Thursday, July 7, 2011

EN DRÖM OM ATT FINNA SIG SJÄLV...

IDAG BLIR DET EN MERA ANDLIGT BETONAD BLOGG OM EN DRÖM OCH DESS BUDSKAP...

Man ska aldrig göra misstaget att tro att islam inte har något att erbjuda. Det är lätt att påverkas av en massa negativ propaganda. Ändå finns det många former av religionen som främjar goda ting så som medkänsla och mindfulness. Medan det finns exoteriska former av religion - dvs de som bara fokusera på ritualer och andra yttre ceremonier och beteendemönster - finns det även esoteriska former som fokuserar på individens inre liv. Sufismen är det mest kända esoteriska trossystemet i den arabiska världen.

Trots detta har jag aldrig dragits till islam och läste inte mycket om det på Uni. Jag tror att jag i mitt sinne ser det som något av en motpol till mitt eget trossystem, även om det i själva verket är lite orättvist gentemot vissa aspekter på islam. Vissa kulturer klickar bara inte! Därför är det intressant att jag hade en dröm om islam (och det var nog just p.g.a. min inställning).

Jag hade förlorat min bil, kunde jag inte ihåg var jag hade parkerat den, och de flesta bilar hade samma färg (mina bilar har alltid varit silver färgade). Detta tenderar att vara ett återkommande tema i många av mina drömmar. När jag letade efter den stötte jag på en församling av muslimer i ett gathörn. Mitt intryck av dem var positivt. Jag hade sett det samma på morgonen, men på kvällen bestämde jag mig för att delta. Jag misstänkte jag hade förlorat ett plagg där och jag fick tillbaka från en rar kille. Jag kände att jag drogs in i ceremonierna och njöt av en överraskande känsla av frid som nästan gjorde mig lite obekväm eftersom de utförde exoteriska ritualer. Ändå kändes det esoteriskt, eftersom det berörde mitt hjärta. Jag var ovilliga att lämna samlingen. 
Jag fick ett hängsmycke, runt med ett kors tror jag, men var tvungen att ge det tillbaka i slutet eftersom jag var ny.

Så vad betyder allt detta? Kanske att jag känner mig lite vilse i den bemärkelsen att jag inte tycks kunna hitta eller "hålla fast" mitt inre och min motivation just nu (den förlorade bilen). Jag känner mig vilse bland så många andra kreativa människor (bilarna var alla silverfärgade, som betecknar intuition och ett rikt undermedvetet). Ändå fanns den där, rakt framför mig och i det öppna, en form av andlighet som jag inte hade väntat mig. Det såg så annorlunda ut än vad jag förväntade mig att andlighet skulle vara för mig. Men genom att hålla ett öppet sinne kunde jag beröras av den. Jag fick någon form av initiering, men bara för stunden. Kanske representerade denna något som jag inte är riktigt redo för ännu, men den finns där för mig om jag vill ha den. Helhet, harmoni och stabilitet (den runda formen med ett kors) och ett samband med det inre som jag kunde ha med mig hela tiden (ett halsband) .Församlingen präglades av vänlighet och själfullhet. Jag minns att de flesta av de vackra plaggen och föremålen var gyllene, en symbol för autentisk andlighet.

Konstverk: "Lockande skuggor V", abstrakt fotografi, alla rättigheter reserverade V-M C 2011



I samråd med min mamma och pappa och trots att det var ekonomiskt självmord
 skaffade jag en begagnad bil  efter 15 år utan att köra bil.
Det råkade vara precis innan jag träffade Martin och han kom och bodde hos mig i Finland.
Tala om synkronicitet: vi skulle inte ha klarat oss utan!
Bilen blev tyvärr i Finland men min mamma skulle inte klara sig utan den.

Wednesday, July 6, 2011

BLOGLOVIN...

Tydligen måste jag posta detta här för att få bloggen listad...
Follow my blog with Bloglovin

"LOVE SIMPLE" - EN FILM OM SJUKDOM OCH KÄRLEK



TRAILER

Jag fick en kopia av den amerikanska romantiska komedin  "Love Simple" i utbyte mot en recension. Jag lovade även skriva en på svenska.

Huvudpersonen är en ung kvinna som sedan barndomen har lupus, en jobbig autoimmun sjukdom. Seta är av latinamerikanskt ursprung, och lupus är de facto vanligare hos kvinnor av latinskt ursprung än hos andra medlemmar av befolkningen. Man vet inte vad som gör att kroppen börjar attackera sig själv. I svåra fall kan hela kroppen ansättas, i andra fall är problemen lindriga. 

Seta, som bor i en enkel enrummare i Brooklyn, träffar en kille, Adam, som bor tillsammans med sin sjuke far i en mycket klaustrofobisk bostad. Adam har inte kommit så långt i livet p.g.a av sina föräldrars sjukdomar och upplever sig själv som luser. Miljöerna är utmärkta och trovärdiga (speciellt Adams hem med den döda mammans docksamling), även om man undrar hur Seta klarar av att livnära sig som serietecknare i New York och hur hon betalar för sina behandlingar. Karaktärerna i filmen är också väldigt naturliga och väl valda. På det stora hela är det en väldigt rar film. Under filmens gång mognar karaktärerna till en insikt om kärlekens betydelse. Mot slutet blir filmen mera intressant då huvudpersonerna äntligen börjar kommunicera med varandra på ett djupare plan.

Filmen strävar att vara realistisk, men problemet blir att det inte finns tillräckligt med intriger och tokiga situationer för att göra den till en riktig komedi (många av replikerna är roliga, men det kunde vara lite mer fart på storyn). Seta och Adam är ovilliga att visa vilka de egentligen är och de problem de har med sina liv, men härvan av lögner kunde ha utnyttjats mycket mer för dramatisk effekt och underhållning. Men faktum består - kärlek är möjlig även då man har en svår kronisk sjukdom!

