Detta förslag till en design som använder de olympiska ringarna verkar inte riktigt ha fallit Tracey Emin i smaken ....
Det fanns andra, bl.a. verkade hon ha föredragit en enklare och mer färgglad variant.
Citat från idrottare täckte också planet.
Dessa minnesvärda ord yttrades av Turner Award nominerade Tracey Emin när hon såg en av Martins designidéer för Great Britons designprojekt för tolv av British Airways flygplan. Tja ... Hon är känd för sina sardoniska kvickheter! Man får ta det med humor och känna sig hedrad! Jag får nu äntligen säga några ord om tävlingsresultatet, då vinnaren har tillkännagivits officiellt. Tyvärr var det inte Martin, men en industridesigner / konstnär, Pascal Anson, som redan är väl etablerad och vars möbler finns att beskåda på prestigefyllda platser. Jag är säker på att hans design för Great Britons är extraordinärt.
Detta är en detalj av en av Martins abstrakta, digitalt baserade bilder
från en serie som heter "osannolikt världar".
Hans idéer för British Airways flygplan hänvisade till dessa verk,
men han ämnade lägga till känslan av mänskligt avtryck i form av penseldrag.Den digitala programvaran är endast ett verktyg med vilket du skapar
nya och fantastiska 2D-och 3D-objekt somkan användas i bilder.
Mitt intryck av tävlingen när vi fick reda på den var att British Airways ville uppmuntra människor i alla samhällsskikt och från olika professionella områden att skapa något spännande och innovativt, och att detta skulle vara en möjlighet för dem att få erkännande och ett karriär uppsving. Det fanns ett konst, mat och film avsnitt. Istället för att välja några unga spännande talanger valde de människor som redan är väl etablerade inom sina områden. För mig ser det lite ut som ett säkert kort.
Martin fick ett paket från British Airways med instruktioner och ett modellflygplan att leka med ... (Ok jag skämtar bara!)
Missförstå mig inte - Martin och jag fick både ut mycket av denna övning, den hjälpte oss båda att begrunda vad vi vill säga med vår konst. Han valdes som en av de tio personer som faktiskt fick en intervju med juryn (inklusive Tracey Emin), och detta visar mig att han verkligen har en mängd idéer att erbjuda världen! När vi pratade om hans koncept och jag försökte utmana honom med knepiga frågor, kom han fram med underbara idéer om hur de olympiska idealen kan ses som ett universellt tema för människans strävan att övervinna motgångar, att utmana sig själv och tyngdlagen, och att sträva uppåt - och vi kan också se detta i den mänskliga strävan att flyga flygplan! Materian i motsats till det immateriella, eller hur de två egentligen är två sidor av samma sak.... Det är fina tankar och jag vet att han skulle ha varit fantastiskt talför om han hade blivit vald (emedan processen filmas och kommer att visas på flygen).
Man kunde säga, varför bry sig när man måste vara känd för att bli mera känd? Även om vi är besvikna på resultatet tycker vi ändå att det var en intressant upplevelse. Vi beklagar att det kostade oss en massa pengar som vi inte har, det hade varit bra att få lite lön att överleva på under nästa år, och kanske lite spännande upplevelser, men å andra sidan har Martin nu tid att ägna åt sin sanna kallelse.
Martin kommer snart att prata om sina design idéer och koncept på hans egen blogg.
Folk frågar ofta vilka konstnärer som har påverkat din konst. Jag brukade alltid säga ingen. Jag kände att min konst kom från mig själv 100%. Förr i tiden fanns det ändå inte så många böcker och utställningar att få intryck ifrån ändå. Men det finns naturligtvis konstnärer som jag en speciell känsla av släktskap med, historiska personer som bland annat Giorgio De Chrico, Frida Kahlo, och Gustav Klimt. Jag har alltid tyckt att det var intressant att de alla råkar vara kräftor. Även om jag inte är alltför bekant med horoskop, så gjorde detta mig ändå väldigt nyfiken på kräftans karaktär. Inte minst som jag också råkar vara kräfta, och alltid har idkat självanalyser. Jag upptäckte att författarna jag gillade när fortfarande läste skönlitteratur (Hermann Hesse i synnerhet) var också var kräftor, och att folk jag kom speciellt väl överens med var kräftor de med ... Det föreföll mig som om det var något alla dessa människor förstod som ingen annan verkade kunna uttrycka. Något mycket djup om livets mysterium och våra känslor inom ramen för livet i sin helhet. Något mycket sinnligt, varmt, tröstande och väldigt tilldragande. De är moderliga och visar omsorg även när de inte har egna barn. Att veta att jag är en av dem är en mysig upplevelse. Och jag bör nog tillägga att frågor som andra stjärntecken fokuserar på oftast inte väcker samma respons i mig.
