JAGETS ESSENS - MER OM ATT IDENTIFIERA SIG SJÄLV

Självporträtt efter hjärtesorg 2009. Är detta jag eller en pastich?
Jag tänkte på porträtt av min glamourösa mormor då jag tog detta,
det var inte en medveten efterapning, utan ett försök att komma bort från
mitt typiska (stereotypa) sätt att ställa mig framför kameran och uttrycka något djupare.

JAG SPINNER IDAG VIDARE PÅ FUNDERINGAR KRING SJÄLVBIOGRAFI I TEXT OCH BILD, SAMT MITT SETT ATT SE PÅ SJÄLVET OCH HUR VI IDENTIFIERAR VÅRT JAG. KAN EN BILD ELLER EN TEXT VARA HELT SANNINGSENLIG ELLER ÄR DE ALLTID RELATIVA?

Att utforska jaget är min konstnärliga uppgift. I slutänden handlar det om att konstruera och dekonstruera sig själv, att ta vara på det som känns autentiskt från en subjektiv synvikel, men också se på det jag jag uttrycker utåt med en viss objektivitet och se hur jag kanske kan gå utöver mina typiska gränser. Det kan vara hälsosamt att ifrågasätta sin egen identitet och se var man kanske kan ingripa och mera aktivt styra den egna utvecklingen i mera konstruktiva riktningar. Vad i mitt liv och mitt konstnärliga uttryck fungerarar väl och var haltar det?

Det finns inget beständigt jag. Då jag började skriva dagbok för många år sedan föresatte jag mig att försöka fånga mig själv i det flyende ögonblicket, i bästa fall en gång om dagen. En dag motsvarar den tidsmässiga konstruktion som ingen kan undfly. Det enda vi säkert vet är att dagen börjar och slutar med 24 timmars mellanrum. Inom ramarna för denna tidsperiod försöker vi klämma in allt det med hjälp av vilket vi kan identifiera oss själva. Hur vi sover, hur vi äter, hur vi arbetar, hur vi organiserar vår miljö, hur vi älskar, hur vi hatar, hur vi är glada, hur vi är deprimerade, hur vi distraherar oss själva, osv. Endel människor avskyr sig själva, andra förhärligar sig själva. Att ha en riktigt sund självkänsla är ovanligt. Och om detta inte är tillräckligt med gungfly, måste vi också försöka relatera till andra människor som har felaktiga föreställningar om sig själva, och söka identifiera oss själva på basen av hur vi förhåller oss till dessa människor. Hur får vi någonsin fatt på vem vi egentligen är? Utmaningen att dokumentera den jag "verkligen är" åtminstone för en kort tidsperiod var massiv och det är inte underligt att jag blev trött... Jag visste också att jag skulle tvingas göra kompromisser, bl.a. fylla ut vissa hål i historien med hjälp av vaga minnen, och försöka att ärligt ta med bara det jag en gång för länge sedan inskärpt i medvetandet som en sann historia. Ändå är det meningen att vi ska vara sammankopplade med omgivningen. Annars hade vi inte haft känslor. Känslor är en energi, nästan ett fluidum, som förmedlar information.

Varför kändes detta så viktigt? Jag ville känna att jag inte livt mitt liv förgäves, som ett frö i vinden, utan att göra någon skillnad. Det är krävande att leva - för mig finns det inte någon automatik att hänga på, utan allt kräver både eftertanke och ansträngning. Det är krävande att vara medveten om kroppen stretar emot, eller om livet inte fungerar som ett smort maskineri. Jag vill gärna hjälpa, men vem? Med vad? Jag måste acceptera ovetskap. Vissa saker beror på vem jag tror mig vara, andra på den jag verkligen är. Vid sidan om olika roller finns det ett jag som är relativt beständigt, en personlighet som ligger bakom yttre omständigheter. Men jag kan märka att jag rör mig som en kameleont i förhållande till omvärlden och vad som känns kosntruktivt. Det handlar kanske inte så mycket om vad jag får av andra som den lilla kontakt som uppstår när man träffar på en gemensam nämnare. Som Sartre påpekade blir man till i den andras ögon. När man är för sig själv finns det två alternativ: man kan distrahera sig själv så att man kommer bort från sig själv, eller så kan upplevelsen av jaget intensifieras genom tankar, känslor och beteende mönster. Sista slutligen finns det ingen som kan säga hur mycket av de historier man berättar för sig själv om sig själv i själva verket är fiktiva. Det känns inte sunt att ägna för mycket tid på egen hand, man förlorar något slags perspektiv på den man är i den "reella världen", dvs. den verklighet vi lever i som ett kollektiv och som vi är överens om på det kollektiva medvetande planet.

I slutänden kan man kanske säga med diverse esoteriska tänkesätt att allting är ett slags påhitt, ens eget liv är en skapelse skapad för att belysa olika idéer eller helt enkelt för att upplevleser har ett egenvärde. Överdriven självmedvetenhet (som de flesta dock går igenom under olika perioder av sitt liv) är negativt och ögonblick av lycka och självförglömmelse är positivt. "Sanningen" eller nyckeln till lycka lär inte befinna sig vid den ena eller andra polen utan någonstans på det gyllene snittet, i en syntetiserande paradox som omfattar subjektivitet och objektivitet, negativt och positivt, i en harmonisk balans.

Självporträtt som brud 2010

På frågan "hurudan person vill jag helst vara?" svarar jag "strålande", men väl medveten om att djupa underströmmar kan föra mig till den raka motsatsen och att det kan vara nästan omöjligt att emotstå frestelsen att vara en enfant terrible. "En bättre version av mig själv" är en annan önskan som kan te sig ganska omöjlig i praktiken då man inser hur fåfängligt det är att forcera inre förändring. Förändring har en tendens att gå i enlighet med naturens lagar - den mänskliga viljan kan bara vara en starmotor.

Man kan klä sig i vackra kläder och låtsas om att kroppen är frisk, att man är populär och att livet är framgångsrikt. Det kan vara trösterikt och upplyftande. Att försvinna i mängden är skrämmande för den som har börjat reflektera över den egna identiteten. Men är det jag? Kanske det är jag i den stund jag tänker att det är jag. Ändå, mitt i allt detta, är det uppenbart för mig att unikhet, autenticitet och en allt mer omfattande medvetenhet, vad det sen innebär, är självändamål, och hur vi gör för att nå dit är vår livsväg i den här verkligheten.

"Ceci n'est pas une pipe" (Magritte).
Det är inte jag. Det är inte mina vanliga kläder,
kroppen ser inte ut såhär,
och jag passar inte in i landskapet.
Det är bara ett foto.
Eller är det kanske jag just nu då jag tänker på det?
Livshistorien måste ha någotslags logik för att vi ska orka leva vidare.
Därför måste vi hänga fast oss vid olika trossystem om vem vi var, vem vi är och vem vi kan bli.

"Detta är inte en pipa", Renée Magritte 1928-29 (Bilders färrädiska natur)