Filmen är menad att skapa medvetenhet om lupus men jag tyckte inte man fick någon större inblick i vad för slags sjukdom det egentligen handlar om. På det stora hela verkar Seta väldigt energisk och det förekommer inga scener i vilka hon är oförmögen att träffa Adam för att hon mår dåligt. Man får intrycket att det enda som plågar henne är att hon ibland blir röd i ansiktet. Hon tycks inte heller ha några problem med att sex, något jag skulle ha väntat mig av en person som tar så mycket mediciner (man ser henne ofta hälla i sig ur flera burkar). På omslaget läser man att hon har lupus så man vet det från början, men i filmen hålls man i ovisshet, antagligen för att reflektera Adams ovetskap om Setas problem. Jag tycker det greppet haltar en smula.

Frågan är vem filmen egentligen är till för? Jag tycker det verkar som en av dessa produkter som underhåller de som redan är insatta i problematiken, inte de som behöver veta mer om hur det är att leva med en kronisk sjukdom som kräver stora mängder medicinering och annan behandling. Båda har traumer i förhållande till sjukdom och familjeliv, och i mitt tycke kommer de över dem lite väl enkelt. Men det är inget större fel med slutet och som sagt kan man gott se filmen. Jag hoppas att budskapet går hem även hos de som inte är ansatta av liknande hälsoproblem!


Som konstnär tycker jag kanske att omslaget var tråkigt, jag förstår att det reflekterar den eftersträvade realismen och enkelheten, men jag tycker ändå det kunde ha gjorts intressantare för att utöva större dragningskraft på en allmän publik. Att man gör det faktum att Seta måste använda glasögon i stället för kontaktlinser till en rätt så stor grej roade mig för att det är en så amerikansk inställning att man inte får bära glasögon!

Läs mer här!

ATT ALDRIG HA SEMESTER ELLER FRITID

En ovanlig teckning av mig . Tintern Abbey i Wales, 1994
Som konstnär har man sällan ordentlig fritid eller semester. I princip har jag nästan aldrig haft semester sen jag gick i skolan. Som ung sommarjobbade jag. Sedan studerade jag i väldigt många år och som studerande har man ingen fritid. Jag brukade klämma in mig i min mammas lilla lägenhet i Hangö och vistades mycket på klipporna vid havet. Jag antar att det kan räknas som en slags semester, fast jag alltid jobbade hårt på min konst. När jag fick min filosofie magister på uni efter mycket träl, hamnade jag ganska snart under luppen för att jag inte var frisk. Jag blev testad på olika sätt och de kom fram till att jag inte var arbetsför. Jag hade ett år på mig att bevisa motsatsen. Sedan blev jag sjukpensionerad för livet. Eftersom jag inte har någon betydande arbetshistoria bakom mig lever jag nu på folkpension. I tiderna sålde jag mycket av den konst som jag skapade under mina "semestrar" i Hangö. 

Det blev dock ändring då min livssituation förändrades. Jag var ett par år i ett förhållande och tack vare ett litet arv kunde min partner och jag besöka Island under en vecka efter att han varit på konferens i Reykjavik. Jag var fri och lycklig - det var en fantastisk känsla att komma så långt bort från det vanliga livet och uppleva en så själfull plats. Vi besökte även Norge ett par gånger. 

Island är magiskt - och folktomt!
Då jag träffade Martin hade han små besparingar och dem använde vi till att besöka det lilla rum i Spanien som han bott i två år som husvakt (mitt emot det berömda danska buddistiska centret och stupan). Han ville också visa mig sitt hus här i Wales och eftersom vi skulle gifta oss fick vi lov att komma på besök två gånger - andra gången för att registrera det kommande bröllopet och mitt inträde i Storbritannien. Speciellt de två veckorna i den varma luften i trakten kring Malaga var välgörande på alla sätt. 


El Torcal
En by i bergstrakten i Malaga vid jultiden
Sedan flyttade vi hit, med mycket sjå och växande skulder och ett stort bröllop i augusti. Det var rena rama underverket att vi fick ett nytt huslån så att vi blev av med de mest trängande skulderna. Nu måste vi klara oss på ett absolut minimum så det blir inga resor hem till Finland eller någon annanstans heller för den delen. Jag hade äran att bli inbjuden till Produforum i Finland för att föreläsa om andlighet i konsten (jag talade om vissa centrala symboler och symboler i mina egna bilder) samt hålla en kort workshop om att göra mandalas. Resorna betalades i efterskott men det var knepigt för oss att lägga ut och vänta så länge innan pengarna kom. Dessvärre var det också en hetsig strapats (jag borde ha stannat längre) även om jag gav mig tid att promenera i höstrusket på stränderna i Hangö. Nu uppskattar jag och saknar Finland på ett helt annat sätt även om jag är på det klara med att det inte är bra för mig att vara bosatt där. Jag ville bort och jag fick ungefär det jag ville, men lätt har det inte varit och det känns inte som att jag kommit hem än. Det lär inte bli lätt att flytta till ett mera passande ställe som vi båda har valt. Det krävs nya underverk... men man fortsätter att jobba på saken.



Hangö i höstrusket, november 2010
För att komma bort från pressen att hela tiden åstadkomma något i konstnärlig väg är man helt enkelt tvungen att resa långt bort hemifrån. Vi försöker arbeta med våra projekt under dagen (tyvärr börjar jag sent för att jag är tvungen att sova så länge och måste ägna tid till kroppsträning m.m.) och ha någotslags fritid efter middagen. Det är inte lätt att sluta tänka på de konstnärliga projekten, blogg inlägg eller andra bekymmer som inte är begränsade till en viss tid eller plats. Det känns som att det inte finns tillräckligt med tid för att komma någon vart i livet just nu. Vi försöker dock komma in i en mer naturlig rutin som tillåter fritid, och givetvis hoppas vi kunna förtjäna tillräckligt för att också kunna ha semester. 