Giorgio De Chrico (bildtext senare)
Giorgio De Chrico (bildtext senare)
Gustav Klimt (bildtext senare)
Gustav Klimt (bildtext senare)
Jag tänkte på mitt nya intresse Tracey Emin konst och varför det gjorde intryck på mig. Det slog mig plötsligt, att endast en kräfta kunde göra den typen av konst. Jag var tvungen att gå och ta reda på - ja, mycket riktigt, hon är också en! Är detta märkliga eller vad? I hennes konst, det finns en subjektivitet, värme och ett samband mellan olika delar av livet och av att leva som känns meningsfullt för mig på ett djupare plan. Mina utforskningar återställde min tro på samtida, okonventionella konst. Det är sant att även om jag har varit intresserad av samtida konst och verkligen njutit av dokumentärer om konstnärer, har jag inte grävt särskilt djupt sedan slutet av 1980-talet.
En del av min upphetsning berodde nog på att jag såg mönster som kändes vettiga för mig. Det påminner mig om tider i mitt liv då jag har gjort en djupdykning i ett visst ämne som "bara kändes vettigt". Virginia Woolfs sätt att skriva i form av ström av medvetande (jämför detta med Tracye Emins ordströmmar) när jag gick i gymnasiet, eller det äggets symbolik i ursprungliga myter som förklarar enhet kontra dualism när jag gick i konstskola i Frankrike (och helt förstörde mina chanser på grund av en plötslig fascination för akademisk forskning). På en mer esoterisk nivå, fanns det upptäcktsfärder i karmats orsak och verkan och reinkarnationens logik, upptäcktsfärder i den mänskliga energisystemet och hur detta förhåller sig till resten av verkligheten, Ken Wilber noggrannt synliggjorda teorier om medvetandets utveckling, och min avhandling vid uni om kreativitet och de inre mönster som är bundna till vår kreativitet. Vad alla dessa saker har gemensamt är utforskandet av djupt rotade mönster som definierar verkligheten. Detta berör mig på ett sätt som inget annat gör!
De senaste tio åren har varit en tid av känslomässigt kaos, av att uppleva alla former av känslor och lära sig att förstå och hantera dem. Jag har varit utbränd många gånger, och min koncentrationsförmåga har blivit sämre. För ett par år sedan började jag vill läsa facklitteratur igen men det är långsamt och mödosamt. Men jag känner mig tvingad att ge näring åt min hjärna så att jag kan generera nya och stimulerande tankar ... Jag vill inte ge efter för min sjukdom.
Vivi-Mari Carpelan: "My Secret Garden", copyright 1997
Som vanligt, efter en tid av modlöshet och till och med depression, har något fallit på plats i mitt undermedvetna och jag känner att något lockar mig i en viss riktning. Jag började äntligen på ett konstverk som jag har funderat på i månader. Vi skulle verkligen behöva lite pengar och jag skulle gärna sälja någon konst. Men jag kan inte förmå mig att tänka i kommersiella termer. Jag måste följa mitt hjärta. Och trots vissa farhågor, jag kan inte sluta tänka att jag behöver ta fasta på frågan om kronisk sjukdom med större pondus. Jag har övervägt hur jagska gå till väga på ett elegant sätt. Kanske Tracey Emin och hennes själv-avslöjande har hjälpt mig att känna mig mer bestämd angående det jag kanske bör göra. Endast tiden kan utvisa vad dentexakta inflytandet har varit. Konstigt nog kan jag den här gången ärligt säga att jag känner mig påverkad av en annan konstnär, men exakt på vilket sätt är inte klart för mig ännu. Att det är en nu levande konstnär är av betydelse i det här sammanhanget.
Detta är utgångspunkten för mitt nya arbete. Pappret är större än vanligt, det är A1. Under de senaste tio åren har jag enbart gjort små arbeten av många anledningar: 1) Jag kan scanna dem och få en bra utskrift utan större problem. 2) Jag hade bara råd att köpa små ramar från Ikea 3) jag inte hade någon att hjälpa mig så när jag behövde ta bilder till en utställning måste det vara hanterbart. Det fanns emellertid en nackdel, vilket är att jag inte kan teckna så mycket själv. Mina fin motoriska färdigheter har degenererat under årens lopp. Jag har nu beslutat att satsa på större bilder eftersom Martin kan hjälpa mig med de praktiska problemen. Jag vill att de ska ha mer inverkan på publiken. Jag hoppas också att jag kan inkorporera mer teckning i bilderna.
