konvergerar i samma punkt just nu. Jag har själv i hela mitt liv varit vansinnigt rädd för att ”falla dit”, att älska utan att få ett jämbördigt gensvar. Att bli känslomässigt beroende av en annan människa som inte respekterar förhållandets integritet. Det är i alla fall ett kraftfullt karma att alltid bli behandlad som ”tvåa”, som mindre viktig än något annat, vare sig det gäller personlig frihet, andra kvinnor, barn eller droger. Att man dessutom könsmässigt, ekonomiskt och hälsomässigt är i ett underläge gör ju inte saken bättre!! Men på något sätt måste man finna en lösning på problemet. Jag kan se att vi kanske tampades med samma dilemma, och att det är ett dilemma som det kan ta många liv att bearbeta.
När Frida närmade sig slutet av sitt liv sa hon att hon hoppas att hon inte behöver komma tillbaka. Hon måste ha varit ordentligt frustrerad för att säga så. Men så tänker även jag. Det är som fan att man är här igen. Hon var ganska förstörd av alkohol och medeciner och kan ha dött av en överdos. Kanske blev hon vis av skadan. Jag tycker också att det är konstigt att jag läste biografin över hennes liv strax innan filmen kom ut, samt att jag i samma tider inledde ett förhållande med en mexikan! Den första och sista film vi såg på bio var just den film som baserar sig på biografin! Det är också lite speciellt att jag började använda benrangel i mina tavlor, för det är ju typiskt mexikanskt att låta benranglen härja. Som sagt, det är kanske bara fråga om synkronicitet, men det oaktat så tror jag att alla dehär tankarna har satt igång någon ny process i mig.
Lyckligtvis är Martins och mitt förhållande inte fullt av otrohet och stormighet så som Fridas och Diegos, även om de var varandra lojala i slutändan.
MER: Grattis Frida: om två dagar är det Fridas födelsedag, sex dagar efter mig, och hon är en av många berömda kräftor jag känner konstnärlig samhörighet med. Andra är bl.a. Giorgio de Chirico, Gustav Klimt, Marc Chagall, Ingmar Bergman och min unga finländska författar väninna Emma Juslin som skrev den prisbelönta boken Frida och Frida. Bokomslaget är målat av hennes pappa.
Den kända brittiska konstnärinnan Tracey Emin personifierade Frida Kahlo i ett porträtt av Mary McCartney år 2000 och finns nu på The National Portrait Gallery i London.
Martin jobbar på ett förslag till en bild som ska dekorera British Airways flygplan under de olympiska spelen i London - Tracey Emin utser vinnaren. Han har en idé som påminner om andra abstrakta digitala verk som han har gjort.
Läs feministen Germaine Geers artikel om kvinnliga självporträtt och Tracey Emins tankar om likheter mellan Fridas och hennes egen konst.
Hayden Herrera skrev en intressant biografi om Frida som var grunden för en film med Salma Hayek i huvudrollen (läs vad Salma själv ansåg om sing roll). Lustigt nog kom filmen ut strax efter att jag läst boken och just innan jag träffade min halv-mexikanska ex-partner. Det var den första film vi såg tillsammans och den gjorde då ett stort intryck på mig. Jag såg den en gång till senare och tyckte då att Hayeks prestation inte var övertygande och att filmen var slätstruken.
Copyright Mary McCartney |
Martin jobbar på ett förslag till en bild som ska dekorera British Airways flygplan under de olympiska spelen i London - Tracey Emin utser vinnaren. Han har en idé som påminner om andra abstrakta digitala verk som han har gjort.
Läs feministen Germaine Geers artikel om kvinnliga självporträtt och Tracey Emins tankar om likheter mellan Fridas och hennes egen konst.
Hayden Herrera skrev en intressant biografi om Frida som var grunden för en film med Salma Hayek i huvudrollen (läs vad Salma själv ansåg om sing roll). Lustigt nog kom filmen ut strax efter att jag läst boken och just innan jag träffade min halv-mexikanska ex-partner. Det var den första film vi såg tillsammans och den gjorde då ett stort intryck på mig. Jag såg den en gång till senare och tyckte då att Hayeks prestation inte var övertygande och att filmen var slätstruken.
No comments:
Post a Comment