ATT TA ANSVAR OCH BIDRA TILL BALANS...

"Time is Come Next", fotografi copyright 2011

Ytterst är det ju dock så att ju mer man tar ansvar för sitt liv, desto mer bidrar man till en balanserad värld. Som jag ser det är allting förfärligt ur balans och en av orsakerna är att alla skyller på alla och att så många uppfattar sig som offer i förhållande till andra. Jag känner själv att jag får kämpa väldigt hårt för att inte falla in i offermentalitet eftersom jag inte har så mycket krafter att motstå det med. Samtidigt kan jag också se att det inte hjälper så mycket att motstå olika sinnestillstånd utan att man på något sätt måste genomleva dem och integrera det som är som det är just nu. Man kan bli så innerligt trött av alla de krav som kommer såväl utifrån som inifrån en själv. Man borde vara så perfekt men det klarar ingen av. Det finns så mycket som borde prioriteras! Inte minst meditation och annan vård av kropp och själ - när ska man hinna, när ska man orka... det är för mycket att överväga och besluta om, man blir vansinnig och trampar runt i en häxcirkel. 

"Hoppets starka och fragila natur", copyright 1998

T.ex är det speciellt tungt för de som lider av kroniska sjukdomar att upprätthålla någotslags balans i en värld där allting - socialt, ekonomiskt, fysiskt och psykiskt - är i gungning. Ett enkelt exempel är att sjukpensioner inte står i något som helst förhållande till matpriser, boendekostnader, inflation osv., och många som arbetar med att organisera ekonomin är fullständigt renons på empati och insiktsfullhet. Det är något jag verkligen fick känna av då jag flyttade till en småstad, Hangö i Finland, och tvingades söka social hjälp varje månad för att klara livhanken. Det blev en hemsk ruljans där jag kände mig kontrollerad av tjänstemän som inte ens var utbildade socionomer. Det är en sak att göra det temporärt, socialbidrag är ju skapt för tillfälliga behov. Det är en annan när man är dömd att göra det för resten av livet för att folkpensionen är för låg. Det var verkligen mycket lättare att överleva ännu på 90-talet. Jag kunde göra konst för att jag fick ett visst stöd från staten och samhället i övrigt, och ingen la sig i hur jag valde att leva mitt liv. Skapandet flyter inte så bra nu längre för att det är för mycket psykisk och ekonomisk press på. Vi får inga social bidrag så jag slapp den ruljansen men vi lever ändå under fattigdomsgränsen. Då jag gifte mig blev jag "bestraffad", den "symboliska" summan 68 euro per månad togs bort från min redan minimala pension. En summa som inte gör staten någon som helst skillnad men gör att jag inte har några som helst "fickpengar". Tillsammans försöker vi ta så mycket ansvar för våra liv som vi bara kan... men för mig är det inte lätt att hålla depressionen borta. Jag har inte så förfärligt många tips om hur man ska göra, det är väl bäst bara att hålla sig medveten om de egna motiven. Att ge upp en del militaristisk kontroll kan vara en bra idé, av vad jag kan se är det något de flesta har problem med. Förresten så skapar nog pengar lycka, det märker man nog när man inte har dem. Nu känner jag att den kollektiva galenskapen håller på att nå sin kulmen... man får se hur det går.

Läs mer om mina tankar kring andlighet på min engelskspråkiga blogg, The Current Spiritual Situation and All These Ascension Ideals..."

MORGONSTUND HAR GULD I MUND?

Morgonen sätter ofta tonen för hur dagen blir. Morgnar kan ha ha väldigt ljuvlig energi, tyvärr missar jag den i allmänhet för att jag måste sova så länge. I själva verket är morgnarna i allmänhet risiga när man har fibromyalgiska symptom. Det kan vara svårt att kommu upp ur sängen efter att ha legat där länge, och man känner sig stel, trög och gnällig åtminstone ett par timmar framåt. Speciellt när man lider av sömnlöshet. Det gäller att ta det lugnt och inte bli stressad av de göromål som tornar upp sig framför en medan klockvisaren obönhörligen rör sig framåt.


 "Morgon kollage" - ljusrött, rött, turkos och guld är en läcker kombination som känns livsbejakande och uppiggande. Det var det jag kände då jag drogs till muggen med samma färgsättning!

