Showing posts with label Wales. Show all posts
Showing posts with label Wales. Show all posts

Saturday, July 16, 2011

KÄNSLOR I KONSTEN - EN TEMA UTSTÄLLNING


I DET HÄR INLÄGGET KOMMER JAG ATT TALA OM EN OMFATTANDE KONSTUTSTÄLLNING PÅ TEMAT "KÄNSLOR" OCH VILKA TANKAR OM KÄNSLOR I KONSTEN SOM DETTA VÄCKER HOS MIG. DET BLIR LITE HISTORIK OCH KRITIK AV DE KONSTVERK SOM VANN DEN TÄVLING SOM VAR UTSTÄLLNINGENS HUVUDNUMMER. TILL SIST EN KOMMENTAR OM BRITTISK MATKULTUR...

Såväl Martin och jag fick våra konstverk antagna till den årliga "MOMA (Museum of Modern Art) Tabernacle" utställning i Machyntlleth, Wales. "Vad är konst?" Ett citat av Leo Tolstoy var basen för temat och för prisutdelningen och han besvarar frågan sålunda: "Konsten är inte ett hantverk, utan förmedlingen av känslor konstnären har erfarit". Det är förstås ett uttalande som är typiskt för sin tid och inte en täckande förklaring på vad konst egentligen är (något som de ansvariga inte tog ställning till dessvidare).
Moma prisutdelning 2011
Hade vi varit uppmärksamma hade vi fått reda på temat för länge sedan och kunnat göra något enkom för utställningen så som många säkert gör. I efterskott, då man sett alla de andra konstverk som antagits, tänker man att något annat konstverk kanske hade gjort sig bättre. Nåja, så är det alltid. Vi fick inget pris men vi kom i alla fall med, av nästan 300 konstverk av lika många konstnärer var det en tredjedel som förkastades av juryn.
Mitt bidrag, kollaget "Vissa saker bör aldrig glömmas bort", copyright 2011
Hav och vatten symboliserar känslor och återkommer ofta i mina verk.
Vulkanen är en ganska uppenbar sinnebild för manlig aggression
och förträngda känslor.

Jag lämnar det till betraktaren men här finns mer än så på ett paradoxalt sätt,
det handlar också om en positiv upplevelse av manlighet och sexualitet.
Mitt kollage är lite inklämt i ett hörn...
många små verk var svåra att se för att de var hängda för lågt eller för högt.

I övrigt tycker jag det är skönt med stora utställningar och massor av konst att välja emellan.
Vi kommer nog att besöka den på nytt eftersom man är oförmögen att ens uppfatta alla verk.
En sträng walesare bakom mig..?
Martin med "I längtans hav",
han har också använt havet som symbol för känslor.
Bakgrunden är digital, figuren målad i olja och tempera.
Känslor är ett knepigt kapitel. Det är givetvis ett av de bredaste teman man kan tänka sig eftersom känslor så ofta är närvarande i det konstnärliga uttrycket. Det blir lätt att folk visar verk som är övertydliga och i avsaknad av nyanser. Det blir väldigt många porträtt med ansiktsuttyck och kroppar i olika ställningar.
Eugene Delacroix, "Friheten leder folket", 1813
Det var i början av 1800-talet som individens känslor började komma till uttryck inom konsten (det var romantikens tidevarv), men det är en trend som kommer och går i olika former. Förr i tiden ägnade man ju veckor och månader (ungefär som Martin gör med sin mischung teknik) på att skapa en tavla. Expressionismen, det spontana uttryckandet av känslor med hjälp av en mycket direkt, kortvarig och stark måleristil, är en konststil som var på modet för ungefär hundra år sedan. Även om det alltid finns de som i dagens läge vill måla expressionistiskt och gör så med bravur oavsett om det är figurativt eller abstrakt, så tenderar det att mest vara fråga om konstterapi. Vad symbolism gäller så är jag väl medveten om att symbolers mening är obekanta för de flesta. Allusioner till hav och vatten går därför oftast obemärkt, även om en påpasslig betraktare kan ha en intuitiv förståelse för dem. Symboler kan dock lätt bli ett självändamål och borde bara finnas som ett stöd eller en struktur för ett komplext innehåll. I min konst ser jag det som att helheten är mer än summan av sina delar.