Att sitta fast i en liten stad året runt känns väldigt klaustrofobiskt trots korta resor till andra städer eller promenadvägar i trakten. Wales är mindre bebott än andra delar av Storbritannien, och många beundrar den fina naturen. För skandinavier är det emellertid inte så luftigt som vi är vana vid. Det mesta är uppodlat och gräset uppätet av alla får. Den är inte alla gånger så lätt att komma fram, man behöver karta och en man som förstår sig på alla hundra olika typer av grindar och deras låsmekanismer, och orkar öppna dem. Man är inte alltid välkommen att trampa på jordbrukarnas marker. Det är inte ofta man hittar en bit folktom kust och karavan parker tar upp mycket plats. I övrigt är det förstås mycket som är väldigt vackert och det är fint när det är kuperat. I ett annat inlägg kommer jag att publicera foton från Wales.

Jag har  tyvärr inte så lätt att ta till mig den här sorten av omgivning, kanske för att jag känner en viss press att höra till och inte ännu känner mig hemma. Jag är inte säker på att jag vill bo i Wales i framtiden. Det är svårt att förklara varför eftersom det handlar om djupa känslor. Kollaget i mitt första inlägg handlade om främlingsskapet.

Vårt hus i är tre-våningshuset i tegel
Jag har uppenbara problem med olika känslor av begränsning, det är något jag lidit av hela mitt liv. Kroppen känns begränsad, den dåliga ekonomin är begränsande, och livet känns trögt och begränsat i största allmänhet. Det här kommer ofta fram i min konst. Jag får ett trängade behov av att spränga gränser men på sätt och vis kan detta vara en begränsande attityd... som vanligt stöter jag på paradoxer då jag synar olika problem i sömmarna. Jag är fullt medveten om att det här är en sak jag måste ta itu med eftersom den kan ha negativa följder, men jag vet inte riktigt hur. Jag fortsätter att bearbeta de känslor som kommer upp - och de är nuförtiden många, svåra och komplicerade.

Just nu känns det som att jag inte klarar av ett helt år i den här lilla staden i det här lite mörka huset som är i desperat behov av en ordentlig renovering, utan någon semester överhuvudtaget. 

Martin knetar på för att få huset i bättre skick.
 Det är inte lätt att finna tid eller pengar för det.
Jag har tagit ut de hemska heltäckande mattorna
och nu gäller det att måla golvplankorna.
Det lönar sig inte att göra något mera fancy med dem.
Konstigt nog är hela det stora badrummet kaklat.
Helt i onödan, tycker jag. Men det är mycket i huset
som är irrationellt och som gör vårt arbete mycket svårare.

Monday, July 4, 2011

OM SJÄLVBIOGRAFISK VERKSAMHET OCH NÄR DEN KONSTNÄRLIGA PROCESSEN HAKAR UPP SIG

Jag påminner mig själv om att försöka njuta av livet ibland.
Martin tog mig till stranden i Aberystwyth.
I DAGENS INLÄGG FIRAR JAG FÖDELSEDAG, MEN TALAR FRAMFÖR ALLT OM TANKAR SOM ETT PAR FÖDELSEDAGS PRESENTER VÄCKER. DET HANDLAR OM ATT FÖRLÖSA KÄNSLOR OCH OM SJÄLVBIOGRAFI SOM DOKUMENT.

FÖDELSEDAG...
Tyvärr kunde vi inte fira min födelsedag tillsammans med min mamma. Hon har inte råd att komma hit och vi har inte råd att åka och hälsa på. Jag är dessutom van vid att kunna fira utomhus, vädret brukar vara bra och under mina år i Hangö hade jag en paviliong som jag dekorerade färggrannt. Det var nära till havet som inspirerade min konst (en stund vid havet föregick min konstnärliga aktivitet). Senaste år hade vi Sushi take away som vi åt på klipporna. Tja... om vi hade varit hemma under värmeböljan hade jag inte orkat med något kreativt arbete. Nu har jag jobbat ganska mycket på mina bloggar och foton i allmänhet.
Min mamma Lis Carpelan och jag på min födelsedag 2010
Här har vi har ingen trädgård, bara en unken gård som vi inte har haft tid att fixa. Martin gjorde sitt bästa för att göra det till en fin dag ändå. Jag fick rosor och några välkomna presenter. Vi bakade den traditionella jordgubbstårtan och dukade hastigt på morgonen upp i vardagrummet.



Jag har länge önskat mig musiken till Kieslowskis melankoliska film La Double Vie de Veronique, skriven av den begåvade polska kompositören Zbigiew Preisner (polacker kan melankoli). Den gjorde i tiderna ett djupt intryck på mig men jag hade bara en kasett. Då jag lyssnade på den öppnades många inre dörrar och jag grät för första gången i mitt vuxna liv. Jag grät nästan oupphörligt i två månader. Det var början till en inre rengöring. Nu har musiken nått kult status och en CD är väldigt dyr. Martin lyckades dock hitta en till ett någorlunda acceptabelt pris. Jag har inte lyssnat på den ännu, jag är lite rädd för hur det ska kännas!


"Van der Budenmayer Theme"


En annan önskad gåva var en bok om självbiografisk konst som jag absolut måste få tid att läsa så snart som möjligt. "The photo album and the autobiography are both by nature amateur activities, doomed from the outset to be failures and second-rate. For in arranging photos in an album, we are guided by the unconscious desire to show life in all its variety, and the result is the reduction of life to a series of dead fragments"  säger Dubravka Ugresic ganska krasst...

Ur boken:
"Every attempt to have written - or claim to have written - a seamless narrative of a real life is doomed to failure. Conscious or unconscious gaps im memory demand to be bridged, and the result is an unending clash between the person who experienced and acted out the life of the past and the person now narrating and reflecting the present. The control mechanisms of the psyche play an extraordinary powerful part in blocking out unpleasant events and experiences - correcting, suppressing or glossing them over. Autobiographical narration typically displays a good deal of omission and interpretation, situating it somewhere between real events and the embellishments or supplements of memory. Furthermore, autobiographical texts are prefiugred by the various literary modes and models of expression upon which their authors inevitably draw. These models in turn owe their existance to particular conventions and social contexts. Writing autobiography can, in the broadest sense, be viewed as a 'cultural technique of self-depiction and self-assurance'. But even this is subject to change, for ideas of what is actually meant by the self have varied and still do vary considerably. They range from an imaginary coherent and autonomous self to one that is composed of many fragments - an idea of self that relieves the autobiographer of the need to tell their whole life story".

