OM SJÄLVBIOGRAFISK VERKSAMHET OCH NÄR DEN KONSTNÄRLIGA PROCESSEN HAKAR UPP SIG

Jag påminner mig själv om att försöka njuta av livet ibland.
Martin tog mig till stranden i Aberystwyth.

I DAGENS INLÄGG FIRAR JAG FÖDELSEDAG, MEN TALAR FRAMFÖR ALLT OM TANKAR SOM ETT PAR FÖDELSEDAGS PRESENTER VÄCKER. DET HANDLAR OM ATT FÖRLÖSA KÄNSLOR OCH OM SJÄLVBIOGRAFI SOM DOKUMENT.

FÖDELSEDAG...
Tyvärr kunde vi inte fira min födelsedag tillsammans med min mamma. Hon har inte råd att komma hit och vi har inte råd att åka och hälsa på. Jag är dessutom van vid att kunna fira utomhus, vädret brukar vara bra och under mina år i Hangö hade jag en paviliong som jag dekorerade färggrannt. Det var nära till havet som inspirerade min konst (en stund vid havet föregick min konstnärliga aktivitet). Senaste år hade vi Sushi take away som vi åt på klipporna. Tja... om vi hade varit hemma under värmeböljan hade jag inte orkat med något kreativt arbete. Nu har jag jobbat ganska mycket på mina bloggar och foton i allmänhet.

Min mamma Lis Carpelan och jag på min födelsedag 2010

Här har vi har ingen trädgård, bara en unken gård som vi inte har haft tid att fixa. Martin gjorde sitt bästa för att göra det till en fin dag ändå. Jag fick rosor och några välkomna presenter. Vi bakade den traditionella jordgubbstårtan och dukade hastigt på morgonen upp i vardagrummet.

Jag har länge önskat mig musiken till Kieslowskis melankoliska film La Double Vie de Veronique, skriven av den begåvade polska kompositören Zbigiew Preisner (polacker kan melankoli). Den gjorde i tiderna ett djupt intryck på mig men jag hade bara en kasett. Då jag lyssnade på den öppnades många inre dörrar och jag grät för första gången i mitt vuxna liv. Jag grät nästan oupphörligt i två månader. Det var början till en inre rengöring. Nu har musiken nått kult status och en CD är väldigt dyr. Martin lyckades dock hitta en till ett någorlunda acceptabelt pris. Jag har inte lyssnat på den ännu, jag är lite rädd för hur det ska kännas!

"Van der Budenmayer Theme"

En annan önskad gåva var en bok om självbiografisk konst som jag absolut måste få tid att läsa så snart som möjligt. "The photo album and the autobiography are both by nature amateur activities, doomed from the outset to be failures and second-rate. For in arranging photos in an album, we are guided by the unconscious desire to show life in all its variety, and the result is the reduction of life to a series of dead fragments"  säger Dubravka Ugresic ganska krasst...

Ur boken:

"Every attempt to have written - or claim to have written - a seamless narrative of a real life is doomed to failure. Conscious or unconscious gaps im memory demand to be bridged, and the result is an unending clash between the person who experienced and acted out the life of the past and the person now narrating and reflecting the present. The control mechanisms of the psyche play an extraordinary powerful part in blocking out unpleasant events and experiences - correcting, suppressing or glossing them over. Autobiographical narration typically displays a good deal of omission and interpretation, situating it somewhere between real events and the embellishments or supplements of memory. Furthermore, autobiographical texts are prefiugred by the various literary modes and models of expression upon which their authors inevitably draw. These models in turn owe their existance to particular conventions and social contexts. Writing autobiography can, in the broadest sense, be viewed as a 'cultural technique of self-depiction and self-assurance'. But even this is subject to change, for ideas of what is actually meant by the self have varied and still do vary considerably. They range from an imaginary coherent and autonomous self to one that is composed of many fragments - an idea of self that relieves the autobiographer of the need to tell their whole life story".

