THE ROYAL ACADEMY OF ARTS SOMMAR UTSTÄLLNING

The Culture Show är ett intressant kulturprogram på TV som vi har möjlighet att se online - dessvärre vet jag inte varför de inte har reguljära shower året runt. Kulturen upphör ju inte att existera och utvecklas! I går såg vi en show som var ägnad den stora sommarutställning på The Royal Academy of Arts i London. Vi kommer nog inte att ha någon möjlighet att besöka den men jag skall ändå komma med några synpunkter på basen av vad vi såg i programmet som kommenterades på ett sympatiskt sätt av Alastair Sooke (se video). Sommarens utställning är den 243:e och därför redan en institution.

Vem som helst kan delta i utställningen och i år hade juryn över 1200 verk att plöja igenom. Det blir alltså en sillsallad på många hundra verk, och även om det är notoriskt svårt att komma in finns det konstnärer som får in sina verk år ut och år in.P.J Crooke är en av dem - hon har blivit vad 12 gånger. Hennes konst påminner om Henri Rousseau och ter sig mera meningsfull åtminstone vid första ögonkastet än de flesta andra verk som trängs om väggutrymme. Hennes värld är en fantasivärld med drömska element som eventuellt kan äga en viss symbolisk innebörd. Dessvärre hittar jag inga verk på nätet. Med reservationen att alla konstinriktningar troligen blir representerade är jag är dock glad att den typen av konst har sin plats i helheten då det mesta som ställs ut mest handlar om att vara "clever".

Vad jag kunde se från programmet var många konstverk alldeles vämjeligt dåliga, och det tycks kritikerna hålla med om. Man får plöja igenom mycket skräp för att finna guldkornen. Jag fick dock känslan av att de verk som hyllades av kritkerna hade nyhetsvärde och en viss estetisk innebörd, men någon djupare betydelse får man nog leta efter. Fast jag verkligen uppskattar spännande konstnärliga ideer och innovation, är jag djupt besviken över hur ointresserade konstkännarna är av konst som diskuterar livets djupare mening. 

Den skulptur som vann Wollaston priset är en rund grå skiva som står nonchalant lutad mot väggen. Något som ser ut som rost och en utbuktning pryder ytan uppe i högra hörnet. 

Charles Wollaston Award 2011

Alison Wilding RA has won the prestigious £25,000 Charles Wollaston Award for her work in the Royal Academy Summer Exhibition 2011. Presented to the ‘most distinguished work’ in the Summer Exhibition, the award presents one of the most significant art prizes awarded in the country.

ATT INTE LEVA SOM TIGGARE...

När man har det fattigt är det speciellt viktigt att hålla fast vid en livsstil som inte känns alltför sjabbig. Man får se till att inte köra fast i den beklämmande fattigdomsfällan. Man får visserligen lov att vara kreativ, och det kan ibland vara uppiggande att inse att man inte alla gånger behöver så mycket pengar för att få en liten guldkant på tillvaron. När det gäller större anskaffningar och husrenovering är det förstås annat. Jag måste säga att det är mycket lättare att hitta intressanta inredningsdetaljer på loppisar här i Storbritannien än det är i Finland. Det finns mer att välja på och de flesta föredrar modernt. T.o.m. de traditionella tearooms har ofta bytt ut den gammaldags looken mot moderna stramlinjade ekmöbler. Det är inte vad jag vill ha! På det stora hela visste jag mycket väl att jag skulle komma att byta ut bekvämlighet mot det pittoreska. 

Varje fredag kväll äter vi kex med olika ostar och vin. Även om mat på det stora hela kostar lika mycket som i Finland, är vissa saker lite billigare. Till dem hör t.e.x. ostar och bär. Av någon anledning har supermarketarna slutat ta in Finn Crisp, jag frågade efter dem men ingen vet vad som har hänt. Det finns en hel del ingredienser som man saknar, inte bara typiska färdiga finska produkter men även olika ingredienser med vilka man tillverkar finska specialiteter. Man får lov att glädja sig åt det som är gott och någorlunda billigt, t.e.x cheddar och get ost. Jag dricker gärna engelsk mjöd, det är milt och gott och stressar inte magen så mycket. Alkoholhalten är detsamma som vin och en flaska kostar c. £ 4.50. Vad jag inte visste innan jag flyttade hit var att Storbritannien har en otroligt rik dryckkultur och att det finns mycket spännande att prova på vid sidan om öl. Ingef'ärsvin är en vinterfavorit som gör dåligt vittvin drickbart. På det stora hela tycker jag folk dricker förfärligt mycket men allt är väl relativt.