Vivi-Mari Carpelan: "Claude" 1993
Jag kommer att försöka använda de utskrifter på mig själv som syns på på bordet. Det kommer också att finnas en stor mängd upphovsrätt fria män i bilden, så jag måste göra en hel del skanning. Det är inte lätt att göra eftersom min gamla skanner inte är kompatibel med min nya dator, så jag måste göra det genom Martins Tablet PC som han behöver för att rita med. Han håller på med sitt spännande illustrations projekt för en bok.
Martin Herbert - Studie för ett bokprojekt,
copyright 2011
Tracy Emin: "Hur det känns", 1996
Ur en intervju där hon beskriver den svåra och misslyckade aborten.
Om du är studerande som letar efter material för en essä, vänligen märk att denna artikel har copyright så du kan inte använda den utan sakliga referenser!
Tracey Emin (f. 1963 i Margate) är en av världens mest kända kvinnliga konstnärer. Hon har dessutom lyckats skapa sig en förmögenhet på att göra självutlämnande konst. Jag kommer i det följande att beskriva mina intryck av utställningen men också tala om varför den känns angelägen för mig som kvinna och konstnär. Vi har flera gånger sett henne på internet TV under de senaste månaderna, troligen för att Hayward Gallery i London visar en retrospektiv utställning just nu. Vi hade båda en konstig känsla av att vi skulle ha något med henne att göra inom en kort framtid. Det var innan vi kände till tävlingen som vi båda kände att Martin skulle satsa på. Nu väntar vi med spänning på resultaten!
Dagen efter intervjun tillbringade vi på den väl sammanställda utställningen "Love is What You Want" som omfattar över 20 år av Tracey Emins konstnärliga produktion. Titeln pekar givetvis på det vi som människor vill mest av allt, det enda som betyder något. Det var ett enastående tillfälle att se varför hon blivit känd och vad hon egentligen går ut på. Verken har en tendens att fungera bättre som delar i en helhet än på egen hand. De verk som t.ex. var utställda på The Royal Academys sommarutställning kändes inte speciellt engagerande då de var lösryckta från ett större sammanhang. Traceys liv är hennes konst och antagligen också vice versa. Hon har varit totalt självutlämnande på ett sätt som gjort henne till en modern ikon - jag skulle påstå att den här typen av konfessionell konst ligger i tiden. Dessvärre, men också tidstypiskt, är det många som känner till hennes egenartade utseende och media profil som superkändis utan att veta så mycket om hennes konst.
Lyssna på den här intervjun med Tracey Emin Det intressanta med henne är att hon erbjuder så många intima och personliga detaljer ur det egna livet, och det gör att du upplever att du känner henne personligen. Men det är en illusion, för ju mer du ser desto mer ser du också hålen, all den information som saknas. Det väcker intressanta frågor om balansen mellan det personliga och det offentliga livet, och hur autentisk det är möjligt att vara då man strävar att vara självutlämnande. Vissa saker måste hållas gömda. Det här är orsaken till att jag använder hennes förnamn, även om det inte är regel då man skriver en artikel.
Tracey utgår i sin konst från diverse traumatiska händelser under sitt liv. Det gäller framför allt en våldtäkt då hon var 13 och en svår abort senare i livet. Hon har levat ett rätt så härjat liv präglat av såväl råhet som sårbarhet, och det är det som präglar hennes konst. Hon har berättat att hon vaknade upp en dag 1998 och begrundade det fysiska kaos som omgärdade henne efter veckor av alkoholiserat leverne. Hon har sagt att hon en dag insåg att hon behövde ta sig i kragen men också att hennes säng och allt som låg omkring henne (inklusive kondomer och blodiga tamponger) var mer konst än något hon någonsin skapat för hand, och "My Bed" blev också det konstverk som var genombrytande. Den hjälpte till att förändra vår syn på vad konst kan vara. Ett annat tidigare verk som också var avgörande var tältet med namnen på alla dem hon legat med (det har emellertid brunnit upp).
"My Bed" 1998
Aborten är något hon länge processade i sin konst i form av handskriven dagbokstext, memorabilia och intervjuer. Genom att dela med sig av de mest intima detaljer ur sitt eget liv har hon danat en konstform som både är ganska femininistisk, självframhävande och fräck men också självbetvivlande, sårbar och uppriktig, och ofta en jakt på en kvinnlig identitet. Med feministisk menar jag mest en strävan att hävda kvinnors rätt att vara som de är och stå för a-patriarkaliska värderingar, och dessutom rätten att ha en vagina!