"Oskuldsfullheten återbesökt", copyright 2008

"Ode till kreativiten", copyright 2008

För många år sedan började jag dricka grönt jasmin té om morgnarna. Jag drack det starkt och i massor.  Det måste vara i lösvikt så jag brukar köpa det i asiatiska affärer. Det blir också mycket billigare om man får tag på stora påsar. Jag köpte dock ett väldigt billigt té under den sista raiden till Win Yip som smakar ganska jäkligt, nu måste jag dricka upp 2 kg... Hur som helst så känns det uppiggande (buddistiska munkar säger att grönt té lugnar och piggar upp på samma gång) och har blivit en ritual som åtminstone var en liten grej att se fram emot på morgonen. Det gäller att ha något positivt att se fram emot... det inte alla gånger så lätt när man har många sysslor att ta itu med. Då jag levde ensam lärde jag mig att inte stressa så mycket över dem, men nu då jag är i ett förhållande känner jag ett större ansvar att göra något med mitt liv och bidra till hushållet. Huset är lite väl stort och i sitt orenoverade tillstånd är det inte lättskött. 

Jag har inte ord för hur hemskt det här är
Melanin som efterapar trädådror och daskiga blom mönster från det hemska 80-talet.
Vi har dessutom väggpaneler av tall, jag kallar det för "the sauna effect"
Ingen förstår det i ett land där man sällan målar trä!
Att vi kommer att måla våra trägolv är sällan sätt i det här landet.

Jag brukade inta mitt té i köket, som ligger på bottenvåningen. Det är iskallt största delen av året. Det är i ett eländigt skick och jag såg ut över en liten fyrkantig gård. Det var efter tre veckor på en trötthets- och smärtklinik som jag insåg att gården var som en sinnebild för en riktigt skröplig kropp. Vi har nu hunnit städa upp lite och jag har planterat om de stackars små träd som kämpade för sitt liv, men det finns ännu mycket att göra för att få det ljusare. 

Trellisen ska ner och väggarna ska bli vita. Men det är ändå ganska mörkt.
Klematisen är död, den måste skäras bort från taket.

Då jag bodde på kliniken i ett eget rum brukade jag se till att jag hade minst 20 minuter tyst tid på morgonen då jag drack mitt té och tittade ut över den härliga gräsmattan. Det var kanske den mest helande delen av min vistelse! Vår fysioterapeut Gethin brukade säga under morgon tänjningarna, "What stories did you tell yourself when you woke up?"

Min utsikt på kliniken var "to die for". Accessoarerna är mina egna.
Jag tog med allt jag tyckte jag behövde för att göra det trivsamt.

Det var sinnebilden för det fräscha och vackra livet på landet... Tyvärr kan det ta ett tag innan jag får en liknande gräsmatta... men jag beslöt att flytta upp té drickandet till andra våningen, till den gamla soffan med utsikt över gamla byggnader och en metodistkyrka.

Jag har ofta sett en porslinsserie i butikerna som jag tyckte var ovanligt färgglad, och fann nyligen en mugg i samma serie. Det var klart att jag behövde en glad mugg för gladare morgnar. Det står "a happy mug for happy people" på bottnet. Nåja, man kan i alla fall försöka uppmuntra sig själv genom att omge sig med positiva ting... Om vi har blommor hemma brukar jag ställa dem på det lilla sybord vi köpte för en billig penning i höstas. Martin kommer också och dricker en kopp té. Våra kattor brukar komma och hålla oss sällskap. Kattorna gillar ritualer så morgonkramisar hör till saken.

Ibland är de mer energiska och fulla av leklust...

Vilket band som helst är bra - det här är mattes badrocks bälte

En favoritleksak från "Willow"

Marius är bra på att vara katt-atonisk...

Boys will be boys...

Jag har ett stort och fysiskt ganska påfrestande arbete framför mig (ett av många): jag måste gå igenom tusentals kattbilder för att få fram guldkornen. Jag vet dock att bara jag kommer in i en rutin så går det undan... Med tiden kommer jag att publicera mer här på bloggen. 