Ett problem med att skriva om sig själv eller att beskriva sina egna konstverk är givetvis att vi kan ha svårt att omfatta vilka vi verkligen är, som helhet. Och det gör givetvis att självbiografisk verksamhet kan vara mycket fragmentarisk och i värsta fall förvrängd för att vi har önskat idealisera vårt själv. Att vara i kontakt med de djupa psykiska lagren på ett medvetet sätt förefaller därför ytterst viktigt, och i mitt tycke ser det ut som att bra konst är gjord med en hel del medvetenhet om den person som uttrycker sig. Att bara handlöst uttrycka sig på ett omedvetet sätt skulle jag kalla för konstterapi, snarare än en konstnärlig akt. M.a.o. krävs såväl kontakt med det omedvetna som en medvetenhet om vad som försiggår för att konstverket skall bli tillräckligt mångfacetterat. Det omedvetna ger material, det medvetna organiserar och tolkar det under processsens gång. Om man har kontakt med en andlig dimension kan det besjäla konstverket med ännu mer meningsfullhet.

Vad är egentligen identitet? Hur definierar vi det själv som är objektet i den konstnärliga processen? Kollektivt förändras vår uppfattning om vad självet är hela tiden. Jag tror på ett Buddistiskt själv som är i ständig omdaning, och identiteten följer efter samtidigt som den hakar upp sig på yttre aspekter på livet, t.ex. arbete, civilstatus och religion. Speciellt sedan jag flyttade till Storbritannien har jag tvingats ifrågasätta min identitet och tillåta att den omdanas. Det har kännats ganska svårt och jag har ofta känt mig lite borttappad. Jag tror att det är viktigt att vi helar vår självbild (terapi kan vara nödvändig) men det kan ännu vara ett stycke till en autentisk självbild som har en mera andlig dimension. Det finns de som säger att det går att stiga ett steg vidare gentemot en självbild som inte mera är egocentrerad och fastklistrad vid olika taggar och benämningar utanför sig själv utan i stället omfattar allt som är. Personligen tror jag på den här typen av utveckling, som i grunden handlar om hur själen omdanas och expanderar.

För mig är det svårt att se tillbaka och försöka minnas vem jag var i det förflutna. Jag föredrar att försöka fånga den jag är här och nu, så gott jag kan. Jag f;rs;ker beskriva och dokumentera min egen verklighet i text och bild, och analyserar den också. En konstkritiker, Michael Schwartz, sa åt mig att det är ovanligt att se konstnärer beskriva sina egna verk på ett övertygande sätt (han menade att mina insikter var ovanliga, men jag har alltid strävat att "veta vad jag gör"). Ofta är närheten till verket förblindande och den medvetna självkännedomen låg. Många av de mer intressanta moderna konstnärerna är inte självbiografiska utan leker med olika yttre roller. Det är en annan typ av konst. I senare inlägg kommer jag att tala mer om mina självbiografiska bilder och hur jag själv tolkar dem.

Boken förefaller intressant för mig eftersom jag har dokumenterat mitt liv sedan jag var 14 år gammal, med tanken att jag skulle komma att publicera en självbiografi och mina foton och konstverk i bokform. Jag har hundratals dagböcker i vilka jag strävat att plöja på djupet av mitt inre och fånga varje tanke och känsla som verkat betydelsefull för den jag varit, är och blir. Allt detta för att hjälpa och stöda de människor i framtiden som kämpar med svårigheter som påminner om mina. Halva boken är skriven, men jag har fastnat och tappat sugen. Jag är less på mig själv och betvivlar värdet av det jag gör, även om jag tror att jag har skrivit sånt som är av värde på ett eller annat sätt. Att vara självutlämnande känns inte lika lätt som förut. Projektet är för stort... Att skriva bloggar har blivit ett enklare alternativ. Men jag kommer nog dit en dag. På ett eller annat sätt.


ROBIN HAR EN ÅSIKT...



"Tackar och bockar för den sköna lådan, den passar mig alldeles utmärkt"

Copyright Vivi-Mari Carpelan 2011 - kollaget "Sömnlöshet" i bakgrunden.

HOMMAGE A FRIDA & DIEGO

Vivi-Mari Carpelan och Martin Herbert som Frida Kahlo och Diego Rivera
Numera hör man nästan alla konstintresserade kvinnor säga att de har Frida Kahlo (6 juli 1907 - 13 juli 1954) som förebild. Det börjar kännas som en kliché att erkänna färg och sälla sig till skarorna av beundrare. Själv upptäckte jag Frida i Paris 1991 ungefär tio år efter det att hon på nytt framförts som en stor konstnärinna. Det fanns en tid då jag på allvar började undra om jag hade någon direkt koppling till henne eftersom det fanns så många likheter mellan oss. Ett utdrag ur min dagbok från den tiden finns på slutet av det här inlägget. Liksom hon har jag stora besvär med min rygg och började tänka i termer av reinkarnation. Efter att jag funderat på saken ett tag kom jag emellertid fram till att kopplingen troligen var en tillfällighet.

