VÄNLIGEN VÄND ER TILL DEN ENGELSKSPRÅKIGA BLOGGEN...

För närvarande kommer den här bloggen inte att uppdateras, eftersom jag helt enkelt inte har tid att översätta inlägg från ett språk till ett annat och därför känner mig tvungen att prioritera den parallella versionen - den engelskspråkiga - som av allt att döma har fler läsare. Det känns lite trist men tyvärr tycks inte den här bloggen ha speciellt många läsare, så det känns inte så motiverande att hålla igång den. Om någon är intresserad av att jag fortsätter med den, vänligen ta kontakt. Det finns dock över 50 inlägg att läsa här, hoppas någon finner det av intresse.

MARIUS HAMNADE UNDER EN BIL TILL SLUT...

Det vi har varit rädda för hände till slut - Marius hamnade i en bilkrock. Han har inte haft vett att vara rädd för bilar så det är troligen det som har hänt. Han brukar sitta mitt på gatan, helt omedveten om att alla hänsynsfulla människor sitter i en bilkö bakom honom och väntar på att han ska behaga flytta på sig! På tidiga morgontimmarna släpade han sig upp för alla tre trappor, skrikande i högan sky. Det var tydligt att han hade ont och att det var något fel på benet. Han hoppade ändå upp i sängen efter en stund och sov med mig tills veterinären öppnade klockan nio. Han hade lugnat ner sig efter shocken så det verkade inte så allvarligt. Röntgen visade ändå att han hade en fraktura i bäckenet som torde hela av sig själv, och en skada i benet som helst borde opereras. Men vi har inte 400 pund. Så vi får kanske lov att försöka hålla honom stilla och hoppas att benet läker ändå. Så här är det när man hela tiden lever på svält gränsen. Om någon vill donera lite hjälp åt oss finns det en donations knapp på min hemsida www.vivimaricarpelan.com... 

Tack gode gud att han lever!!!!
Men jag är så oändligt trött på att vara fattig...

Postsriptum:

Marius behövde en operation för att få ett normalt ben, men här i Storbritannien finns det många välgörenhetsorganisationer för djur och vi fick till slut en summa pengar som hjälpte väldigt mycket. Då vi bor i ett litet samhälle finns det mejl lista, "freecycle" och djungeltelegraf... så vi fick en hundbur lånad och i den ska Marius vara i två månaders tid... han får inte gå ens en meter. Puh!! Det är jobbigt att lyssna på hans klagomål... Men om man tvekar att låta honom komma ut och sträcka på benene är det bara bäst att limma veterinärräkningen på hans bur! Han tycker i allmänhet om att få sina kramisar några gånger per dag, man får bara lov att vara påpasslig. Hela stan vet om Marius olycka och eftersom alla älskar Marius så är folk intresserade av hur det har gått.

"Herregud, vad har DU gjort för att bli satt i bur??"
Beatrice och Robin är påtagligt oroade av hela affären...

Marius är oftast lugn och lycklig då han får ligga i famnen 2-3 ggr per dag

"JAG SKULLE INTE HOPPA PÅ ETT FLYG SOM REDAN SER UT SOM EN FLYGKRASCH!"

Detta förslag till en design som använder de olympiska ringarna verkar inte riktigt ha fallit Tracey Emin i smaken ....
Det fanns andra, bl.a. verkade hon ha föredragit en enklare och mer färgglad variant.
Citat från idrottare täckte också planet.

Dessa minnesvärda ord yttrades av Turner Award nominerade Tracey Emin när hon såg en av Martins designidéer för Great Britons designprojekt för tolv av British Airways flygplan. Tja ... Hon är känd för sina sardoniska kvickheter! Man får ta det med humor och känna sig hedrad! Jag får nu äntligen säga några ord om tävlingsresultatet, då vinnaren har tillkännagivits officiellt. Tyvärr var det inte Martin, men en industridesigner / konstnär, Pascal Anson, som redan är väl etablerad och vars möbler finns att beskåda på prestigefyllda platser. Jag är säker på att hans design för Great Britons är extraordinärt.