MODLÖSHET, SAMT SJUKDOM I BILD

Det är inte lätt att hålla modet uppe. Jag har känt mig väldigt modfälld på sistone då jag upplever att min konst inte alls blir uppmärksammad. Jag är van vid lite mer än jag får nu...  Men det är inte allt - vi är på allvar oroliga över hur vi ska orka hålla vår konst i liv. Vi måste på något sätt leva på vår konst, men det är lågkonjunktur med en riktigt dålig konstmarknad. Dessutom finns det ett överflöd av konstnärer... jag tror folk inte orkar engagera sig och lättare faller för det som är ögonfägnad. På 90-talet kändes det tacksamt att vara konstnär, människor var entusiastiska över mina verk och köpte nästan allt jag skapade. Kanske var det för att jag var relativt ung - det finns en tendens bland folk att stöda unga konstnärer och vi känner definitivt av det faktum att vi är medelålders här i Storbritannien. Andlighet låg kanske också i högre kurs på den tiden, det fanns en iver som jag inte längre förnimmer vare sig i mig själv eller andra. Det kanske beror på att det kollektiva utvecklas mot mognare former av andlighet. Samtidigt finns det massvis med folk som dras till ofta rätt så ytliga uttryck för nyandlighet så som bilder av kristaller, mytiska djur, änglar och älvor. Enligt mitt sätt att se är det ytterligare ett sätt att distrahera sig och undvika de mörka djupen. Symboler kan användas på olika sätt, platt och bokstavligt eller dimensionellt med komplexa konnotationer. Det är skillnaden mellan glansbildsaktiga new age symboler och symbolisk konst som ifrågasätter attityder om verkligheten. Frågan är, vad man behöver bilder till? Något gulligt att titta på eller något som man kan identifiera sig med på ett djupare plan? Jag menar inte att det är fel att ha bilder på väggarna som försätter oss i en positiv sinnesstämning, men är det allt som konsten har att erbjuda?

Jag har alltid trängt undan det faktum att jag har en sjukdom. Jag ville inte bli definierad av andra som den som har något fel, eller ge intrycket av att jag sökte sympati. Jag börjar emellanåt tycka att folk kanske borde undervisas i den typ av sjukdomar som drabbar så många kvinnor, och ett sätt som kanske inte är för påfluget är att visa det i bilder. Jag har själv en missbildad ryggrad sedan barndomen och har därför fibromyalgiska symptom. På det stora hela är fibromyalgi en stress sjukdom och kanske det är därför den verkar ha blivit allt vanligare. Smärta och trötthet är så allmänna nuförtiden att det börjar bli mera norm att vara sjuk än att vara frisk. Därför borde man kanske tala om det på ett mera allmännare plan. Det känns pinsamt att säga att jag vill beskriva hur det verkligen är... kanske för att man så lätt blir stigmatiserad och undanskuffad som någon som lever på skattemedel utan att bidra till samhället. Jag försöker bidra med min konst och mina dagböcker och bloggar. Jag är emellertid också rädd att bli stämplad som negativ. Jag skrev nyligen en artikel om lidandet och konsten. Den finns bl.a. att läsa här på min engelskspråkiga blogg A Spiritual Journey on Planet Earth.

"Hotet", copyright 1991.
 Jag hade i tiderna svåra magsmärtor och jobbade med att öppna mitt känsloliv

Jag har tidigare berört problemen i min konst, t.ex. i "Me Myself and I" (copyright 2008) - ryggproblemet är indikerat med svarta kors. "Insomnia" från i år är hoppeligen klar och tydlig i sitt budskap. Jag vill emellertid föra fram saken på ett tydligare sätt. Jag tror jag ska lämna datorn för ett tag och försöka komma igång med en bild som jag har tänkt på ett tag. När jag har ett par nya verk planerar jag att få till stånd en liten bok om det privata lidandet så som det är uttryckt i endel av mina kollage.

Texten ur en bilderbok från då jag var sådär 4 år gammal: "Här kan du rita och måla Pippis kappsäck som är full med gullpengar. Och kanske tjuvarna som vill komma och ta dem. Eller också någonting annat som du tycker är spännande". Jag ritade en ledsen Pippi...

”Me, Myself and I” från 2008, som är ett handgjort kollage, är ett nyare exempel på en uppdelning av verkligheten i två delar. Den lägre verkligheten är fysisk, mänsklig och präglad av bindningar och lidande, men det andliga jaget är lika mycket värt som det världsliga jaget. Den högre verkligheten är ljus och problemfri. Sinnenas värld är dock upplyft till en högre nivå, och många av konflikterna i den lägre verkligheten har accepterats och integrerats i psyket. De siamesiska tvillingarna representerar den obönhörliga dualism som vi i vårt normala liv inte kan undkomma, i det här fallet det omedvetna och det medvetna eller lite förenklat sagt ljuset och skuggan. 

"Sömnlöshet" copyright 2011

Läs mer om mina synpunkter på hälsa på min engelskspråkiga hälsoblogg The Alchemy of Health.