Jag berättade för en bekant om Martins äventyr på The Royal Academy of Art och hur fascinerad jag var av att upptäcka och förstå Tracey Emin konstnärliga budskap. Hon sa, ja Tracey Emin det verkligen, men hon är så full av sig själv! När jag frågade vad hon menade, hänvisade hon bara till intervjuerna. Det kom som en överraskning, så det tog ett tag för mig att överväga huruvida jag instämde eller ej. Sedan stod det klart för mig att dylik självhävdelse säkert är del av paketet när man är en konstnär. Med andra ord skulle hon inte kunna göra det hon gör om hon inte var rätt så självupptagen, och vice versa. Det är ju det folk förväntar sig av konstnärer så varför klaga? Eftersom det fult att vara själv-centrerad är konstnärer väsentligen fördömda! Det är dock så konsten blir verkligt intensiv.
Sen funderade jag över vad folk anser om mig. Tja, det är min slutsats att jag är ett liknande fall, men naturligtvis vet jag inte vad andra tänker. På sätt och vis är strävan att uttrycka konstnärliga värderingar redan i sig en form av självhävdelse, och endel skulle säga att det är fråga om ego-tripping. Om jag inte var ganska självupptagen och fascinerad av vad som händer inuti, skulle jag inte ha den motivation eller förståelse om mig själv som hjälper mig att skapa det jag skapar. Jag måste dock säga att man blir väldigt trött på sig själv också. Jag tror att det också hör till territoriet.
Ett annat problem är att man måste hävda sig själv för att bli sedd som konstnär. Det går många kreatörer emot. Utan tviel har Tracey Emin har varit så framgångsrik att hon varit rätt så påflugen och företagsam, samt råkat befinna sig på rätt plats på rätt tid. På sätt och vis önskar jag att jag kunde vara mer hävdelsefull. Jag har svårt att marknadsföra mig själv och bär numera på inre konflikter gällande självutlämning. Kanske är det en vanföreställning, en illusion jag fallit för, eftersom konstmarknaden verkar så konkurrenskraftig här i Storbritannien, under detta tidevarv. När allt kommer omkring gjorde jag inte så mycket förr i tiden för att locka köpare. Det verkade som om folk ville ha precis det jag skapat, var och en fann ett verk som representerade dem själva på något sätt. Jag inser emellertid också att situationen har förändrats och min konst inte är för samma typ av människor. Hur saker och ting kommer att utvecklas återstår bara att se.
Under tiden försöker jag att inte oroa mig alltför mycket om vad människor i allmänhet tänker om mig och Martin. Vet inte ... vi är trots allt konstnärer. Det vi har att ge till världen är oss själva. För mig verkar det som att det enda måttet på någons konstnärliga förtjänster är, bortsett från teknisk förmåga och begåvning, deras önskan att göra en skillnad i världen. Vilken typ av ego en person har är mindre relevant i detta sammanhang.
Jag skannade äntligen en serie fotografier som en av mina äldsta vänner Jannika Nylander tog för ett fotoprojekt i konstskolan i Helsingfors år 1987. Jag älskar den lilla bok hon gjorde för mig. Mest av allt älskar jag den surrealism som paradoxalt nog, i allt denna teatralitet och känsla av "utanför det vanliga livet", verkligen känns som jag själv (kläderna var också alla mina). Jag tror att de flesta av oss (kvinnor) vill ha påminnelser om hur vi brukade se ut. Jag tycker det är konstigt att kvinnor har porträtt av sig själva runt huset här i Storbritannien, men jag antar att det handlar om samma sak. Hur som helst, när jag ser den här serien tänke hur underbart det ändå är att kliva ur det vanliga och tråkiga självet och leka lite! När allt kommer omkring bör en sann konstnär kunna använda sig själv på olika sätt, och faktum är att det som kan se ut som självupptagenhet kan vara en förmåga att kliva ur sig själv och använda sig själv som konst material. En gång för länge sedan sade Jannika om mig att jag är så teatralisk. Jag var bara mig själv. The worldäs a stage and men and women merely players...
No comments:
Post a Comment