Man kan förstås inte vara säker på exakt hur ärlig hon egentligen är. T.ex. känns stavfelen kanske inte alltid helt äkta utan som en medveten strävan att återge tidigare mera spontana problem med rättstavning. Å andra sidan ger de upphov till nya associationer (masturbate blir masterbate, synd att det inte var masterbait! Det hade blivit herre+lockbete) och utan dem skulle verken inte te sig så råa och på något sätt grundläggande. Av allt att döma är det så hon ursprungligen skrivit ner sitt budskap, och charmen ligger kanske trots allt i att inte korrigera det egna uttrycket även när texten appliceras på en filt.
Tracey Emin: "I know I know I know" (neon)
- en mera sofistikerad version av hennes
textbaserade konst där den mittersta meningen är överstruken som meningar i en dagbok eller i ett brev.
Neon ljusen för tankarna till en form av självutlämning som är typisk för vår tid och alla reality shower:
Ofta är folks innersta känslor upphängda och banaliserade,
och ligger som grund för sensationalism, persondyrkan, självhävdelse, individcentrerad PR och
kommersialism,
men hur äkta och ärlig är hela scharaden egentligen? Å andra sidan beror det mycket på var orden ursprungligen kommer ifrån.
När man ser ett genomsnitt av den processande konst hon skapat ända upp i medelåldern betvivlar man inte att hon strävat att vara autentisk. Hon är just så sollipsistisk och navelfixerad, och någongång (men mycket sällan) snuddden till självömkande, som folk i allmänhet är. Det är inte något man kan uttrycka konstnärligt utan ett stort mått av direkthet och självutlämning. Hon är tuff men inte hårdkokt - hon är intelligent nog för att uttrycka den hon är med en viss ironi och distans men tillräckligt sårbar för att inte kännas beräknande. Man får en känsla av att hon är tillräckligt stark för att inte gå under men eventuellt en aning för svag för att sluta upp med att älta och processa traumer ur det förgågna. Ältande och processande är dock en så otroligt kvinnlig tendens! Jag är glad att hon befrämjar kvinnors rätt till något som män ofta hånar. Fast jag nog får intrycket av att det skedet nu då hon närmar sig 50 är förbi, och många av de nyare konstverken känns något tomma i jämförelse med de blödande sår hon ropar ut i den tidigare konsten.
Tracey Emin: "Det tar alltid ont" 2005 Det finns något väldigt rent och nästan jungfruligt över detta verk. Det beror antagligen närmast på att färgskalan är vit eller beige, som ger upphov till en ganska märklig kontrastverkan med broderiernas explicit sexuella budskap. Det är som att säga, det är okay, sexuell våldsamhet är en del av livet, och man förnimmer att Tracey inte har blivit en bitter manshatare.
Tracey Emins konst gör ett stort intryck på mig därför att det finns likheter mellan henne och mig i det tvångsmässiga dokumenterandet av känslor och upplevelser i dagboksform och i viljan att vara självutlämnande för att ge upphov till en ärlig och mångfacetterad kommunikation med andra människor. Hennes lapptäcken (märk väl att hon på ett paradoxalt sätt sysslar med ett klassiskt feminint hantverk, kanske som en del av en strävan att förstärka sin kvinnliga identitet, vilket bidrar till en spänning mellan motsatta drifter i hennes liv) är ett slags kollage. Eller vänta... är hon snarare opretentiös än i avsaknad av sofistikering?Det som skiljer sig är att hon är så rå och mindre tillrättalag i sitt uttryck. Hon är betydligt tuffare än jag någonsin skulle kunna vara. Trots att vi båda gärna talar om traumer föreligger det en stor skillnad i vårt sätt att tala om dem. Jag kan inte förbigå en längtan efter ordning, harmoni och en sofistikerad livsstil, och är ganska programmerad att följa många sociala trender. Jag kommer från ett land med betydligt mindre konflikter angående klass skillnader och har ingen orsak att förneka det i min bakrgund som kulturellt sett var helt okej. Uppror och konflikt ligger till grund för en hel del brittisk konst av idag. Tracey förefaller emellertid att utnyttja en enkel härkomst och ett kaotiskt leverne för att kommunicera en modern och urban kvinnas konfliktfyllda livsupplevelse. (Där finns en feminitet som är tilltalande). Trots olika bakgrund tror jag vi har mer eller mindre samma agenda, vilket är att ta det som var bra och användbart och förkasta resten.