Även om juryn med god vilja avsett att ta i beaktande de känslor som (anekdotiskt) har varit närvarande i skapandet av ett konstverk trots att själva innehållet kanske inte är känslomässigt, tror jag att dylika känslor sällan är så uppenbara att en jury med gott mod vågar säga att "det där var känslomässigt intressant". Det kräver mer tid, insikt och intuition än många har under en jurysättning (jag har själv agerat jury i mitt förflutna).  Det är också vanligt att känslor och teknik går stick i stäv eftersom teknisk skicklighet ofta fodrar en medveten kontroll som kan omöjliggöra ett känslomässigt innehåll om konstnären inte är mycket skicklig. Många av de lovordade verken var mera estetiskt tilltalande än känslomässigt uttrycksfulla.

Som väntat var det vinnande verket ett expressivt porträtt med en starkt närvarande känsla, där vissa anatomiska problem med handen kompenserades av målningens spontana uttryck (fast jag måste erkänna att handen stör mig). I och för sig en intressant ambivalent, och inte övertydligt känslouttryck, som pekar på en komplex och kanske motstridig inre upplevelse som förefaller att stå utanför tid och rum. Färgsättningen är intresseväckande och tyder på inre konflikt - vi märkte att flertalet konstverk var murriga och vi tror att det har mer med Wales än med konstnärlig expressionism att göra.
Marcelle Hanselaar (foto MOMA)
Andra pris gick till ett annat porträtt i renessans stil som enligt juryn hade ett gåtfullt "Mona Lisa leende". Där tycker jag nog att det börjar låta som klichéer. Jag anser också att idén med att göra ansiktet detaljerat och kläderna slarvigt och dåligt målade är ett ofta sett stilgrepp som jag inte tycker är speciellt effektivt. Bilden känns lite "härledd" som Martin och jag brukar säga.
Serena Jones (foto MOMA)
Som tredje pris hade jag nog valt något annat än något som såg ut som att det var tecknat på 30-talet... Känslan tycks sitta mer i den expressiva kolteckningen än i innehållet. Nej, ingen stor konst i den här skissen, inte.
Jill Cope (foto MOMA)
Det är trevligt att barn uppmuntras till kreativitet inom ramarna för ett seriöst galleri. Jag har ingen som helst erfarenhet av barnkonst men det var ändå ganska uppenbart att vissa barn fått ganska mycket handledning av föräldrar eller andra vuxna. Ett annat problem är att det som ser intressant ut i vuxnas ögon ofta har kommit till av en händelse eftersom barn inte ser världen på samma sätt och i allmänhet skapar mycket mer omedvetet. 
Ayesha Woodwards (foto MOMA)
I det här verket av en 9-årig ser nog den dekorativa förgrunden ut som en slumpmässig företeelse. Martin och jag tyckte om en atmosfärisk bild av en regnig dag i Wales av en 14-åring som kändes äkta och spontan. 

Ytterligare ett pris delas ut och det är besökarnas val. Jag nominerade en installation av en BH med ambivalent text som jag tyckte var ganska stilig och ett mindre uppenbart val. Martin och jag nominerade båda samma tavla för klassen under 18 år av 14-åringen ovanför. 

På det stora hela måste jag säga att den konstnärliga nivån var ganska hög och inte fy skäms för ett provinsiellt galle, återigen ser jag att folk här i trakten i stort sätt är mycket konstnärligt begåvade. Det är väl alla vi fattiga stackare som vill göra konst men inte har råd att bo någon annanstans. (Kanske jag borde påpeka att Martin inte alltid har varit så här fattig, tvärtom. Men att göra det man verkligen trivs med är inte alltid lukrativt, det krävs nog mer än bara god vilja. Däremot kände jag att jag återigen hamnade i en tävlingsposition och det kändes lite obekvämt. Det är lätt att halka in på olika tankegångar om hur mycket bättre man borde vara eller att man borde skapa på ett annat sätt.

