KÄNSLOR I KONSTEN - EN TEMA UTSTÄLLNING

I DET HÄR INLÄGGET KOMMER JAG ATT TALA OM EN OMFATTANDE KONSTUTSTÄLLNING PÅ TEMAT "KÄNSLOR" OCH VILKA TANKAR OM KÄNSLOR I KONSTEN SOM DETTA VÄCKER HOS MIG. DET BLIR LITE HISTORIK OCH KRITIK AV DE KONSTVERK SOM VANN DEN TÄVLING SOM VAR UTSTÄLLNINGENS HUVUDNUMMER. TILL SIST EN KOMMENTAR OM BRITTISK MATKULTUR...

Såväl Martin och jag fick våra konstverk antagna till den årliga "MOMA (Museum of Modern Art) Tabernacle" utställning i Machyntlleth, Wales. "Vad är konst?" Ett citat av Leo Tolstoy var basen för temat och för prisutdelningen och han besvarar frågan sålunda: "Konsten är inte ett hantverk, utan förmedlingen av känslor konstnären har erfarit". Det är förstås ett uttalande som är typiskt för sin tid och inte en täckande förklaring på vad konst egentligen är (något som de ansvariga inte tog ställning till dessvidare).

Moma prisutdelning 2011

Hade vi varit uppmärksamma hade vi fått reda på temat för länge sedan och kunnat göra något enkom för utställningen så som många säkert gör. I efterskott, då man sett alla de andra konstverk som antagits, tänker man att något annat konstverk kanske hade gjort sig bättre. Nåja, så är det alltid. Vi fick inget pris men vi kom i alla fall med, av nästan 300 konstverk av lika många konstnärer var det en tredjedel som förkastades av juryn.

Mitt bidrag, kollaget "Vissa saker bör aldrig glömmas bort", copyright 2011
Hav och vatten symboliserar känslor och återkommer ofta i mina verk.
Vulkanen är en ganska uppenbar sinnebild för manlig aggression
och förträngda känslor.
Jag lämnar det till betraktaren men här finns mer än så på ett paradoxalt sätt,
det handlar också om en positiv upplevelse av manlighet och sexualitet.

Mitt kollage är lite inklämt i ett hörn...
många små verk var svåra att se för att de var hängda för lågt eller för högt.
I övrigt tycker jag det är skönt med stora utställningar och massor av konst att välja emellan.
Vi kommer nog att besöka den på nytt eftersom man är oförmögen att ens uppfatta alla verk.

En sträng walesare bakom mig..?

Martin med "I längtans hav",
han har också använt havet som symbol för känslor.
Bakgrunden är digital, figuren målad i olja och tempera.

Känslor är ett knepigt kapitel. Det är givetvis ett av de bredaste teman man kan tänka sig eftersom känslor så ofta är närvarande i det konstnärliga uttrycket. Det blir lätt att folk visar verk som är övertydliga och i avsaknad av nyanser. Det blir väldigt många porträtt med ansiktsuttyck och kroppar i olika ställningar.

Eugene Delacroix, "Friheten leder folket", 1813

Det var i början av 1800-talet som individens känslor började komma till uttryck inom konsten (det var romantikens tidevarv), men det är en trend som kommer och går i olika former. Förr i tiden ägnade man ju veckor och månader (ungefär som Martin gör med sin mischung teknik) på att skapa en tavla. Expressionismen, det spontana uttryckandet av känslor med hjälp av en mycket direkt, kortvarig och stark måleristil, är en konststil som var på modet för ungefär hundra år sedan. Även om det alltid finns de som i dagens läge vill måla expressionistiskt och gör så med bravur oavsett om det är figurativt eller abstrakt, så tenderar det att mest vara fråga om konstterapi. Vad symbolism gäller så är jag väl medveten om att symbolers mening är obekanta för de flesta. Allusioner till hav och vatten går därför oftast obemärkt, även om en påpasslig betraktare kan ha en intuitiv förståelse för dem. Symboler kan dock lätt bli ett självändamål och borde bara finnas som ett stöd eller en struktur för ett komplext innehåll. I min konst ser jag det som att helheten är mer än summan av sina delar.