Detta är en detalj av en av Martins abstrakta, digitalt baserade bilder
 från en serie som heter "osannolikt världar".
Hans idéer för British Airways flygplan hänvisade till dessa verk,
men han ämnade lägga till känslan av mänskligt avtryck i form av penseldrag.Den digitala programvaran är endast ett verktyg med vilket du skapar
nya och fantastiska 2D-och 3D-objekt somkan användas i bilder.

Mitt intryck av tävlingen när vi fick reda på den var att British Airways ville uppmuntra människor i alla samhällsskikt och från olika professionella områden att skapa något spännande och innovativt, och att detta skulle vara en möjlighet för dem att få erkännande och ett karriär uppsving. Det fanns ett konst, mat och film avsnitt. Istället för att välja några unga spännande talanger valde de människor som redan är väl etablerade inom sina områden. För mig ser det lite ut som ett säkert kort. 

Martin fick ett paket från British Airways med instruktioner och ett modellflygplan att leka med ... (Ok jag skämtar bara!)

Missförstå mig inte - Martin och jag fick både ut mycket av denna övning, den hjälpte oss båda att begrunda vad vi vill säga med vår konst. Han valdes som en av de tio personer som faktiskt fick en intervju med  juryn (inklusive Tracey Emin), och detta visar mig att han verkligen har en mängd idéer att erbjuda världen! När vi pratade om hans koncept och jag försökte utmana honom med knepiga frågor, kom han fram med underbara idéer om hur de olympiska idealen kan ses som ett universellt tema för människans strävan att övervinna motgångar, att utmana sig själv och tyngdlagen, och att sträva uppåt - och vi kan också se detta i den mänskliga strävan att flyga flygplan! Materian i motsats till det immateriella, eller hur de två egentligen är två sidor av samma sak.... Det är fina tankar och jag vet att han skulle ha varit fantastiskt talför om han hade blivit vald (emedan processen filmas och kommer att visas på flygen). 

Man kunde säga, varför bry sig när man måste vara känd för att bli mera känd? Även om vi är besvikna på resultatet  tycker vi ändå att det var en intressant upplevelse. Vi beklagar att det kostade oss en massa pengar som vi inte har, det hade varit bra att få lite lön att överleva på under nästa år, och kanske lite spännande upplevelser,  men å andra sidan har Martin nu tid att ägna åt sin sanna kallelse.

Martin kommer snart att prata om sina design idéer och koncept på hans egen blogg.

MAT FÖR SVÄLTANDE KONSTNÄRER

Vivi-Maris lins & koriander soppa

Liksom andra kreativa människor, kommer matlagning ganska lätt för mig. Jag har skapat många recept och har bidragit till kokböcker. Detta är en del av vår livsstil. Mina problem med uppmärksamheten gör det svårt för mig att följa recept, men i ärlighetens namn gillar jag väl också den kreativa utmaningen att tillreda något spontant, utan att alltid veta hur framgångsrikt det blir. Medan Martin är en slow food kock (fast han vanligen diskar så tycker jag att jag bör laga middagen), så är jag en snabbmat kock - det betyder att jag tar väldigt lite tid på mig att laga mat och jag har fått höra att hela processen ser ganska vansinnig ut på grund av mina snabba rörelser. 

Jag tänker inte belamra bloggen med recept, men jag tänkte dela denna variation på ett klassiskt brittiskt tema, eftersom det är billigt, gott och nyttigt. Linssoppa är något man köper på burk eller i en plastbehållare i varje snabbköp. Här är en betydligt godare variant!