Till sist måste jag kommentera det små plock som gallerier ofta bjuder på här i Storbritannien. Det finns alltid vin. Vid lunch-tid är det ofta smörgås och chips. Tyvärr är det alltid samma klassiker: ost med rå lök (urk), ägg och gurka, tonfisk och olika former av kött som vi inte äter. Varför salladen läggs till köttet och inte de vegetariska alternativen är ett olösligt mysterium... 


Thursday, July 7, 2011

ATT HÅLLA FÖTTERNA PÅ JORDEN...

Jag tränar qigong på en strand i Hangö, 2009
När jag blir engagerad i mitt skrivande och foto redigering på datorn (eller ibland i kollage arbete) är det svårt för mig att pausa och tänka på annat. Jag lever i huvudet och har svårt att koppla till kroppen. Det är en temporär lycka för så snart jag blir medveten om hur stel och slö jag känner mig i kroppen är glädjen förbi... Slaggämnen samlas i kroppen och kan få mig att må alldeles pyton. Jag upplever det som väldigt svårt att finna en balans mellan huvudet och kroppsmedvetenhet. Och att ANDAS! Ja det är svårt när man är helfokuserad på det man sysslar med, speciellt om det är vid datorn.

Vi brukar gå på långpromenader men det har blivit lite dåligt med den saken på sistone för att vi känner oss stressade och har mycket att göra. Det är lätt att tappa intresset för uteliv när det är lite struligt att komma ut. Jag brukar forcera mig själv att gå på en aerobisk promenad upp på kullen nära vårt hus, men det blir lite trist i längden. För att verkligen komma ut måste vi ta bilen någonstans och ha karta med oss.
Vädret växlar hastigt i Wales.
Här är Martin och jag på promenad i nationalparken
The Brecon Beacons
Jag har också alltid gått på promenader med kattorna men det är lite trögt nu för att det ligger en bro mellan huset och kullen och Beatrice är rädd för att gå den vägen på dagen när det är trafik. De gillar inte heller så mycket att gå där det är öppna vidder.


Att vara kroppsmedveten och "mindful" är av ytterst stor betydelse för att man ska uppleva livskvalitet. På en smärt- och trötthetsklinik i Bronllys här i Wales i februari blev jag medvetandegjord om att jag trots all den vetskap jag besitter om hälsa och välmåga ändå har en tendens att "gå med huvudet före". Det är ett snabbt och lite osäkert sätt att röra sig, trots att det i viss mening har varit ett funktionellt gångsätt. Mina axlar har med tiden stelnat till ordentligt så jag går som en pinne fast jag alltid har försökt att tillämpa min rytmiska "funky walk". Jag lärde mig också att gå ordentligt i alla de uppförsbackar som finns där jag numera bor. Det gäller att gå långsamt och rytmiskt, och hålla ryggen rak. Det gör stor skillnad för hur ryggen känns efteråt, men också hur mycket jag egentligen njuter av promenaden. Läs mer om min upplevelse på Bronllys här.

Martin och jag har investerat i en timmes Tai Chi med Alan Jefferies en gång i veckan. Det blir dyrt men jag har börjat inse att jag kan känna en viss glädje av enkla, medvetna rörelser. Jag har alltid velat göra radikala saker som dans och Kung Fu, men aldrig kommit långt p.g.a. min rygg. Jag har nu blivit medveten om att jag måste sluta upp att tråna efter det som inte går att utföra och hitta annat i ställe. Vid sidant om min vanliga träning, alltså. Med fysioterapeuten på Bronllys har vi kommit fram till att jag borde stiga upp ur stolen en gång i timmen och göra någon njutbar kroppslig rörelse - med kroppsmedvetenhet, förstås. Det är märkligt hur svårt det är!