Även om juryn med god vilja avsett att ta i beaktande de känslor som (anekdotiskt) har varit närvarande i skapandet av ett konstverk trots att själva innehållet kanske inte är känslomässigt, tror jag att dylika känslor sällan är så uppenbara att en jury med gott mod vågar säga att "det där var känslomässigt intressant". Det kräver mer tid, insikt och intuition än många har under en jurysättning (jag har själv agerat jury i mitt förflutna).  Det är också vanligt att känslor och teknik går stick i stäv eftersom teknisk skicklighet ofta fodrar en medveten kontroll som kan omöjliggöra ett känslomässigt innehåll om konstnären inte är mycket skicklig. Många av de lovordade verken var mera estetiskt tilltalande än känslomässigt uttrycksfulla.

Som väntat var det vinnande verket ett expressivt porträtt med en starkt närvarande känsla, där vissa anatomiska problem med handen kompenserades av målningens spontana uttryck (fast jag måste erkänna att handen stör mig). I och för sig en intressant ambivalent, och inte övertydligt känslouttryck, som pekar på en komplex och kanske motstridig inre upplevelse som förefaller att stå utanför tid och rum. Färgsättningen är intresseväckande och tyder på inre konflikt - vi märkte att flertalet konstverk var murriga och vi tror att det har mer med Wales än med konstnärlig expressionism att göra.

Marcelle Hanselaar (foto MOMA)

Andra pris gick till ett annat porträtt i renessans stil som enligt juryn hade ett gåtfullt "Mona Lisa leende". Där tycker jag nog att det börjar låta som klichéer. Jag anser också att idén med att göra ansiktet detaljerat och kläderna slarvigt och dåligt målade är ett ofta sett stilgrepp som jag inte tycker är speciellt effektivt. Bilden känns lite "härledd" som Martin och jag brukar säga.

Serena Jones (foto MOMA)

Som tredje pris hade jag nog valt något annat än något som såg ut som att det var tecknat på 30-talet... Känslan tycks sitta mer i den expressiva kolteckningen än i innehållet. Nej, ingen stor konst i den här skissen, inte.

Jill Cope (foto MOMA)

Det är trevligt att barn uppmuntras till kreativitet inom ramarna för ett seriöst galleri. Jag har ingen som helst erfarenhet av barnkonst men det var ändå ganska uppenbart att vissa barn fått ganska mycket handledning av föräldrar eller andra vuxna. Ett annat problem är att det som ser intressant ut i vuxnas ögon ofta har kommit till av en händelse eftersom barn inte ser världen på samma sätt och i allmänhet skapar mycket mer omedvetet. 

Ayesha Woodwards (foto MOMA)

I det här verket av en 9-årig ser nog den dekorativa förgrunden ut som en slumpmässig företeelse. Martin och jag tyckte om en atmosfärisk bild av en regnig dag i Wales av en 14-åring som kändes äkta och spontan. 

Ytterligare ett pris delas ut och det är besökarnas val. Jag nominerade en installation av en BH med ambivalent text som jag tyckte var ganska stilig och ett mindre uppenbart val. Martin och jag nominerade båda samma tavla för klassen under 18 år av 14-åringen ovanför. 

På det stora hela måste jag säga att den konstnärliga nivån var ganska hög och inte fy skäms för ett provinsiellt galle, återigen ser jag att folk här i trakten i stort sätt är mycket konstnärligt begåvade. Det är väl alla vi fattiga stackare som vill göra konst men inte har råd att bo någon annanstans. (Kanske jag borde påpeka att Martin inte alltid har varit så här fattig, tvärtom. Men att göra det man verkligen trivs med är inte alltid lukrativt, det krävs nog mer än bara god vilja. Däremot kände jag att jag återigen hamnade i en tävlingsposition och det kändes lite obekvämt. Det är lätt att halka in på olika tankegångar om hur mycket bättre man borde vara eller att man borde skapa på ett annat sätt.

Till sist måste jag kommentera det små plock som gallerier ofta bjuder på här i Storbritannien. Det finns alltid vin. Vid lunch-tid är det ofta smörgås och chips. Tyvärr är det alltid samma klassiker: ost med rå lök (urk), ägg och gurka, tonfisk och olika former av kött som vi inte äter. Varför salladen läggs till köttet och inte de vegetariska alternativen är ett olösligt mysterium...