TRAILER
Jag fick en kopia av den amerikanska romantiska komedin "Love Simple" i utbyte mot en recension. Jag lovade även skriva en på svenska.
Huvudpersonen är en ung kvinna som sedan barndomen har lupus, en jobbig autoimmun sjukdom. Seta är av latinamerikanskt ursprung, och lupus är de facto vanligare hos kvinnor av latinskt ursprung än hos andra medlemmar av befolkningen. Man vet inte vad som gör att kroppen börjar attackera sig själv. I svåra fall kan hela kroppen ansättas, i andra fall är problemen lindriga.
Seta, som bor i en enkel enrummare i Brooklyn, träffar en kille, Adam, som bor tillsammans med sin sjuke far i en mycket klaustrofobisk bostad. Adam har inte kommit så långt i livet p.g.a av sina föräldrars sjukdomar och upplever sig själv som luser. Miljöerna är utmärkta och trovärdiga (speciellt Adams hem med den döda mammans docksamling), även om man undrar hur Seta klarar av att livnära sig som serietecknare i New York och hur hon betalar för sina behandlingar. Karaktärerna i filmen är också väldigt naturliga och väl valda. På det stora hela är det en väldigt rar film. Under filmens gång mognar karaktärerna till en insikt om kärlekens betydelse. Mot slutet blir filmen mera intressant då huvudpersonerna äntligen börjar kommunicera med varandra på ett djupare plan.
Filmen strävar att vara realistisk, men problemet blir att det inte finns tillräckligt med intriger och tokiga situationer för att göra den till en riktig komedi (många av replikerna är roliga, men det kunde vara lite mer fart på storyn). Seta och Adam är ovilliga att visa vilka de egentligen är och de problem de har med sina liv, men härvan av lögner kunde ha utnyttjats mycket mer för dramatisk effekt och underhållning. Men faktum består - kärlek är möjlig även då man har en svår kronisk sjukdom!
Filmen är menad att skapa medvetenhet om lupus men jag tyckte inte man fick någon större inblick i vad för slags sjukdom det egentligen handlar om. På det stora hela verkar Seta väldigt energisk och det förekommer inga scener i vilka hon är oförmögen att träffa Adam för att hon mår dåligt. Man får intrycket att det enda som plågar henne är att hon ibland blir röd i ansiktet. Hon tycks inte heller ha några problem med att sex, något jag skulle ha väntat mig av en person som tar så mycket mediciner (man ser henne ofta hälla i sig ur flera burkar). På omslaget läser man att hon har lupus så man vet det från början, men i filmen hålls man i ovisshet, antagligen för att reflektera Adams ovetskap om Setas problem. Jag tycker det greppet haltar en smula.
Frågan är vem filmen egentligen är till för? Jag tycker det verkar som en av dessa produkter som underhåller de som redan är insatta i problematiken, inte de som behöver veta mer om hur det är att leva med en kronisk sjukdom som kräver stora mängder medicinering och annan behandling. Båda har traumer i förhållande till sjukdom och familjeliv, och i mitt tycke kommer de över dem lite väl enkelt. Men det är inget större fel med slutet och som sagt kan man gott se filmen. Jag hoppas att budskapet går hem även hos de som inte är ansatta av liknande hälsoproblem!
Som konstnär tycker jag kanske att omslaget var tråkigt, jag förstår att det reflekterar den eftersträvade realismen och enkelheten, men jag tycker ändå det kunde ha gjorts intressantare för att utöva större dragningskraft på en allmän publik. Att man gör det faktum att Seta måste använda glasögon i stället för kontaktlinser till en rätt så stor grej roade mig för att det är en så amerikansk inställning att man inte får bära glasögon!
Läs mer här!
No comments:
Post a Comment