Jag fotade en serie bilder för Alan så att han skulle ha något att publicera i tidningen inför en kommande Tai Chi dag. Det hela var alldeles oplanerat, en a propos händelse, och jag vet nu att jag även vid spontana tillfällen måste vara mera bestämd och organisera folk för att få ett bättre resultat. Här är några av de bättre bilderna. De är alltså inte alls uppställda utan jag fotade medan folk utförde sina rörelser.
Alan Jefferies


Martin med damer i bakgrunden - Alan valde den här för tidningen

Martin har sysslat med Tai Chi i åratal - det märks
I Finland lärde jag mig grundformen för den typ av transformerande qigong som blev populär på 70-talet. Zhineng Qigong är väldigt populärt i skandinavien och gör man rörelse serien varje dag har den verkligen effekt på olika sjukdomstillstånd. Det gäller bara att få plats för det i dags schemat...

Wednesday, July 6, 2011

ATT ALDRIG HA SEMESTER ELLER FRITID

En ovanlig teckning av mig . Tintern Abbey i Wales, 1994
Som konstnär har man sällan ordentlig fritid eller semester. I princip har jag nästan aldrig haft semester sen jag gick i skolan. Som ung sommarjobbade jag. Sedan studerade jag i väldigt många år och som studerande har man ingen fritid. Jag brukade klämma in mig i min mammas lilla lägenhet i Hangö och vistades mycket på klipporna vid havet. Jag antar att det kan räknas som en slags semester, fast jag alltid jobbade hårt på min konst. När jag fick min filosofie magister på uni efter mycket träl, hamnade jag ganska snart under luppen för att jag inte var frisk. Jag blev testad på olika sätt och de kom fram till att jag inte var arbetsför. Jag hade ett år på mig att bevisa motsatsen. Sedan blev jag sjukpensionerad för livet. Eftersom jag inte har någon betydande arbetshistoria bakom mig lever jag nu på folkpension. I tiderna sålde jag mycket av den konst som jag skapade under mina "semestrar" i Hangö. 

Det blev dock ändring då min livssituation förändrades. Jag var ett par år i ett förhållande och tack vare ett litet arv kunde min partner och jag besöka Island under en vecka efter att han varit på konferens i Reykjavik. Jag var fri och lycklig - det var en fantastisk känsla att komma så långt bort från det vanliga livet och uppleva en så själfull plats. Vi besökte även Norge ett par gånger. 

Island är magiskt - och folktomt!
Då jag träffade Martin hade han små besparingar och dem använde vi till att besöka det lilla rum i Spanien som han bott i två år som husvakt (mitt emot det berömda danska buddistiska centret och stupan). Han ville också visa mig sitt hus här i Wales och eftersom vi skulle gifta oss fick vi lov att komma på besök två gånger - andra gången för att registrera det kommande bröllopet och mitt inträde i Storbritannien. Speciellt de två veckorna i den varma luften i trakten kring Malaga var välgörande på alla sätt. 


El Torcal
En by i bergstrakten i Malaga vid jultiden
Sedan flyttade vi hit, med mycket sjå och växande skulder och ett stort bröllop i augusti. Det var rena rama underverket att vi fick ett nytt huslån så att vi blev av med de mest trängande skulderna. Nu måste vi klara oss på ett absolut minimum så det blir inga resor hem till Finland eller någon annanstans heller för den delen. Jag hade äran att bli inbjuden till Produforum i Finland för att föreläsa om andlighet i konsten (jag talade om vissa centrala symboler och symboler i mina egna bilder) samt hålla en kort workshop om att göra mandalas. Resorna betalades i efterskott men det var knepigt för oss att lägga ut och vänta så länge innan pengarna kom. Dessvärre var det också en hetsig strapats (jag borde ha stannat längre) även om jag gav mig tid att promenera i höstrusket på stränderna i Hangö. Nu uppskattar jag och saknar Finland på ett helt annat sätt även om jag är på det klara med att det inte är bra för mig att vara bosatt där. Jag ville bort och jag fick ungefär det jag ville, men lätt har det inte varit och det känns inte som att jag kommit hem än. Det lär inte bli lätt att flytta till ett mera passande ställe som vi båda har valt. Det krävs nya underverk... men man fortsätter att jobba på saken.