Varför är hon så enormt populär? Själv kände jag igen mig i tragedin och estetiken, och det är ju nog ett faktum att vår konstnärliga stil bär likheter. Hon lär ha sagt att hon inte är surrealist eftersom hon målar sin egen verklighet, och det kan jag även gott säga om min egen konst. Hon har som som många andra berömda personer nått en mytisk status. Hon är en slags moderna arketyp i den lidande kvinnan som inte desto mindre bär sig själv och sitt öde med stolthet och karisma, och sedermera blir mera berömd som konstnär än sin i tiden mer berömda man. Jag tror att de flesta moderna kvinnor tycker sig känna igen något av sig själva i den här karaktären, eller önskar att de på något sätt personifierar en lika exotisk gestalt. För exotisk är hon givetvis tack vare sitt intresse för mexikanska dräkter och accessoarer och de stoiska men estetiskt  så fängslande självporträtten. 

Inte desto mindre fick jag lust att se om jag kunde återskapa hennes stil då det var tal om att delta i den berömda maskerad som går av stapeln varje år i vår stad. Jag råkade ha passande kläder och behövde bara köpa ett par accessoarer. Det var ett par till blommor för håret och en mörk ögonbrynspenna. Jag hade köpt ett par små skor för 1 pund på The Shakespear Companys utförsäljning och målade dem med en blå skofärg som jag egentligen tänkte använda på andra skor. Färgen var den dyraste biten och sprack tyvärr upp ganska snabbt för att skolädret var blankt. Idén att personifiera Frida var givetvis stärkt av det faktum att jag är ganska liten liksom Frida och dessutom gift med en relativt stor man. Dessutom är vi liksom Frida och hennes man Diego Rivera båda konstnärer så vad är inte lika naturligt som att gå som det berömda paret! Det var inte så lätt att hitta på lämpliga kläder för Martin och uppriktigt sagt tycker jag resultat nästan var för stiligt! 

Kricket skjortan (vintage stil) var en julklapp från mig.
 Hängslena och skorna hörde till bröllops utstyrseln.
 Hatten var inte dyr men vi fick lov att byta ut bandet.
 Jag är inte något vidare på att sy, speciellt som jag har problem med finmotoriken,
 men det blev väl rätt så bra ändå.

Det är lite speciellt att imitera en annan persons stil och själ, på något sätt känns det inte riktigt rätt eftersom det är som att stjäla något av denna persons unikhet. Samtidigt var det något jag helt enkelt måste få prova på. Jag planterade in oss i en av Fridas tavlor och hoppas att hon inte har något emot det!



Klänningen var från Lindex och den färgranna  tunikan från Indiska.
 Smycket var från Bijou Brigitte.
Örhängena är indonesiska, jag har haft dem länge.
Blommorna i håret är från Bijou Brigitte och Tesco!


20 november 2005

Jag har tänkt mycket på vilken förbluffande synkronitet som existerar mellan mitt och Frida Kahlos liv. Jag har flera gånger under veckan lyssnat på musiken till filmen om hennes liv, och undrar om det har något att göra med att jag nu bearbetar så svåra känslor av harm och grämelse. Tänk att mina svaga punkter på det kroppsliga planet är samma kroppsdelar som hon hade mest problem med, d.v.s. ryggraden och fötterna! Varför var det just min ryggrad som rasade, medan jag t.ex inte har luftvägsbesvär eller cancer?

Jag tycker också att det är anmärkningsvärt att flera av mina tidigare verk påminner om hennes – jag har för mig att jag inte hade sett hennes verk innan hon blev populär på nytt och jag stötte på hennes tavlor i Paris 1994. Och även om jag hade sett dem så verkar det osannolikt att jag skulle ha kopierat just hennes tavlor (varför inte lika gärna De Chirico eller Dali, t.ex?). Stilen, som är en blandning av naivism och realism, är väldigt lika (och den faller sig naturlig för mig). Vi har båda känsla för färger, och mina egna sydländska färgexplosioner har slagit mig själv med häpnad. Hon lär ha sagt om sina verk att de inte är surrealistiska, för hon beskriver i dem sin personliga verklighet. Jag känner detsamma om mina egna bilder. Jag upplever att de är realistiska, men på samma sätt som drömmar på ett exakt sätt avbildar vår verklighet. Det är alltså inte fråga om en förvrängd bild av verkligheten à la surrealismen, utan om en upplevelse av verkligheten som följer en helt klar och uttydbar logik. Ändå var jag som yngre dragen till surrealismen, som hon var personligen bekant med. Hon tyckte också om att inreda. Hennes far var fotograf precis som min (hennes far påminner f.ö. om O!). Jag skulle säkerligen klä mig som hon om jag hade ett lika lämpligt utseende - jag skulle trivas i klänningar och spännande håruppsättningar. Jag har alltid varit intresserad av självporträtt, men jag har känt ett motstånd mot att göra egna. I viss mån behövde hon antagligen hävda sin kvinnlighet, eftersom Diegos otrohet säkert utmanade hennes självkänsla som kvinna. Jag kan dock föreställa mig att hon också mitt i all fysisk smärta försökte skapa konturerna för den identitet som inte var bunden vid den brutna ryggen. Hon var fixerad vid sina ögonbryn, de blev hennes varumärke, något som bekräftade hennes identitet och egenart. Långt innan jag kände till henne började jag tidigt färga mina ögonbryn mörka för att jag tyckte att det gav mitt ansikte mera karaktär.. Hon tyckte också om regn – kanske hon också fann det lugnande.
Det är också märkligt att vi båda är kräftor och djupt engagerade i emotionella problem. Hon var troligtvis inte så intresserad av att vara mor, men hon var moderlig gentemot sitt livs kärlek och en empatisk lärare. Det påminner om mig själv. Hon hade många vänner men var ängslig över att inte bli ihågkommen och älskad (som jag). Hon var djupt lojal mot Diego men extremt frustrerad över hans otaliga kvinnohistorier. Hon måste ha erfarit ständig ilska och en känsla av vanmakt som hon utan tvivel måste ha burit med sig in i sitt följande liv. Skulle det kanske också kunna vara fråga om harm och grämelse..? Jag skulle kunna slå mig bet på att vi konvergerar i samma punkt just nu. Jag har själv i hela mitt liv varit vansinnigt rädd för att ”falla dit”, att älska utan att få ett jämbördigt gensvar. Att bli känslomässigt beroende av en annan människa som inte respekterar förhållandets integritet. Det är i alla fall ett kraftfullt karma att alltid bli behandlad som ”tvåa”, som mindre viktig än något annat, vare sig det gäller personlig frihet, andra kvinnor, barn eller droger. Att man dessutom könsmässigt, ekonomiskt och hälsomässigt är i ett underläge gör ju inte saken bättre!! Men på något sätt måste man finna en lösning på problemet. Jag kan se att vi kanske tampades med samma dilemma, och att det är ett dilemma som det kan ta många liv att bearbeta.
När Frida närmade sig slutet av sitt liv sa hon att hon hoppas att hon inte behöver komma tillbaka. Hon måste ha varit ordentligt frustrerad för att säga så. Men så tänker även jag. Det är som fan att man är här igen. Hon var ganska förstörd av alkohol och medeciner och kan ha dött av en överdos. Kanske blev hon vis av skadan. Jag tycker också att det är konstigt att jag läste biografin över hennes liv strax innan filmen kom ut, samt att jag i samma tider inledde ett förhållande med en mexikan! Den första och sista film vi såg på bio var just den film som baserar sig på biografin! Det är också lite speciellt att jag började använda benrangel i mina tavlor, för det är ju typiskt mexikanskt att låta benranglen härja. Som sagt, det är kanske bara fråga om synkronicitet, men det oaktat så tror jag att alla dehär tankarna har satt igång någon ny process i mig.