Ett problem med att skriva om sig själv eller att beskriva sina egna konstverk är givetvis att vi kan ha svårt att omfatta vilka vi verkligen är, som helhet. Och det gör givetvis att självbiografisk verksamhet kan vara mycket fragmentarisk och i värsta fall förvrängd för att vi har önskat idealisera vårt själv. Att vara i kontakt med de djupa psykiska lagren på ett medvetet sätt förefaller därför ytterst viktigt, och i mitt tycke ser det ut som att bra konst är gjord med en hel del medvetenhet om den person som uttrycker sig. Att bara handlöst uttrycka sig på ett omedvetet sätt skulle jag kalla för konstterapi, snarare än en konstnärlig akt. M.a.o. krävs såväl kontakt med det omedvetna som en medvetenhet om vad som försiggår för att konstverket skall bli tillräckligt mångfacetterat. Det omedvetna ger material, det medvetna organiserar och tolkar det under processsens gång. Om man har kontakt med en andlig dimension kan det besjäla konstverket med ännu mer meningsfullhet.

Vad är egentligen identitet? Hur definierar vi det själv som är objektet i den konstnärliga processen? Kollektivt förändras vår uppfattning om vad självet är hela tiden. Jag tror på ett Buddistiskt själv som är i ständig omdaning, och identiteten följer efter samtidigt som den hakar upp sig på yttre aspekter på livet, t.ex. arbete, civilstatus och religion. Speciellt sedan jag flyttade till Storbritannien har jag tvingats ifrågasätta min identitet och tillåta att den omdanas. Det har kännats ganska svårt och jag har ofta känt mig lite borttappad. Jag tror att det är viktigt att vi helar vår självbild (terapi kan vara nödvändig) men det kan ännu vara ett stycke till en autentisk självbild som har en mera andlig dimension. Det finns de som säger att det går att stiga ett steg vidare gentemot en självbild som inte mera är egocentrerad och fastklistrad vid olika taggar och benämningar utanför sig själv utan i stället omfattar allt som är. Personligen tror jag på den här typen av utveckling, som i grunden handlar om hur själen omdanas och expanderar.

För mig är det svårt att se tillbaka och försöka minnas vem jag var i det förflutna. Jag föredrar att försöka fånga den jag är här och nu, så gott jag kan. Jag f;rs;ker beskriva och dokumentera min egen verklighet i text och bild, och analyserar den också. En konstkritiker, Michael Schwartz, sa åt mig att det är ovanligt att se konstnärer beskriva sina egna verk på ett övertygande sätt (han menade att mina insikter var ovanliga, men jag har alltid strävat att "veta vad jag gör"). Ofta är närheten till verket förblindande och den medvetna självkännedomen låg. Många av de mer intressanta moderna konstnärerna är inte självbiografiska utan leker med olika yttre roller. Det är en annan typ av konst. I senare inlägg kommer jag att tala mer om mina självbiografiska bilder och hur jag själv tolkar dem.

Boken förefaller intressant för mig eftersom jag har dokumenterat mitt liv sedan jag var 14 år gammal, med tanken att jag skulle komma att publicera en självbiografi och mina foton och konstverk i bokform. Jag har hundratals dagböcker i vilka jag strävat att plöja på djupet av mitt inre och fånga varje tanke och känsla som verkat betydelsefull för den jag varit, är och blir. Allt detta för att hjälpa och stöda de människor i framtiden som kämpar med svårigheter som påminner om mina. Halva boken är skriven, men jag har fastnat och tappat sugen. Jag är less på mig själv och betvivlar värdet av det jag gör, även om jag tror att jag har skrivit sånt som är av värde på ett eller annat sätt. Att vara självutlämnande känns inte lika lätt som förut. Projektet är för stort... Att skriva bloggar har blivit ett enklare alternativ. Men jag kommer nog dit en dag. På ett eller annat sätt.