Tracey Emin: "Galna Tracey från Margate - alla har varit där", 1997
Medvetandets ström, som en dagbok Tracey Emin är har en förmåga att integrera text i sina konstverk, och gör det med ett stort mått humor och kvickhet, i sann brittisk tradition!
Det är intressant att många av hennes lapptäcken egentligen är väldigt vackra och i användandet av neonljus utnyttjar hon ju ett modernt och därför sofistikerat medium, så jag skulle säga att hon som kvinna ändå dras mot det estetiskt tilltalande hållet. Det är som om hon svävade vid gränserna för det ordnade och tillrättalagda utan att överskrida dem. Det väcker frågor om var gränsen för det brutala och råa egentligen går och hur man definierar skönhet och det "finslipat civilserade". Inom konsten kan man tala om att vara torrt akademisk eller mer ursprunglig, spontan och opåverkad av trender. Att luta mer åt det oakademiska hållet trots en konstnärlig utbildning och ett liv i en storstad är ovanligt och troligen Traceys triumfkort. Hon är definitivt en opretentiös konstnär.
På det stora hela är Tracey Emins konst dock mycket subjektiv, rakt på sak och i avsaknad av andliga, sociala eller politiska övertoner. Även om hon är intelligent och underbart sardonisk så föreligger det inte åtminstone av vad jag hittills har sett någon djupare tankegång om livets mening och upplevelsernas betydelse ur ett bredare perspektiv. Men jag är inte helt säker på det här, för ju mer jag vet om henne och hennes konst känner jag att det kanske finns outsagda tankgångar bakom hennes verk. (Hon har ju trots allt studerat filosofi och är uppebarligen en intelligent och utforskande person). Det är förstås lätt att missa det uppenbara, vilket är att hennes konst är av sin tid och därför en kraftfull kommentar om många tidsegna problem, inte minst hur kvinnor passar in i det moderna samhället. Det som är så stimulerande är att man upptäcker mer djup ju längre man begrundar alltihopa. Och det är heller ingen elitistisk konst, för Traceys konst är hon och hennes liv, och det är rakt på sak.
Tracey Emin: "Hårdare och bättre" 2007 Texten påminner om hennes handskrivna brev,
tyvärr finns det inga bilder tillgängliga av dem,
men de är trots det en viktig del av hennes verk.
Det fanns mycket att läsa, och det är ofta humoristiskt.
Man kan fråga sig om Tracey ser teckningarna som lika värdefulla som de tidsödande broderierna?
Det känns ändå som att jag kanske har något att lära av Traceys direkthet - eller kanske snarare att hon kan ge mig mer styrka att vara självutlämnande. Jag måste tänka på saken, kanske klarnar det med tiden. Jag undrar om det är ett tecken på utveckling och mognad att man blir mera tillbakadragen med åren. Jag har alltid velat visa allt, för att understöda en kollektiv process gentemot mer öppenhet människor emellan. Det finns emellertid en massa material jag inte ännu publicerat. Att dela med sig på ett ärligt sätt är ett sätt att understöda humanism. Numera föregår det dock en synbarligen olöslig inre konflikt mellan min önskan att vara öppen för att dela med mig och en plågsam rädsla att visa mig alltför sårbar. Kanske det gäller att finna nya sätt att uttrycka det jag vill föra ut i världen. Tracey kom in i min intressesfär precis i rätt ögonblick eftersom jag under senare tid har funderat väldigt mycket på mitt konstnärliga budskap och hur jag kan vara mera inskärpande. Självutlämnandet måste vara ovillkorligt för att vara sant! Det är något Tracey har påmint mig om.
Tracey Emin: "Jag förväntar mig inte", 2002 Jag skulle ha kunnat använda exakt samma ord (den första meningen).
Slutligen måste jag säga att det kanske är tidstypiskt att Tracey inte vill bli mor men har en förkärlek för katter. Däri föreligger det dessutom ytterligare en likhet mellan oss. Hennes styrka ligger i att finna andra utlopp för kreativitet än det typiska avlandet av barn och ett annat men också fertilt sätt att existera som kvinna i samhället, men jag undrar hur långt hon kan komma utan att näras av djupa emotionella sår. Det ser ut som ett typiskt exempel på hur man måste lida för sin konst. Jag menar förstås inte att konst måste vara så, men betvivlar ofta värdet på konst som inte föds ur kampen att överleva fysiskt och psykiskt.