De flesta inredningsdetaljer på fotot är köpta i välgörenhetsaffärer eller loppisar för nästan ingenting. Vissa saker skaffade jag för vårt bröllop. Blommorna (som också är billigare än i Finland) fick jag av Martin för att jag hade hemlängtan. Vi försöker unna oss lite av livets goda även om plånboken är ansträngd.

Min guacamole

3 mogna mellanstora avokador

1 citron, juicen

1-2 dl olivolja

En handfull färsk och stark basilika

salt, svart peppar

Mixa allt. Gott i fullkorns pitta bröd med humus eller tonfisk mixad med majonäs, lite citron, majs, samt salt och peppar (och gärna lite basilika).

DE GAMLA MÄSTARNAS TEKNIK: MARTHA OCH DRAKEN

Martin studerade traditionellt mische oljemåleri med Ernst Fuchs, den kända österrikiska visionära konstnären som startade den österrikiska skolan för fantastisk konst. Det här kapellet är speciellt intressant.

Ernst Fuchs: The Transformation of the Resurrected

En oljemålning tar veckor och månader att producera. Tekniken följer de gamla mästarnas traditioner och kallas i det här fallet "mischung teknik", så det är fråga om otaliga skikt. Martin varvar olja med tempera, vilket innebär att vissa skikt är laserande och andra opaka. För att skapa ännu mer djup i bilden varvar kontrasterar han skikt med komplementfärger. Det gör att bilderna till en början ser märkliga ut färgmässigt, men till sist blir färgerna de rätta. Han levde två år i Spanien där han prövade sig fram och hittade sin teknik. Tyvärr har han just nu väldigt lite tid att måla för att vi inte har tillräckligt att leva på och konst just nu ligger lågt i kurs. Konst är för många just nu en lyxvara p.g.a. de svåra ekonomiska tiderna och speciellt Martins oljemålningar betingar ganska höga pris för att de tar så lång tid att producera. De är verkligen värda att investera i men det är inte alltid lätt att hitta köpare.

Martin fokuserade ett tag på en mera nyandlig publik, men alternativa människor har sällan pengar till konst. Han började sedermera gå i en lite annorlunda riktning och jag har också uppmuntrat honom att gå djupare och lita på att hans mer visionära och symboliska bilder kommer att finna sin publik till slut. Han har ibland svårt att inte tänka så mycket på att förtjäna ett levebröde. Han har massvis med ideer och jag ser fram emot att se dem komma till liv. Den han först vill påbörja när "Martha och Draken" är färdig är baserad på det foto jag använt av oss i kollaget "Äktenskapet Alkemi", 2010, som finns under bloggens rubrik. Det kollaget var vår bröllopsinbjudan.

MARTIN ARBETAR PÅ "MARTHA OCH DRAKEN"

Jag tycker själv väldigt mycket om kompositionen i Martha och Draken. Martins tanke var att kvinnan tittar in genom ett fönster. Det ledde till en helt genial komposition där hon dels tittar nedåt på ett förföriskt sett, men draken är också framställd så att en del är lämnad till tittarens fantasi.

Tekniken är förklarad här.

MARIUS HAR EN ÅSIKT...

"Det är nog på tiden att du börjar överväga dina prioriteringar"

MARTINS DRAKAR

Martin har för tillfället en utställning med 11 teckningar av drakar på The Great Oak Cafe som även är utställningsutrymme. De var beställda av staden och 10 av dem blev gjutna och hängda på olika historiska byggnader runt om i stan. Det är fråga om en slags skattjakt, The Dragontrail. Draken är Wales officiella symbol för att den är viktig inom walesisk och keltisk mytologi.

Taran

Haf

Martin förklarar hur han har tecknat drakarna med hjälp av traditiionella tekniker:

Says artist Martin Herbert - "Although what was called for was really a set of graphic designs to be passed to the sculptor (Sue Thornton) for modelling, I didn't want to simply turn them out on the computer - I believe that craftsmanship is something that needs to be brought back to contemporary art.  The drawings are done using some of the oldest drawing techniques used by masters such as Da Vinci and Rafael.   The paper is prepared using a diluted wash of red egg-tempera which is hand-made by the artist by grinding red iron oxide pigment with a medium composed of Dammar varnish, beaten egg and water.  The drawing is done with red and sepia earth-colour based pencil and highlighted with white chalk pencil and white egg-tempera or gouache.  Sepia ink is also used on some of the drawings.  Altogether this gives the drawings an air of antiquity similar to original drawings from the Renaissance"

Den walesiska flaggan

NOSTALGI

Det är sommar och hett i Finland. Det är vått och kyligt i Wales och ingen vet säkert om det är sommar eller inte och de flesta har inget minne av en riktig sommar. "We don't do summer - we're British!".