Hangö i höstrusket, november 2010
För att komma bort från pressen att hela tiden åstadkomma något i konstnärlig väg är man helt enkelt tvungen att resa långt bort hemifrån. Vi försöker arbeta med våra projekt under dagen (tyvärr börjar jag sent för att jag är tvungen att sova så länge och måste ägna tid till kroppsträning m.m.) och ha någotslags fritid efter middagen. Det är inte lätt att sluta tänka på de konstnärliga projekten, blogg inlägg eller andra bekymmer som inte är begränsade till en viss tid eller plats. Det känns som att det inte finns tillräckligt med tid för att komma någon vart i livet just nu. Vi försöker dock komma in i en mer naturlig rutin som tillåter fritid, och givetvis hoppas vi kunna förtjäna tillräckligt för att också kunna ha semester. 

Att sitta fast i en liten stad året runt känns väldigt klaustrofobiskt trots korta resor till andra städer eller promenadvägar i trakten. Wales är mindre bebott än andra delar av Storbritannien, och många beundrar den fina naturen. För skandinavier är det emellertid inte så luftigt som vi är vana vid. Det mesta är uppodlat och gräset uppätet av alla får. Den är inte alla gånger så lätt att komma fram, man behöver karta och en man som förstår sig på alla hundra olika typer av grindar och deras låsmekanismer, och orkar öppna dem. Man är inte alltid välkommen att trampa på jordbrukarnas marker. Det är inte ofta man hittar en bit folktom kust och karavan parker tar upp mycket plats. I övrigt är det förstås mycket som är väldigt vackert och det är fint när det är kuperat. I ett annat inlägg kommer jag att publicera foton från Wales.

Jag har  tyvärr inte så lätt att ta till mig den här sorten av omgivning, kanske för att jag känner en viss press att höra till och inte ännu känner mig hemma. Jag är inte säker på att jag vill bo i Wales i framtiden. Det är svårt att förklara varför eftersom det handlar om djupa känslor. Kollaget i mitt första inlägg handlade om främlingsskapet.

Vårt hus i är tre-våningshuset i tegel
Jag har uppenbara problem med olika känslor av begränsning, det är något jag lidit av hela mitt liv. Kroppen känns begränsad, den dåliga ekonomin är begränsande, och livet känns trögt och begränsat i största allmänhet. Det här kommer ofta fram i min konst. Jag får ett trängade behov av att spränga gränser men på sätt och vis kan detta vara en begränsande attityd... som vanligt stöter jag på paradoxer då jag synar olika problem i sömmarna. Jag är fullt medveten om att det här är en sak jag måste ta itu med eftersom den kan ha negativa följder, men jag vet inte riktigt hur. Jag fortsätter att bearbeta de känslor som kommer upp - och de är nuförtiden många, svåra och komplicerade.

Just nu känns det som att jag inte klarar av ett helt år i den här lilla staden i det här lite mörka huset som är i desperat behov av en ordentlig renovering, utan någon semester överhuvudtaget. 

Martin knetar på för att få huset i bättre skick.
 Det är inte lätt att finna tid eller pengar för det.
Jag har tagit ut de hemska heltäckande mattorna
och nu gäller det att måla golvplankorna.
Det lönar sig inte att göra något mera fancy med dem.
Konstigt nog är hela det stora badrummet kaklat.
Helt i onödan, tycker jag. Men det är mycket i huset
som är irrationellt och som gör vårt arbete mycket svårare.