Lyckligtvis är Martins och mitt förhållande inte fullt av otrohet och stormighet så som Fridas och Diegos, även om de var varandra lojala i slutändan.

MER: Grattis Frida: om två dagar är det Fridas födelsedag, sex dagar efter mig, och hon är en av många berömda kräftor jag känner konstnärlig samhörighet med. Andra är bl.a. Giorgio de Chirico, Gustav Klimt, Marc Chagall, Ingmar Bergman och min unga finländska författar väninna Emma Juslin som skrev den prisbelönta boken Frida och Frida. Bokomslaget är målat av hennes pappa.


Den kända brittiska konstnärinnan Tracey Emin personifierade Frida Kahlo i ett porträtt av Mary McCartney år 2000 och finns nu på The National Portrait Gallery i London.
Copyright Mary McCartney

Martin jobbar på ett förslag till en bild som ska dekorera British Airways flygplan under de olympiska spelen i London - Tracey Emin utser vinnaren. Han har en idé som påminner om andra abstrakta digitala verk som han har gjort.

Läs feministen Germaine Geers artikel om kvinnliga självporträtt och Tracey Emins tankar om likheter mellan Fridas och hennes egen konst.

Hayden Herrera skrev en intressant biografi om Frida som var grunden för en film med Salma Hayek i huvudrollen (läs vad Salma själv ansåg om sing roll). Lustigt nog kom filmen ut strax efter att jag läst boken och just innan jag träffade min halv-mexikanska ex-partner. Det var den första film vi såg tillsammans och den gjorde då ett stort intryck på mig. Jag såg den en gång till senare och tyckte då att Hayeks prestation inte var övertygande och att filmen var slätstruken.

Wednesday, June 29, 2011

DEN NYA GLAMOUREN...





Det nya modet! Bär äkta päls utan samvetskval! Denna unika stola kommer att tjäna dig i många år i utbyte mot lite kattmat!

METAFYSISK FOTOGRAFI


"Förföriska skuggor", copyright 2011
Det är upptäckandets glädje som styr mitt fotograferande, och processen kan vara intensiv. Vid sidan om mina katter fotar jag "funna objekt" eller ytor för att vara exakt. Jag är van vid att stå framför eller bakom en kamera - det är ränder som aldrig går ut. Martin begriper sig inte direkt på mitt maniska behov av att alltid bära kameran med mig. Jag är tacksam att min pappa gav mig en Nikon D90 för ett och ett halvt år sedan, det har gjort stor skillnad för min konstnärliga process. Jag kan bara sukta efter något ännu bättre (bättre objektiv vore t.ex viktigt) och försöka göra det bästa jag kan med det jag har just nu. 

Det är min medfödda kärlek till de fundamentala elementen i vår verklighet - form, struktur och färg - som dirigerar min jakt efter spännande mönster på oväntade ställen. Jag har t.ex i år koncentrerat mig på skräp containers - skips. Jag är inte intresserad av vad som finns i dem utan hur de ser ut på utsidan. Jag vill inte i det här skedet säga mer om projektet... Det är också skönt med konst som är lite snabbare att processa, jag behöver ibland snabba resultat för att känna att jag åstadkommer något.

Jag kallar mina abstrakta fotografier metafysiska för att de transcenderar den verklighet som de fotograferade objekten representerar. Jag bearbetar bilderna i viss mån eftersom det inte är fråga om dokumentering, utan om visionen av en förhöjd verklighet. Jag vill inspirera människor att se omkring sig och upptäcka ovanliga och intressanta detaljer där man minst förväntar sig att finna något dylikt. Det är också viktigt för mig att publiken kan relatera till bilden på något vis, eftersom det inte finns något så tillfredsställande som då fantasin blir stimulerad.

Exempel på metafysiska fotografier från tidigare i år:

"Danse Macabre", copyright 2011
"Det överblivna hjärtat", copyright 2011
"Då jag vandrade ut i natten..." copyright 2011
Från måndagens vandring i Brecon Beacons nationalpark där vi bl.a. stötte på ett gammalt stenbrott som ännu är verksamt:


"Vägg blomma" copyright 2011
"Elda upp!" copyright 2011
Läs och se mer på min hemsida!