VIVI-MARIS LINS- OCH KORIANDER SOPPA

250 g kokta röda linser (du kan använda gröna, men man måste experimentera med mängden)

5 små morötter, i medelstora bitar

Liten bit rotselleri, i medelstora bitar

3 potatisar,  i medelstora bitar

1 burk krossade tomater

2 msk tomatpuré

2 msk schweizisk Marigold grönsaksbuljong (pulver)

Salt och vitpeppar efter smak

1 l kokande vatten

> Lägg alla ingredienser i vattnet och låt sjuda i 5 minuter. Tillsätt sedan linserna samt

1 dl vispgrädde

Färska eller frysta koriander, en handfull (frysta är praktiskt eftersom du kan bara pressa påsen till ett pulver och kasta den i) - se till att örterna har stark smak! Koriandern är väldigt viktig in den här soppan.

Koka upp och låt sjuda i 15 - 20 minuter tills grönsakerna är mjuka. Blanda försiktigt med en handmixer eller i en matberedare.

Om du lämnar den över natten är den ännu godare nästa dag!

FÖREMÅLENS HEMLIGA LIV

Detta är en uppföljning av ett fotoprojekt jag gjorde om min studio. Här finns bilder på föremål i vårt hem, deras existens och inbördes förhållanden ... I mitt tycke har objekt en nästan mystisk karaktär, tidvis en slags metafysisk närvaro ungefär som Giorgio de Chirico föreslog redan 1907.

VÅRT BIDRAG TILL POWYS KONST MÅNAD (UTSTÄLLNING OCH ÖPPEN STUDIO)

Detta är den Llandrindod Wells museum
 där en del av utställningen är på utställning

Både Martin och jag fick in konstverk på Engine Open Art utställning för konstnärer i Powys län i staden Llandrindod Wells, tyvärr insåg vi inte att man kunde få in tre stycken för avgiften på £ 12 (vilket var ganska mycket för oss två). Nåja, åtminstone var vi med och hade en trevlig vernissage kväll. Den allmänna standarden var inte så hög som den var vid den nationella utställningen i Machynlleth därifrån vi nyligen plockade upp våra verk. Emellertid var våra arbete riktigt välhängda för en gångs skull, på en bra vägg med bra belysning. Det fanns också en möjlighet att sälja kort under de två månaderna, det är bra! Det finns också en katalog om konstnärerna och deras konstnärsutlåtanden.

Mitt lilla collage i blandteknik,  "Där det finns hopp - finns det liv"
 hänger till vänster om Martins stora oljemålning
"Ge mig Johannes Döparens huvud" i mitten. 

ÖPPEN ATELJE!

Våra (Martin Herberts och Vivi-Mari Carpelans) ateljéer kommer att vara öppna under Powys Konst Månad i oktober 2011, se katalog. Massor av vår konst kommer också att visas på väggarna i huset och äldre konst säljs till kraftigt reducerade priser. Du kommer förmodligen att få se oss arbeta på våra nuvarande projekt (teckning och kollage). Vi bjuder på te och äppelkaka (från ett recept från den finländska skärgården). Adressen är 14 Shortbridge Street i centrum av Llanidloes nära den gamla saluhallen. Vårt hus är öppet ungefär tre förlängda veckoslut på eftermiddagen under oktober månad. 


Läs mer på Martins blogg !

Min studio - se tidigare blogginlägg för mer bilder

Våra väggar är fulla av konstverk 

Vi kommer att arbeta på vårt konstprojekt

ÄR KONSTNÄRER ALLTFÖR SJÄLVUPPTAGNA?

Jag berättade för en bekant om Martins äventyr på The Royal Academy of Art och hur fascinerad jag var av att upptäcka och förstå Tracey Emin konstnärliga budskap. Hon sa, ja Tracey Emin det verkligen, men hon är så full av sig själv! När jag frågade vad hon menade, hänvisade hon bara till intervjuerna. Det kom som en överraskning, så det tog ett tag för mig att överväga huruvida jag instämde eller ej. Sedan stod det klart för mig att dylik självhävdelse säkert är del av paketet när man är en konstnär. Med andra ord skulle hon inte kunna göra det hon gör om hon inte var rätt så självupptagen, och vice versa. Det är ju det folk förväntar sig av konstnärer så varför klaga? Eftersom det fult att vara själv-centrerad är konstnärer väsentligen fördömda! Det är dock så konsten blir verkligt intensiv.