Tracy Emin: "Något är fel", 2002
Ironiskt nog är det hennes vagina (som är central i hennes konst)
som har genererat en förmögenhet,
men inget liv - Tracey begrundar ofta detta i sin konst, hon är intresserad av vad det innebär att ge liv och hur de flesta behöver något litet och sött att ta hand om.
Den typ av konst Tracey representerar känns angelägen, uppfriskande, och på något sätt av betydelse för mig själv. Även om jag i likhet med många andra har vissa förbehåll gällande många av de enstaka verkens konstnärliga kvalitet, tycker jag att hon är en modig och tuff personlighet som ihärdigt hållit fast vid sina konstnärliga ambitioner. Det finns något för envar men ändå bildar hennes livsverk en logisk helhet. Framför allt har hon vid sidan om att omdefiniera vår förståelse av vad konst är, bidragit till att avskaffa tabun och främja större öppenhet - när man sett hennes konst kan man bara skratta åt att det fortfarande anses som dålig smak att visa nakna bröst i konstverk här i Wales. Jag tycker hon har gjort sig förtjänt av sin plats i konsthistorien. Och till sist är hon ju ett inspirerande exempel på att man kan försörja sig som okonventionell konstnär.
Ovan var mina egna tankar. Jag känner mig som en ivrig konsthistorie studerande om från början igen, med skillnaden att jag nu har medelålderns mognad som stöd. P.g.a. ångest över pengar tänkte jag inte på att köpa utställningskatalogen, men vi beställde den i efterskott och jag kommer säkert att ha mer att säga då jag plöjt igenom den.
Tracey Emin: "Katten vet", 2006 -katten ser på medan Tracey onanerar.
Utställningspubliken uppmuntrades att skriva kommentarer,
jag skrev "katten vet".
Det är något humoristiskt över katter då de sitter och begrundar
våra mänskliga sysselsättningar
Läs mer om vad kritiker anser om utställningen här och här. En svensk kritik om utställningen på Hayward Gallery på Svenska Dagbladet här och en svensk intervju här. Mer bildmaterial här. Jag skrev tidigare om Tracey i mitt inlägg om Frida Kahlo. Läs hennes tankar om likheterna mellan henne och Frida här. Det är inte så konstigt att det finns likheter mellan oss alla. Även om jag inte är säker på att jag skulle kalla Frida för masochist.
Se videon om livets mening och en uppmuntran för Great Britons tävlingsdeltagare. Märk väl att hon talar om konst som något som kan ersätta religionen, och konstmuseer och gallerier är ställen där vi kan kontemplera vårt liv och livets mening. Jag tycker det här är speciellt intressant och något jag själv har funderat på.
Ord är viktiga för mig, men jag är medveten om risken i att använda dem på ett alltför medvetet sätt som del av ett konstverk.Tracey klarar det - det gör inte de flesta. Jag håller mig mest till subtila hänvisningar och till att understryka den betydelse verkens namn har (de kompletterar verken och jag skulle aldrig kalla ett verk "namlös"). De är ofta inspirerade namn (även om namnen ovan kanske inte är de bästa exemplen) och redan då jag levde i Finland kom namnen ofta till mig på engelska.
Vivi-Mari Carpelan och Martin Herbert som Frida Kahlo och Diego Rivera
Numera hör man nästan alla konstintresserade kvinnor säga att de har Frida Kahlo (6 juli 1907 - 13 juli 1954) som förebild. Det börjar kännas som en kliché att erkänna färg och sälla sig till skarorna av beundrare. Själv upptäckte jag Frida i Paris 1991 ungefär tio år efter det att hon på nytt framförts som en stor konstnärinna. Det fanns en tid då jag på allvar började undra om jag hade någon direkt koppling till henne eftersom det fanns så många likheter mellan oss. Ett utdrag ur min dagbok från den tiden finns på slutet av det här inlägget. Liksom hon har jag stora besvär med min rygg och började tänka i termer av reinkarnation. Efter att jag funderat på saken ett tag kom jag emellertid fram till att kopplingen troligen var en tillfällighet.