The act of discovery during one of my photo shoots is intense, and this is especially true of  my abstract photography. Interesting patterns and texture can be found in the things that people have thrown away or abandoned. It's my innate love of some of the basic elements of tangible reality – form, texture, colour – that becomes apparent in the compositions I create out of these. I aim to capture what I see and but then create a new whole out of the parts. This is not documentation; it is a process of altering what I've seen through the tools available for photographers to make it into something of heightened reality. Thus the discovery of beauty in the most unlikely places as well as the work that I do to an image after it has been captured are both crucial to the creative process. I hope this will  inspire  greater attention to the aesthetics that surround us.

The power of observation brings about a mindset apart from the normal attraction to that which is pleasant and beautiful. Paradoxically, by allowing oneself to look where beauty seems absent, one often makes interesting observations that can be transformed through the power of creativity into something intriguing and aesthetically pleasing.

I believe that one of the purposes of art is to awaken curiosity, and that feeling intrigued by a sense of recognition is fundamental to humans and therefore of the greatest importance. Out of this comes a sense of sharing, which builds bridges and supports us in our lonesome journey on Earth.

Tuesday, June 28, 2011

HUR LINEÄRT TÄNKANDE KAN GE UPPHOV TILL FALSKA IDEAL

"I maskarnas rike", copyright 1998
Eftersom vårt tänkande är bundet till vår uppfattning om tiden, har vi en tendens att se vårt liv och vårt varande som en lineär process. Jag har deppat ganska mycket över gången framgång och sörjt det jag förlorat. Mina känslor har varit djupa och jag har också sett hur tillfällig, slumpmässig och efemär popularitet är. Berömmelse eller popularitet är en händelse som är bunden till en viss plats och tid. Den illusion som alla andliga ledare talar om är något jag har stirrat in i under de senaste åren... Å ena sidan har jag velat ha tillbaka den popularitet jag åtnjöt i det förflutna (det faktum att jag ställde ut i en huvudstad sporrade givetvis åtgången), men samtidigt har jag blivit cynisk och tycker egentligen inte att framgång är något att ha. Dessutom är det verkligen tungt att i det här skedet då jag inte har den järnvilja jag hade förr i tiden försöka bygga upp ett nytt anseende i en ny kultur. Vad är det värt?

Jo, ofta behöver man feedback och uppskattning för att orka skapa, det är helt klart. Om man är konstnär på allvar lever man inte i ett vacuum. Man är beroende av en publik. Jag måste erkänna att jag har varit mycket beroende av publiken därför att jag har upplevt det som en slags plikt att skapa för andra. En nobel livsuppgift osv. Det jag plötsligt insåg var att jag kanske måste gå vidare från den publikcentrerade kreativiteten och hitta fram till en kreativitet som är till för min egen skull, åtminstone i första hand. Och kanske t.om. för sin egen skull. Kanske det inte är någon tillfällighet att jag för första gången har börjat göra självporträtt (jag inkorporerar alltså foton eller teckningar på mig själv i mina kollage). Jag har redan gjort ett par och har ett par till i åtanke. Jag märker att jag måste omdefiniera mig själv genom min konst. Så även om jag känner hopplöshet p.g.a. att jag inte just nu ser ett så stort intresse för min konst så känner jag inte att jag ska sluta upp med att göra konst.
"Livets träd", copyright 1999
Det finns m.a.o. en tendens hos oss att se tillbaka på vårt förflutna och antingen idealisera det eller katastrofalisera det. Det värsta är dock att vi ofta tycker att framtiden borde se ut som det förflutna. För att vi inte har en förmåga att se in i framtiden och har svårt att föreställa oss hurudana vi kommer att vara framöver, tenderar vi att önska oss det som vi tycker var bra i det förflutna. Som sagt idealiserar vi oftast det som var bra. Det vi inte alla gånger inser är att vi har utvecklats och förändrats, och att ingenting någonsin mera kan likna det förflutna. Det som det förflutna representerar är i allmänhet mera omoget och mindre utvecklat. I mitt fall är det visserligen sant att min konst var djupt meningsfull, men i något avseende som kanske inte ännu är så klart för mig måste den ha varit mindre mänsklig och mogen. Det är inte fråga om att värdera olika utvecklingsnivåer, så omogen betyder inte sämre. I själva verket är den lite omognare konsten ofta bättre än den mognare helt enkelt för att olika ideal och känsloströmningar som behövde uttryckas var lättare att beskriva. Jag vet inte... jag skapade inte glitsig new age konst men kanske det fanns en lätthet eller enkelhet i allt det djupa som var lättare för folk att ta till sig. Marknaden har visserligen förändrats, men det har också jag. Jag är betydligt mer känslomässigt komplicerad och mina andliga synpunkter är just nu lite knepiga och svåra att uttrycka. Det måste jag acceptera. Jag har ofta känt mig överväldigad av allt detta, vid sidan om allt annat omvälvande som hänt i mitt liv. Det är inte lätt att utvinna det som är viktigt mitt i allt kaos.

Att stampa på stället en längre tid är onaturligt även om många är så rädda för förändring att de inte kommer vidare. Det var bra ett tag... sedan gick vi förhoppningsvis vidare och fick nya utmaningar. Om vi synar utmaningarna märker vi att de är mera komplicerade än utmaningarna var i det förflutna. Det är också ofta så att vi lever ett relativt ordnat liv ett tag och sedan kastas in ett kaos. Det är i förändringens natur att kaos följer på ordning och vice versa. Livet är inte menat att vara jämntjockt. Och då vi är inne i den mera kaotiska perioden vet vi inte vart vi är på väg och kan göra misstaget att gråta över det vi förlorat.

En skiss över mina tankegångar...

Ett bättre sätt att tänka på vår resa genom livet är att inse att vi obönhörligen förflyttar oss från ett stadium till ett annat (ibland långsammare, ibland snabbare). Det är en process som rör sig framåt och "uppåt". Vårt liv är inte som ett streck eller en cirkel, utan som en spiral, och det rör sig från nivå till nivå. Det är därför inte värt att önska sig tillbaka till det förflutnas framgång och popularitet. Det finns något nytt som väntar i framtiden om vi är förmågna att gå med flödet. Vi vet alla att vi borde leva i nuet för att det är det enda som existerar. Men det är också i nuet som vi rätt så ovetandes förbereder framtiden. Det kan kännas osäkert medan vi trevar oss fram i ett relativt mörker... Vi är sista slutligen så lite medvetna om allt som är och vi kan inte betvinga framtiden.