Sen funderade jag över vad folk anser om mig. Tja, det är min slutsats att jag är ett liknande fall, men naturligtvis vet jag inte vad andra tänker. På sätt och vis är strävan att uttrycka konstnärliga värderingar redan i sig en form av självhävdelse, och endel skulle säga att det är fråga om ego-tripping. Om jag inte var ganska självupptagen och fascinerad av vad som händer inuti, skulle jag inte ha den motivation eller förståelse om mig själv som hjälper mig att skapa det jag skapar. Jag måste dock säga att man blir väldigt  trött på sig själv också. Jag tror att det också hör till territoriet. 

Ett annat problem är att man måste hävda sig själv för att bli sedd som konstnär. Det går många kreatörer emot. Utan tviel har Tracey Emin har varit så framgångsrik att hon varit rätt så påflugen och företagsam, samt råkat befinna sig på rätt plats på rätt tid. På sätt och vis önskar jag att jag kunde vara mer hävdelsefull. Jag har svårt att marknadsföra mig själv och bär numera på inre konflikter gällande självutlämning. Kanske är det en vanföreställning, en illusion jag fallit för, eftersom konstmarknaden verkar så konkurrenskraftig här i Storbritannien, under detta tidevarv. När allt kommer omkring gjorde jag inte så mycket förr i tiden för att locka köpare. Det verkade som om folk ville ha precis det jag skapat, var och en fann ett verk som representerade  dem själva på något sätt. Jag inser emellertid också att situationen har förändrats och min konst inte är för samma typ av människor. Hur saker och ting kommer att utvecklas återstår bara att se. 

Under tiden försöker jag att inte oroa mig alltför mycket om vad människor i allmänhet tänker om mig och Martin. Vet inte ... vi är trots allt konstnärer. Det vi har att ge till världen är oss själva. För mig verkar det som att det enda måttet på någons konstnärliga förtjänster är, bortsett från teknisk förmåga och begåvning, deras önskan att göra en skillnad i världen. Vilken typ av ego en person har är mindre relevant i detta sammanhang.

Jag skannade äntligen en serie fotografier som en av mina äldsta vänner Jannika Nylander tog för ett fotoprojekt i konstskolan i Helsingfors år 1987. Jag älskar den lilla bok hon gjorde för mig. Mest av allt älskar jag den surrealism som paradoxalt nog, i allt denna teatralitet och känsla av "utanför det vanliga livet", verkligen känns som jag själv (kläderna var också alla mina). Jag tror att de flesta av oss (kvinnor) vill ha påminnelser om hur vi brukade se ut. Jag tycker det är konstigt att kvinnor har porträtt av sig själva runt huset här i Storbritannien, men jag antar att det handlar om samma sak. Hur som helst, när jag ser den här serien tänke hur underbart det ändå är att kliva ur det vanliga och tråkiga självet och leka lite! När allt kommer omkring bör en sann konstnär kunna använda sig själv på olika sätt, och faktum är att det som kan se ut som självupptagenhet kan vara en förmåga att kliva ur sig själv och använda sig själv som konst material. En gång för länge sedan sade Jannika om mig att jag är så teatralisk. Jag var bara mig själv. The worldäs a stage and men and women merely players...

Foto: Jannika Nylander, copyright 1987

"HEMMA HOS" REPORTAGE 1970 - FOTOFAMILJEN CARPELAN

Det är rätt så kul att det finns ett "hemma hos" reportage från mitt hem på Mechelingatan i Helsingfors - jag tror det var tidningen Astra. Jag var bara fyra år - men det var jag som tog bilderna! Tala om börd.... (Zooma in webb sidan om du vill läsa texten).

Läs om Martins och mitt hem här.

BEATRICE HAR EN ÅSIKT

"Låtsas inte om mig, jag är bara så förtjust i ditt konstverk. Fast det finns ju inget större konstverk än jag själv ..."