Varför är hon så enormt populär? Själv kände jag igen mig i tragedin och estetiken, och det är ju nog ett faktum att vår konstnärliga stil bär likheter. Hon lär ha sagt att hon inte är surrealist eftersom hon målar sin egen verklighet, och det kan jag även gott säga om min egen konst. Hon har som som många andra berömda personer nått en mytisk status. Hon är en slags moderna arketyp i den lidande kvinnan som inte desto mindre bär sig själv och sitt öde med stolthet och karisma, och sedermera blir mera berömd som konstnär än sin i tiden mer berömda man. Jag tror att de flesta moderna kvinnor tycker sig känna igen något av sig själva i den här karaktären, eller önskar att de på något sätt personifierar en lika exotisk gestalt. För exotisk är hon givetvis tack vare sitt intresse för mexikanska dräkter och accessoarer och de stoiska men estetiskt så fängslande självporträtten.
Inte desto mindre fick jag lust att se om jag kunde återskapa hennes stil då det var tal om att delta i den berömda maskerad som går av stapeln varje år i vår stad. Jag råkade ha passande kläder och behövde bara köpa ett par accessoarer. Det var ett par till blommor för håret och en mörk ögonbrynspenna. Jag hade köpt ett par små skor för 1 pund på The Shakespear Companys utförsäljning och målade dem med en blå skofärg som jag egentligen tänkte använda på andra skor. Färgen var den dyraste biten och sprack tyvärr upp ganska snabbt för att skolädret var blankt. Idén att personifiera Frida var givetvis stärkt av det faktum att jag är ganska liten liksom Frida och dessutom gift med en relativt stor man. Dessutom är vi liksom Frida och hennes man Diego Rivera båda konstnärer så vad är inte lika naturligt som att gå som det berömda paret! Det var inte så lätt att hitta på lämpliga kläder för Martin och uppriktigt sagt tycker jag resultat nästan var för stiligt!
Kricket skjortan (vintage stil) var en julklapp från mig.
Hängslena och skorna hörde till bröllops utstyrseln.
Hatten var inte dyr men vi fick lov att byta ut bandet.
Jag är inte något vidare på att sy, speciellt som jag har problem med finmotoriken,
men det blev väl rätt så bra ändå.
Det är lite speciellt att imitera en annan persons stil och själ, på något sätt känns det inte riktigt rätt eftersom det är som att stjäla något av denna persons unikhet. Samtidigt var det något jag helt enkelt måste få prova på. Jag planterade in oss i en av Fridas tavlor och hoppas att hon inte har något emot det!
Klänningen var från Lindex och den färgranna tunikan från Indiska.
Smycket var från Bijou Brigitte.
Örhängena är indonesiska, jag har haft dem länge.
Blommorna i håret är från Bijou Brigitte och Tesco!
20 november 2005
Jag har tänkt mycket på vilken förbluffande synkronitet som existerar mellan mitt och Frida Kahlos liv. Jag har flera gånger under veckan lyssnat på musiken till filmen om hennes liv, och undrar om det har något att göra med att jag nu bearbetar så svåra känslor av harm och grämelse. Tänk att mina svaga punkter på det kroppsliga planet är samma kroppsdelar som hon hade mest problem med, d.v.s. ryggraden och fötterna! Varför var det just min ryggrad som rasade, medan jag t.ex inte har luftvägsbesvär eller cancer?
Jag tycker också att det är anmärkningsvärt att flera av mina tidigare verk påminner om hennes – jag har för mig att jag inte hade sett hennes verk innan hon blev populär på nytt och jag stötte på hennes tavlor i Paris 1994. Och även om jag hade sett dem så verkar det osannolikt att jag skulle ha kopierat just hennes tavlor (varför inte lika gärna De Chirico eller Dali, t.ex?). Stilen, som är en blandning av naivism och realism, är väldigt lika (och den faller sig naturlig för mig). Vi har båda känsla för färger, och mina egna sydländska färgexplosioner har slagit mig själv med häpnad. Hon lär ha sagt om sina verk att de inte är surrealistiska, för hon beskriver i dem sin personliga verklighet. Jag känner detsamma om mina egna bilder. Jag upplever att de är realistiska, men på samma sätt som drömmar på ett exakt sätt avbildar vår verklighet. Det är alltså inte fråga om en förvrängd bild av verkligheten à la surrealismen, utan om en upplevelse av verkligheten som följer en helt klar och uttydbar logik. Ändå var jag som yngre dragen till surrealismen, som hon var personligen bekant med. Hon tyckte också om att inreda. Hennes far var fotograf precis som min (hennes far påminner f.ö. om O!). Jag skulle säkerligen klä mig som hon om jag hade ett lika lämpligt utseende - jag skulle trivas i klänningar och spännande håruppsättningar. Jag har alltid varit intresserad av självporträtt, men jag har känt ett motstånd mot att göra egna. I viss mån behövde hon antagligen hävda sin kvinnlighet, eftersom Diegos otrohet säkert utmanade hennes självkänsla som kvinna. Jag kan dock föreställa mig att hon också mitt i all fysisk smärta försökte skapa konturerna för den identitet som inte var bunden vid den brutna ryggen. Hon var fixerad vid sina ögonbryn, de blev hennes varumärke, något som bekräftade hennes identitet och egenart. Långt innan jag kände till henne började jag tidigt färga mina ögonbryn mörka för att jag tyckte att det gav mitt ansikte mera karaktär.. Hon tyckte också om regn – kanske hon också fann det lugnande.