Jag insåg att jag måste genomleva alla svåra känslor, acceptera dem och försöka fokusera på de uttryck för min kreativitet som just nu känns viktiga. Framtiden kan erbjuda framgång eller så gör den det inte. Det är förstås viktigt att vi får det bättre ställt och kommer ur fattigdomsfällan, så det är normalt att det finns en oro. Men i ärlighetens namn kan vi inte göra så mycket mer än det som kommer sig naturligt just nu. Framtiden ligger på sätt och vis i våra händer, men inte om vi klämmer om för hårt. Att hålla sig lugn, samlad och fokuserad i nuet, samt lita på intuitionen, är det bästa vi kan göra för vår egen skull.

Post Scriptum: Tankarna och insikterna ovan är mina egna. Jämför med Ken Wilbers teorier om det individuella och kollektiva medvetandets utveckling, som är en kreativ process. Lyssna här på engelska. 

EN UTVECKLING MOT EN DJUPARE KONST...



Efter min uställning i den organiska frissan ställde Martin ut tryckalster från tiden då han hade ett galleri i vår stad. Det är digitala verk, reproduktioner av oljemålningar, och ett par mindre original i olja. Martin var i tiderna intresserad av hednisk andlighet så som så många andra som flyttar till Wales. Vår stad är full av alternativa människor och därför var hans publik mest intresserade av new age tematik - ofta med kopplingar till keltisk mytologi och den väldigt brittiska "pagan" (hedniska) världsbilden (som förresten är matriarkalisk!). De köpte vad de kunde men sedan fanns det ingen mer marknad eftersom de flesta i den här delen av landet har det dåligt ställt. 
Martins digitala verk "I am for the Hare that Runs By Night" (copyright 2003) har varit en storsäljare.
Haren är en populär mytisk symbol här i Wales. Haren (och speciellt de tre harar som bildar en triangel) är en universell symbol som är kopplad till månen, kvinnlighet och intuition. Haren är ofta en budbärare för kvinnliga gudomer.
Martin upplever att han har utvecklats och lämnat det new age aktiga bakom sig. Symboler kan användas på ett ytligt eller djupsinningt sätt. Jag måste erkänna att jag inte skulle känna så stor samhörighet med honom om han fortfarande ville gå den ytligare linjen. De ideer han vill verkställa nu är betydligt djupare och mer utvecklade, resultatet av den personutveckling han går igenom. Han har varit osäker på vilken marknad han borde rikta sig in på, och jag har försökt uppmuntra honom att tro på att det finns en marknad för mer symbolisk och i viss mening "mörkare" konst. Han är oroad över vår eknomomi så jämsides med tankar om hur han ska verkställa en symbolik som handlar om kopplingen mellan jorden och de andligare sfärerna tänker han också i mer kommersiella banor. Min åsikt är att man gör vad man gör utan att någonsin tänka på vad man får tillbaka. Det funkar helt enkelt inte om man vill få den slags erkänsla som är värd någonting.

En känd inspirationskälla åtminstone stilmässigt och färgmässigt är Odd Nerdrum, en modern norsk oljemälare som numera bor på Island.
Odd Nerdrum: "Sångarna"
Odd Nerdrum: "En kvinna dödar en skadad man"
Odd Nerdrum kallar sin egen konst kitsch och anser att den inte ska betraktas som konst. Bilderna präglas av en Hieronymous Bosch'k anda, men också av en mera påtaglig och inte så anekdotisk galenskap som känns obekväm. Jag ser inte heller någon symbolik i bilderna utan håller nog med Nerdrum om att man får leta efter ett budskap... Mörkret känns väldigt skandinaviskt på ett sätt som ger en krypningar. Nerdrums intentioner går stick i stäv med Martins tankegångar, dvs. att bli en mera utpräglad symbolist (där finns likheter med min egen konst). Jag kommer att tala mer om allt detta när Martin blir klar med sina nuvarande projekt och kan börja arbeta med alla de idéer han har huvudet fullt av. Jag kommer också att tala om moderna symbolister. Här följer ett par rättframma (inte symboliska) visioner av helvetet:
"Helvetet" (De jordiska välbehagens trädgård): Hieronymous Bosch (1450-1516)
Dante och Virgil i helvetet: W.A. Bouguereau (1825-1905)
Kort sagt tror jag att vi båda är överens om att det vi vill skapa är inte kopior av tidigare konstverk, och det är inte heller fråga om att återuppliva gamla historiska stilar. Vi vill göra vacker, visuellt fängslande konst med djup och mening. Kanske är det en strävan mot en helt ny visuell konststil?

Det kom en del folk till vernissaget (dock inga av våra bekanta) och de var väldigt köpglada. Dessvärre hade ingen råd att köpa dyrare verk trots att Martin sålde allt till halva priset. Mindre reproduktioner gick åt och inkomsterna täckte det vi lagt ut på våra vernissage under det år som gått.

Borgmästaren kom för att öppna Pamelas utvecklade företagside. 
Om vi har tur kommer bilden i tidningen.
Mina kläder var i vinröd sammet. Klänningen är från Indiska, hatten och smycket från Lindex.
Den här sommaren här i Wales känns det inte rätt att ha sommar kläder!
Det kändes jobbigt med ytterligare ett vernissage. Vi ger mycket av oss själva och får ganska lite tillbaka. Det  känns speciellt tungt för mig att det finns så lite intresse för min konst, jag måste börja om från början och bygga upp ett anseende, samt att möta så många nya människor som man måste smila upp sig för utan att få riktiga vänner (och börja om från början i det avseendet med). I nästa inlägg ska jag gå in på tankar om framgång och konstnärlig utveckling...