Nåja det där hittade jag på. För det mesta känner man sig bara lurad, man går ut i solskenet och får hällregn över sig så snart man kommit över tröskeln. Blommorna vet inte om de ska skratta eller gråta. Jag har planterat lite blommor utanför huset för att det ska se respektablare ut (annat ärdet inomhus, argh), fuchsian kostade bara 6 pund. Men kommer de att överleva? Jag vet inte mycket om blommor men man tar seden dit man kommer och här gäller det att kunna påta i jord.

Jag köpte blommorna i en supermarket, målade om en gammal terrakottakruka
 med en djup svart färg som jag använder för tavelramar,
 samt  en metallkruka som var ganska äckligt dekorerad.
 Under den vita krukan satte jag dörrstoppare från Ikea för att hålla den rak på det sluttande fönsterbrädet.

Det känns lite obekvämt att skriva blogg på svenska. Min tillvaro på nätet har alltid varit engelskspråkig. Och nu är jag fru och bosatt i Storbritannien. Jag hamnade förstås inte i England som jag alltid trott. Wales är inte England. Man fick illa kvickt lära sig att det här stället inte heter Wales, annars had man nog fått något hårt i huvet.

Kanske det bara är en hållplats på vägen. Wales är väl okej på många sätt, men jag känner inte en direkt tillhörighet. Finns den ultimata hembygden? Kanske den är en illusion som jag jagar medan jag ägnar energi åt att motsätta mig allt det som känns främmande där jag är nu. Inte för att jag vet hur man inte skulle kunna leva i nuet då nuet är så påträngande. Ibland undrar jag om det bara är en bekväm teori, ståhejet kring nuets kraft,  ett till sätt att underhålla folk som hela tiden är på jakt efter förklaringar. Samtidigt idisslar folk mer eller mindre samma gamla ideer. Ibland blir man bara trött och orkar inte längre med förklaringar. Man ska sitta med sina negativa känslor men de tar för lång tid. De positiva känslorna är efemära. När blir det någonsin bra? Men jag har en andlig syn på livet och känner att allt har sin mening. Det kan kännas orättvist och konstigt, men i slutänden är allt så som det ska. Det är mörka och kaotiska tider, men individen kan inte undgå att bli påverkad av det som sker på det kollektiva planet.

Jag startar den här bloggen för att jag saknar Finland och inte har råd att åka och hälsa på. Det värsta är att det inte längre går billiga flyg från Manchester eller någon annan ort på mindre avstånd än London eller Edinburgh. Nu när det är som finast vid Östersjön, ute på klipporna, är det väl mest det jag saknar vid sidan om mina föräldrar. Det är också något namnlöst som har med vana och kanske t.o.m. rötter att göra även om jag alltid har känt mig rotlös.

Det är svårt att vara utan det jag är van vid. Somrarna var haltande men jag kunde vara ute vid vattnet när jag ville. Kanske jag inte alls borde skriva så här, kanske jag borde försöka glömma och koncentrera mig på vårt arbete. Martin och jag jobbar med att försöka få ett bättre liv, men på konstens villkor. Nåja det är inte att undra på att man blir trött på det också... det är massor med projekt och så lite tid, och vi har förstås tagit oss vatten över huvudet. Just nu känns det att ingen är intresserad av vad vi har att säga och jag är plötsligt en konstnär bland otal många andra konstnärer som kämpar om minimalt utrymme. Konsten ligger i låg kurs och folk här är otroligt begåvade. Det är dock mest bara yta som gäller, innehåll och vem man är som person har lite betydelse. Jag är tvungen att börja om. Ingen är intresserad av vad jag har gjort i ett annat land. Eller att jag egentligen inte har hälsan och krafter att följa ett så ädelt kall. På sätt och vis var det enklare då det bara var Martin och jag i Hangö, ute i skogen och utan mycket kontakt med omvärlden. Här måste man engagera sig och bli besviken.

Det blir en annorlunda blogg för mig. Får se hur det blir. Jag tyckte det kanske fanns rum för en story om vårt konstnärsliv med projekten, motgångarna, medgångarna och själens utveckling. Och mindre pretentiösa saker också.

Konstverk "Hon letar efter sig själv", copyright 2011. Det är jag i ett främmande landskap.