Det är också märkligt att vi båda är kräftor och djupt engagerade i emotionella problem. Hon var troligtvis inte så intresserad av att vara mor, men hon var moderlig gentemot sitt livs kärlek och en empatisk lärare. Det påminner om mig själv. Hon hade många vänner men var ängslig över att inte bli ihågkommen och älskad (som jag). Hon var djupt lojal mot Diego men extremt frustrerad över hans otaliga kvinnohistorier. Hon måste ha erfarit ständig ilska och en känsla av vanmakt som hon utan tvivel måste ha burit med sig in i sitt följande liv. Skulle det kanske också kunna vara fråga om harm och grämelse..? Jag skulle kunna slå mig bet på att vi konvergerar i samma punkt just nu. Jag har själv i hela mitt liv varit vansinnigt rädd för att ”falla dit”, att älska utan att få ett jämbördigt gensvar. Att bli känslomässigt beroende av en annan människa som inte respekterar förhållandets integritet. Det är i alla fall ett kraftfullt karma att alltid bli behandlad som ”tvåa”, som mindre viktig än något annat, vare sig det gäller personlig frihet, andra kvinnor, barn eller droger. Att man dessutom könsmässigt, ekonomiskt och hälsomässigt är i ett underläge gör ju inte saken bättre!! Men på något sätt måste man finna en lösning på problemet. Jag kan se att vi kanske tampades med samma dilemma, och att det är ett dilemma som det kan ta många liv att bearbeta.
När Frida närmade sig slutet av sitt liv sa hon att hon hoppas att hon inte behöver komma tillbaka. Hon måste ha varit ordentligt frustrerad för att säga så. Men så tänker även jag. Det är som fan att man är här igen. Hon var ganska förstörd av alkohol och medeciner och kan ha dött av en överdos. Kanske blev hon vis av skadan. Jag tycker också att det är konstigt att jag läste biografin över hennes liv strax innan filmen kom ut, samt att jag i samma tider inledde ett förhållande med en mexikan! Den första och sista film vi såg på bio var just den film som baserar sig på biografin! Det är också lite speciellt att jag började använda benrangel i mina tavlor, för det är ju typiskt mexikanskt att låta benranglen härja. Som sagt, det är kanske bara fråga om synkronicitet, men det oaktat så tror jag att alla dehär tankarna har satt igång någon ny process i mig.
Lyckligtvis är Martins och mitt förhållande inte fullt av otrohet och stormighet så som Fridas och Diegos, även om de var varandra lojala i slutändan.
MER: Grattis Frida: om två dagar är det Fridas födelsedag, sex dagar efter mig, och hon är en av många berömda kräftor jag känner konstnärlig samhörighet med. Andra är bl.a. Giorgio de Chirico, Gustav Klimt, Marc Chagall, Ingmar Bergman och min unga finländska författar väninna Emma Juslin som skrev den prisbelönta boken Frida och Frida. Bokomslaget är målat av hennes pappa.
Den kända brittiska konstnärinnan Tracey Emin personifierade Frida Kahlo i ett porträtt av Mary McCartney år 2000 och finns nu på The National Portrait Gallery i London.
Copyright Mary McCartney
Martin jobbar på ett förslag till en bild som ska dekorera British Airways flygplan under de olympiska spelen i London - Tracey Emin utser vinnaren. Han har en idé som påminner om andra abstrakta digitala verk som han har gjort.
Hayden Herrera skrev en intressant biografi om Frida som var grunden för en film med Salma Hayek i huvudrollen (läs vad Salma själv ansåg om sing roll). Lustigt nog kom filmen ut strax efter att jag läst boken och just innan jag träffade min halv-mexikanska ex-partner. Det var den första film vi såg tillsammans och den gjorde då ett stort intryck på mig. Jag såg den en gång till senare och tyckte då att Hayeks prestation inte var övertygande och att filmen var slätstruken.
